det här med jul

Alltså julen är och har alltid varit väldigt viktig för mig. Det har inneburit att vi ses hela familjen och det sker inte alltför ofta under resten av året, speciellt inte nu när vi är utspridda över hela landet.

Men i år känns det på något sätt sorgset att fira jul. Det ska bli otroligt mysigt att åka till familjen på landet och fira första julen som Fru Eriksson. Samtidigt så har jag mer än någonsin förut tänkt på människor jag saknar, som jag saknar mer än någonsin. Kommer man någonsin sluta att sakna? Kommer det trappas ner? Eller kommer julen alltid göra så att man minns lite mer? Jag hoppas det, för jag vill faktiskt aldrig sluta att sakna.

I can see the light.

Jag tror, eller jag vet, att man läker på olika sätt. Gemensamt för alla är att det tar tid, oavsett sätt, att läka.

Ett av mina sätt är att omge mig av vänner. Turligt nog så var det precis vad som skedde i helgen. Huset var invaderat med människor jag håller kära. Pepparkakor bakades. Mat lagades. Gran kläddes. Spel spelades. I söndags vaknade jag av att maken kliade mig i håret och doften av nybryggt kaffe spred sig i hela huset. Nere i köket skramlades det i köket och när vi kom ner så stod frullen på bordet. Det var tredje advent och frukosten avnjöts tillsammans med fina människor. Efter frukosten lagades det mera mat och en efter en så kom resten av de vi håller kära. Julbrunch deluxe stod på agendan.

När alla hade gått hem och vi plockat undan det sista så blev jag ledsen. Jag vet inte varför. Det bara kom över mig. Det var inget hysteriskt bölande, utan mer tystlåtet grinande. Jag ville bara krypa upp i makens famn och aldrig lämna den. "Schyyy... Allt kommer att bli bra." Ja, allt kommer tamejfan bli bra!

precis nu

Jag är en sån ruskigt dålig fru, vän, syster, dotter och människa just nu. Men jag blir peppare hela tiden. Snart är gamla Linda tillbaka, jag lovar. Eller jag hoppas. Okej?

När jag lever i nuet så är allt så jävla bra. Men när man får en liten stund att tänka, ja då funderar man genast i banorna 'tänk om..' och så ballar huvudet ur igen. Det är för jävla tråkigt att graviditeten avbröts. Jag måste bara gå vidare, släppa det liksom. Jag är i det där stadiet att om jag ser en mage så tänker jag genast på vilken vecka vi skulle varit i och så är tankeverksamheten och ledsamhet igång. Jag måste bara komma över det. Helst igår.

Musik är förresten bästa botemedlet mot allt.

'Varför säger du inget? Varför pratar du inte om det?'

Jag kan inte. Jag kan bara inte. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja och ännu mindre i vilken ände jag ska sluta. Jag kanske är rädd för att om jag väl börjar så kommer jag aldrig att kunna sluta.

När läkaren berättade att det var ett missfall så blev allt dimmigt. Jag kommer inte ihåg vad som sades, jag ville bara ut därifrån. Jag fick lämna prover och sen bara gick jag. Det gick inte att andas och hur många andetag jag än tog så kändes det som att jag inte fick i mig nån luft.

Allt jag fick ur mig var att maken skulle ringa eller messa de som visste om graviditeten. Och vi kom väldigt snabbt fram till att vi inte ville prata om det. Ingen fick lägga huvudet på sne och säga 'Stackars er..'. Ingen fick fråga om hur det kändes. Ingen fick fråga någonting alls. Vi har knappt pratat om det. Vi har mest grinat och kramats. Nu i efterhand så var det nog för att jag inte ville bryta ihop så fort någon yppade nåt. Det var så jävla enkelt att stänga av och inte konversera om det överhuvudtaget.

Och nu vet jag inte hur man pratar.

det är inte så lätt, typ.

’Missfallet har skött sig fint’ 

Det sa läkaren när jag särat på benen för henne. Men gud vad trevligt. Och skönt. Att allt är ser bra ut i den där tomma livmodern som inte kan hålla kvar ett befruktat ägg i 9 månader. Jag var idag på återkoll efter missfallet. Och som sagt, allt såg bra ut. Däremot så vill läkaren inte framkalla en mens då min slemhinna tydligen visar på att det kanske blir en blödning ändå. Och då blir det hormoner igen. Men bara om jag får en blödning den här veckan, annars så krockar det med klinikens ledighet över jul.

Och hela tiden tjatas det om den där jävla IVFen. Jag vet inte om jag vill göra det nu. Uppenbarligen så går det med enbart hormoner, så varför hålla på och bland in provrör? Dessutom så hade graviditeten kunnat avslutats i exakt samma skede, oavsett om vi gjort en IVF eller inte. Jag kanske inte ens blir gravid om vi gör en IVF. Och även om jag blir gravid så behöver inte det betyda att det fortlöper som det ska.

Senaste dagarna har varit så jävla tunga. Helt plötsligt så tänker jag på missfallet och graviditeten mest hela tiden. Jag som knappt ägnat det en tanke efter att jag slutat blöda. Och jag slutade blöda bara några få dagar efter att jag varit inne på SÖS. Men det var nog tur det. Jag fokuserade på bröllopet och lät det ta över hand. Det var skönt, att få fokusera på något så fint. Istället för något så ledsamt.

För det är ledsamt. Att samtidigt få höra av hen att hen tillsammans med sin partner är glada över att det vi går igenom gör att de känner sig så tacksamma över deras barn och känner sig extra lyckliga, gör att jag nästan blir ännu mer ledsen. Jag vet inte om det är rätt eller fel. Men jag kan inte hjälpa det. Vad ska jag svara? Kul att vi kan hjälpa till? Varsågod? Tack? Det känns så konstigt att få höra att de här vi går igenom, som för oss är väldigt jobbigt, gör några av våra vänner lite extra lyckliga. Och jag vet att de antagligen inte menar på det sättet och så vidare. Men jag orkar inte tolka det på något annat sätt och jag orkar inte vara den som ska vara förstående. Såklart jag log och sa att det var kul att höra när hen kände för att informera mig om deras läge.

Nu då? Invänta en blödning. Och försöka sluta vara blödig för jämnan. Det hjälper inte och kommer inte kunna ändra på det som hänt. Men det är mycket lättare än vad man kanske tror. Det är en sån enkel sak att säga, däremot så lyssnar jag inte på mina rationella tankar när jag bankar handen i väggen, ger mig själv hårda mentala käftsmällar eller blir arg på maken utan anledning. Jag vill göra det här själv. Eller snarare så är det väl så att jag inte tror att någon kan ta mig ur det här. Jag måste ta mig ur det här på egen hand.

Jag är väldigt less på mig själv just nu. Jag har ingen koncentrationsförmåga utan avbryts hela tiden av ihärdiga tankar. Jag börjar grina utan direkt anledning. Jag blir irriterad på saker som inte förtjänar min irritation. Och jag sover. Som jag sover. Kvällarna som jag är vaken efter kl 20 varje vecka kan man räkna på två fingrar. Jag är med andra ord tråkig, arg, ledsen, irriterad och trött. Jag orkar inte med mig själv i det skicket. Hur ska då min omgivning palla? Är det då man drar sig undan eller är det då man sätter på sig det bästa ansiktet och är mer pepp än vanligt? Jag kör på alternativet med ansiktet. Jag kommer med största sannolikhet att mentalt örfila sönder mig om jag bara ska umgås med mig själv. 

bullshit vs ärlighet

Sitter och kikar på bilder från bröllopet. Att gå ner fyra kg sista dagarna/veckan innan bröllopet, är inte så jävla bra om man har fått en fin klänning uppsydd till en helt annan kropp än den man hade på bröllopsdagen. Varför var det ingen som sa något?! Den ser ju otroligt mycket för stor ut. Och den sitter inte alls så bra som jag trodde mig se i spegeln. Bländad av nervositet så såg jag en helt annan klänning i spegeln på bröllopsdagen än den jag ser på alla bilder. Jävla skit. Jag är otroligt missnöjd med varenda bild på mig. Hur fan kunde jag bli ivägsläppt med den dressen på mig?!

Och nej, säger någon till mig att ’Du var ju sååååååå fin’ som jag redan fått höra en miljard gånger. Så kräks jag. Bara för att jag får höra det så tror jag inte jävla dugg på det. Bilderna ljuger inte. Och jag är inte blind. 

'det här är priset jag betalar..'

Jag är så förbannat trött. Hela förra veckan så somnade jag innan klockan nio vareviga dag. Till och med långt före åtta-rycket en del av dagarna. En kväll hann jag vara hemma i ungefär tjugo minuter innan jag tvärslocknade. Jag är så jävla tråkig just nu. På jobbet har jag problem att minnas saker, siffror och art nr är en mardröm just nu. Jag förstår däremot inte varför. Nu är ju all planering inför bröllopet och den värsta tiden på jobbet över. Så varför i helsike är jag trött NU för? It makes no sense.

Maken har däremot förhandlat sig till att vi enbart ska boka upp oss på en aktivitet på kvällen per vecka. Bowling räknas naturligtvis inte in det, allt enligt hans regler. Och att vi ska göra någonting bara an och jag minst en gång i veckan. Själv så tycker jag att vi inte alls är uppbokade i veckorna och att vi gör saker bara han och jag hela tiden. Jag insåg dock rätt snabbt att så inte alls är fallet när vi gick tillbaka i kalendern. Så vi skall väl försöka oss på den där grejen. Att försöka ta igen lite energi. Ladda varandras batterier.

9 dagar som Fru Eriksson.

Vi hade en sån jävla fin dag. Morgonen började med frukost tillsammans med tärnor och best men. Därefter gjorde vi oss iordning. Det var orangea klänningar och orangea slipsar överallt. Och nervositeten och spänningen var olidlig. Innan vi ens hade lämnat hemmet så hade vi redan grinat några gånger. Och det fortsatte på bowlinghallen. Före vigseln. Under vigseln. Efter vigseln. Innan middagen. Under middagen. Efter middagen. På festen. Det var så mycket tårar den dagen att jag var helt övertygad om att varken jag eller maken skulle kunna grina på resten av året. Lagret var liksom tömt. Men icke. Vi fortsatte grina dagen efter. Och vi fortsätter att bli blödiga så fort någon frågar hur det var eller vi får höra hur gästerna hade det under dagen. För oss var det otroligt viktigt att det var en kul dag även för gästerna och vi hoppas att det inte var någon som kände att det var bortkastade timmar. Vi njöt av fina tal, där nyblivna maken ska ha cred för ett mycket fina och välformulerade meningar och helt fantastisk underhållning. Wife Beatles kickade ass!

Vi hade aldrig fixat den här dagen utan våra fina, fina vänner och familj. Nu börjar jag såklart att böla igen, men vi känner oss töntigt lyckligt lottade som har såna guldkorn i vårt närmsta umgänge. Låter det för klyschigt att säga att vännerna är som den familj man väljer? Skitsamma, för de är verkligen en del av vår familj. Och  för det är vi för jävla tacksamma.

Och helt plötsligt så är vi en större familj. En make och svärmor har gjort entré och gissa om jag är lyckligare än lyckligast över det. 

det blir aldrig som man har tänkt sig.

Den 18 oktober ringde jag till Andreas från toaletten på jobbet. Jag grät och skrattade. I handen höll jag ett digitalt grav-test. ’Gravid’ stod det i den lilla rutan. Det blinkade fortfarande i väntan på tidsbestämningen i vilken vecka jag var i. Under tiden så hulkade jag fram till Andreas att testet lurar oss, det bara lurar oss. Jag hade ju haft ont i brösten och i magen, så som jag alltid har preciiiis innan mensen börjar flöda. Men det visade sig ha rätt. Jag var i vecka 5. Vi grinade. Och skrattade. Och sa ’det är helt sjukt’ ungefär en miljard gånger. Jag ringde mamsingen på stört och mina älskade stöttepelare. ’Det är helt sjukt’ sades ungefär en miljon gånger till.

De efterföljande dagarna så grinade vi av lycka flera gånger om dagen. Vår läkare blev jätteglad över plusset. Efter några fler grav-test så kopplade även jag av. Jag var gravid. Och det var inget test som lurade oss. Brösten ömmade underbart mycket och magen gav ifrån sig en fantastisk växtvärk. Jag mådde skit, men var lyckligast på jorden.

Vi fick tid för ultraljud tisdagen den 30 oktober. Då skulle jag vara i vecka 7. Fredagen innan var det dags för Andreas svensexa. Jag var en del av lurendrejeriet. Tio minuter innan han skulle få sitt livs överraskning så smiter jag iväg på toa. Blod på papperet. Skit. Den inre paniken som uppstår är obeskrivlig. Vi ringer vår läkare som lugnar oss att det kan vara helt normalt, men det kan också vara ett missfall. Vi avvaktar till tisdagens ultraljud var domen. Blödningen avtar och under lördagseftermiddagen är den helt borta.

Dagarna mellan blödningen och ultraljudet är jobbiga. Man pendlar mellan att allt är okej, till att vara helt säker på att något är fel. Under måndagen så avtar ömmandet i brösten. Magen gör inte lika ont. Jag börjar må bättre rent kroppsligt. Då stiger oron igen och jag vet att något är fel.

Ultraljudet. Det konstaterades att det var ett missfall. Alternativt ett utomkvedshavandeskap. Eh, va? Vi förstod inte vad som sades. Lämnade prover och ombads att återkomma på torsdagen för fler prover. ’Utomkvedshavandeskap’ ekade i våra huvuden. Jag har bara en äggledare kvar i funktion, om något hände med den så skulle vi tvingas till IVF. Det fick bara inte hända. Och inte 10 dagar innan vi gifter oss. Vi var som i en jävla dimma. Åkte hem. Grinade i soffan. Somnade i soffan. Vaknade och grinade lite till. Läkaren sa att jag var tvungen att åka in omedelbart om jag fick minsta ont, men jag kände ingenting. Fram tills jag vaknade mitt i natten och det högg i magen. Inget blod. Somnade om. Gick upp på onsdagsmorgonen och hade börjat blöda. Sedär, det hade börjat.

Under onsdagen så eskalerade det nå fruktansvärt. Smärtan. Blödningen. Vid lunch kunde jag inte gå eller stå. Gyn-akuten på SÖS tyckte att vi skulle åka in. Redan flera timmar tidigare, men jag är så jävla envis och vill tro att det inte gör så ont som det faktiskt gör. Andreas åkte in till jobbet och hämtade mig. Raka vägen till SÖS. Prover, nål i armen för dropp osv. Det var tydligen allvarliga grejer. Undersökning. Sära på benen för sjutusende gången. Läkaren ville ha kvar mig för observation under natten, de misstänkte utomkvedshavandeskap de med. Efter mycket om och men så fick jag läkaren att släppa hem mig om jag lovade att åka in om jag fick minsta ökning av smärta. Andreas ville egentligen inte ha med mig hem. Sa jag att jag är för envis för mitt eget bästa ibland?

Vi åkte hem. Tog tempen hela tiden. Feber är ett big no, no. Somnade i princip omedelbart. Thank you god for painkillers. Vaknade på torsdagen. Hade inte alls ont som dagen innan. Jag kunde gå. Blödde rikligt. Återvände till kliniken för fler prover. Åkte till jobbet. Då kom allt ut. Mindre kul. Jävligt jobbigt. Det gjorde ont på varenda plan i hela kroppen att bara behöva se allt jävla blod, hinnorna, klumparna.

Det var över. Och lite senare ringde även läkaren. Provsvaren hade kommit. Inget utomkvedshavandeskap. Tur i oturen. Exakt två veckor senare så grinade jag igen på jobbets toalett. Av helt andra anledningar.

Och på lördag så gifter vi oss. Hur i helvete kunde det här ske bara några dagar innan vårt livs lyckligaste dag? Vi funderade på att ställa in när vi hade som mest ont i hjärtat. Men nej. Vi klarar allt tillsammans. Och det är just precis därför vi ska gifta oss på lördag. 

Det gör ont.

"You can’t prepare for a sudden impact. You can´t brace yourself, it just hits you. Out of nowhere. And suddenly, the life you knew before- is over."

Så är det.

"Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen."
- Paul

Idag är det...

... 18 dagar kvar tills vi gifter oss. Lite panik. Lite nervositet. Mycket rädsla. Mycket funderingar. En konstant oro. Blandat med en hysterisk tid på jobbet. Och så livet på det.

Livet, ja. När jag tänker på livet så börjar jag gråta och skratta i en aningen störd kompott. Toppad med förväntningar och oro. Men det bästa är att jag har min bättre hälft med mig hela vägen. Och vi klarar allt.

en manlig definition av ordet 'kärleksförklaring'

Igår så kramades jag och blivande maken i köket. Jag kände mig ynklig och bad om att få en kärleksförklaring. Då började han jucka mot mig?!

Är det en manlig kärleksförklaring, att jucka mot sin blivande frus höft, eller snarare mage, med kläderna på? 

Eufori.

Eufori är en stark känsla av lycka. Och där är jag just nu.  

Till dem det berör.

Om svar anhålles (OSA, o.s.a.) betyder på en inbjudan att mottagaren ombeds att ange om denne avser att komma eller inte. Den som ger inbjudan anhåller (ber) om ett svar. Vanligtvis förväntas den inbjudne svara på samma sätt som inbjudan gjorts; den som fått ett brev bör alltså svara med brev, men viktigast är att svara före det datum som angivits på inbjudan. Om ett datum för o.s.a. inte angivits, kan mottagaren ändå förväntas besvara inbjudan

som en blixt från klar himmel

Jag har nu insett att jag inte kan gå runt och fundera på det här med IVFen längre. Jag kan inte låta det här bakslaget påverka mig i sån stor mån att jag inte kan njuta av det faktum att jag snart gifter mig med min bäste vän. Vi får försöka komponera det där brevet/överklagan och få det ivägskickat. Sen är det bara att vänta. Igen. Men under tiden så tänker jag se till att försöka njuta av vad som antagligen kommer att bli den bästa dagen i våra liv. 

jag sitter i en berg-och dalbana. och det går fort!

Jag har haft en väldigt fin helg. Men så fort jag varit ensam, om det så är på toaletten eller framför scenen så är IVFen det enda jag tänker på. Jag kan inte prata om det. Jag klarar inte av huvuden på sne som tycker att det är synd om oss. Och jag vet att alla menar väl, men jag fixar inte att höra en enda gång till att jag är stark. För jag är inte stark. Jag håller på att gå sönder i en miljon bitar inombords. Det faktum att jag kan jobba ihjäl mig just nu, gör allting mycket lättare. Dessutom är blivande maken en tub med Karlssons Klister, som aldrig tar slut.

Jag tillåter mig själv att i korta stunder fundera på det. Jag börjar grina på en halv sekund. Är jag på jobbet så går jag på toaletten och bankar handen i väggen. Är jag hemma så frågar jag blivande maken en miljard gånger om vi kommer att klara det här. Hela tiden så funderar jag på hur vi ska börja brevet till den där överläkaren. Ibland vill jag strunta i det, överklagan kommer inte att gå igenom. Nästa sekund så tänker jag att jag inte kommer att ge mig förens vi har fått en tid i Stockholm. 

Och vi gifter oss om 33 dagar. Om trettiotre dygn är vi gifta. Idag är en sån dag då jag inte kan se att jag kommer att kunna vara glad en hel dag. Inte ens på vår bröllopsdag. Jag vill inte vara ledsen, jag försöker hela tiden stänga av den där känslan som äter upp en inifrån. Men ibland så går det liksom inte, jag släpper garden i några sekunder och jag blir helt jävla paralyserad. Som att någon kramar om mig hårt. Men inte på ett sätt som man vill bli kramad, utan mer på ett sätt som gör att man får ont i varje millimeter av kroppen.

Så nej, jag är inte stark. Jag kan inte ens förmå mig att prata om det. Jag har bara kunnat berätta det för mamma. Och det tog en bra stund. För som sagt, jag kan inte prata om det utan att bli sådär töntigt ledsen och måste lära mig att andas all over again. Jag har dessutom haft ett enormt sug efter att vilja ringa till Farmor. Prata med henne, hon hade sagt precis rätt saker. Givit mig de bästa råden. Det gjorde hon alltid. 

Jag förstår inte varför jag är så jävla ledsen egentligen. Det är inte över. Det blir bara jävligt mycket svårare. Men det är inte första gången som det dykt upp ett gupp på den här vägen och ändå så har vi kommit såhär långt. Ja, som ni ser, det går upp och ner- till och med på några rader så hinner det vända. 

en mental örfil

Vår remiss registrerades den 4 april i år. Det är det exakta datumet som står på vår bekräftelse att de har tagit emot den. Igår var det den 4 oktober och när vi kom hem väntade ett brev från Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vi har fått tid där för ett första besök den 25 oktober.

I somras så fick vi hem ett brev från Fertilitetscentrum i Stockholm. Där kunde vi läsa att det finns en nationell kö för IVF. De radade upp sjukhusen där man kunde hamna, det var Stockholm, Uppsala, Göteborg med flera. Jag fick panik. Vi kunde ju inte hamna någon annanstans än i Stockholm. Blivande maken ringde dit för att få klarhet i det. De hade semesterstängt. Vi ringde samma dag de öppnade igen. Vi berättade om vår oro och hon i andra sidan luren förklarade att man kunde tacka nej till tider och sjukhus, men fortfarande behålla sin plats i kön.  Vi kompletterade samtidigt vår remiss med nödvändiga uppgifter för att den skulle kunna gå vidare i kön.

Sen kom igår. Dagen då vi kom hem och hittade det där brevet innanför dörren. Jag visste att Akademisjukhuset inte ligger i Stockholm, jag sa till blivande maken att det här går ju inte. Utan att ens öppna kuvertet. Han var lugn och svarade gång på gång att vi kan ju tacka nej till tiden och stå kvar i kön. Till slut så kommer vi ju att få en tid i Stockholm, säger han och kramar om mig. Vi öppnar brevet och ser att vi fått en tid den 25 oktober kl 11:00, på reproduktionscentrum i Uppsala. Inte nog med att det inte blev i Stockholm, så lyckades de pricka in en av tre dagar per år som jag har mest att göra på jobbet. Jag skrattade. Men återgick snabbt till att oroa mig över det här med att det var i Uppsala. Blivande maken var inte ett dugg orolig men gick med på att ringa redan idag och reda ut hur vi ska göra för att tacka nej till tiden och stå kvar i kön.  

Han möttes av en frågande kvinna i Uppsala. Hon förstod ingenting av vad han pratade om. Man kan inte stå kvar i kön om man tackar nej. Han ringde då till Fertilitetscentrum i Stockholm, de som har hand om kön och som vi pratade med den 17 augusti. Om just precis det här. Och mycket riktigt så kan vi alltså inte ha kvar sin plats i kön om man tackar nej till erbjudandet om IVF i Uppsala. Kvinnan som han pratade med var fruktansvärt otrevlig och kort i tonen. Att åka 2 timmar enkel resa såg inte hon som ett problem. Det var enligt henne inte ett giltigt skäl för att ifrågasätta beslutet och erbjudandet om behandling. Vi kunde om vi ville skriva ett brev till områdeschefen/överläkare och förklara oss, men hon klargjorde igen att våra 4 timmars-resor inte var ett giltigt skäl för att få möjlighet att vänta i kön tills ett tillfälle dök upp i Stockholm. De kunde hjälpa oss att skicka in remissen igen, så att vi fick en ny tid i vår. Men det är ju ingen skillnad på att ställa oss längst bak i kön igen?! Och det garanterat inte att vi hamnar inom Stockholms län den gången heller. Vi fick sen kontaktuppgifterna dit brevet skulle. Efter att flera gånger ha påpekat att det här minsann var landstingets IVF-kö  så frågade hon ’Vad ska ni skriva då?’.

Ja, vad ska vi skriva? Jag vill fråga hur i de tänker. Vi kommer behöva vara lediga från jobbet varje dag vi har ett besök, då restiden är 4 timmar per besök. Vi har ingen möjlighet att vara borta från jobbet så många dagar. Är vi det så kommer vi att gå back ekonomiskt, då kan vi lika gärna betala för behandlingen och kunna jobba även de dagarna vi har besök hos läkare. Och hur kan de ge sådan motstridig information angående samma fråga beroende på när man ringer? Jag har reagerat så förbaskat dåligt på hormonerna att jag är livrädd för hur jag kommer vara när doserna är än mer koncentrerade och jag måste ta de via sprutor. Jag kommer knappast att må bättre av dem. Samtidigt som jag kommer att oroa mig över den ekonomiska biten och allt annat i livet som pågår under tiden. För man kan liksom inte trycka på ’paus’ på utvalda delar, livet fortsätter. Men att behöva åka fyra timmar per besök, gör mig helt förstörd just nu. Jag får det inte att gå ihop ihuvudet. Jag är så arg. Jag är så ledsen. Jag sitter och smyg-hulkar på jobbet och hoppas att ingen ringer på telefon så jag behöver svara. Det känns som att… som att jag precis gav upp. Jag orkar inte med fler motgångar. Blivande maken sa när han ringde att det är såklart det här händer ’med vår vanliga dåliga tur’. Och han har kanske rätt. Eller han har rätt. Vi har varit tillsammans i två år och två månader. Bara våra operationer skulle väl kunna ha räckt för den tiden? Vi har det senaste året gått på hur många läkarbesök som helst känns det som. Jag har särat på benen fler gånger för läkare än vad jag gjort för Andreas. Och pillrena, ja de är liksom vardag nu. Jag har gjort allt de bett mig om. Hade de åtminstone inte kunnat ge oss rätt information från början då? Eller åtminstone funderat på det härmed att skicka en patient från Stockholm till Uppsala.

Vi fick veta att om man skickat in en remiss och sedan hävdar vårdgarantin, så har man möjligheten att tacka nej till behandlingen och då stå kvar i kön. Men inte om man stått i kön utan att hävda vårdgarantin och väntat på sin tur, då får man enbart den behandlingen som erbjuds. Tackar du då nej, så hamnar du sist i kön. Eller ’de skickar in den igen’ som de så fint beskrev det. Så i teorin så kan vi alltså tacka nej till den här platsen och skicka in vår remiss igen, hävda vårdgarantin och tacka nej tills en behandling i Stockholm erbjuds. Det kommer kräva en hel del pappersarbete för oss, och antagligen minst lika mycket extra jobb med byråkrati-tjafs för Fertilitetscentrum. Men det ser ut som att det är enda alternativet om vi ska ha någon som helst chans att hamna i Stockholm. Och det är ju en bra lösning…

Jag håller på att ge upp. Vi har inte ekonomin för att bekosta försöken själva. Ett försök kostar 32.000 kr. Det är mycket pengar. Hade vi inte planerat bröllop hade vi haft råd, men det är svårt att avstyra det på 36 dagar. Dessutom så har vi redan betalat så mycket att vi inte skulle få det att gå ihop även om vi inte gifte oss. Och om vi hade fått reda på det här somras när vi ringde de, så hade vi haft en chans att välja IVFen istället för bröllop. Och inte behövt vänta. Och vänta. Och vänta. För att sedan få det här serverat på ett landstingsfat. Just nu vill jag inget mer alls. Jag vill inte äta mer hormoner, sära på benen, stå mer i kö eller göra en IVF.

Eller jo det vill jag. Och det är väl därför jag sitter och ful-grinar. För att det konstigt nog har tagit så förbaskat hårt. All energi går åt till utredning, hålla kvar vid hoppet, behandling och att inte gå under när jag knaprar hormonerna. Hur ska jag kunna hitta energi  till att bestrida det här?  Jag drömmer om att en vacker dag bilda familj med blivande maken. Det är min dröm, min dröm som just nu känns otroligt oppunåelig. ’Hopplöst’ sammanfattar det ganska så bra. Samtidigt som jag vill slå mig, för jag kan inte sluta klandra mig själv. Ju mer såna här hinder det är på vägen, desto mer avsky växer det fram gentemot mig själv. Det här är en väg vi inte skulle behövt gå på, om det inte vore för att jag det var fel på mig. Så ja, det kanske är läge att börja tro på ett litet mirakel. För som det ser ut nu så blir det ingen behandling. 

Älskade moster!

Min moster är en av mina tärnor. Jag messade med henne under dagen idag ang lite bröllops-förberedelser:

Jag: Ska tärnorna ha blommor?
Moster: I handen eller håret, menar du? Eller menar du varje fredagskväll när de kommer hem från jobbet?

Jag gillar min moster och jag gillar definitivt hur hon tänker! 

kom igen nu, ägget!

Efter ultraljudet i förra veckan så konstaterades det att jag har ett ägg som snart är redo att släppa taget. Ett ägg kommer att lossna, med andra ord så kommer jag att ha ägglossning. Efter typ hundra piller och oräkneliga gånger med särade ben i gyn-stolen, så har kroppen äntligen gjort lite som den ska.

Så, nu är det dags för lite... Ja, ni vet. Men även där så ska det inte hända för ofta eller för sällan. Det är ett schema som ska följas även där. Blivande maken försökte få det till att läkaren ordinerade 'varannan timme', men jag är säker på att hon sa 'varannan dag'. Det där schemat tar bort en del,  eller snarare väldigt mycket, av det roliga liksom. Vi skulle kunna mycket väl planera in det i en reklam-paus. Så mycket spontanitet handlar det om.

Det roligaste just nu är alla ord som våra vänner kommer på eller som vi läser om i alla böcker istället för att säga det lite tråkiga ordet 'samlag'. Som för övrigt låter så otroligt kliniskt då det är de bokstäverna som vår läkare använder. Och det är väl tur det om jag tänker efter. Vår favorit är 'att vuxen-mysa'. Det låter väl faktiskt rätt roligt och nåt som man skulle kunna lägga åtminstone en kvart på, eller hur?

Alltså, tyg.

Vi har köpt 40 meter tyg. Alltså det är väldigt mycket tyg. Det kommer att bli väldigt mycket dukar, eller snarare väldigt långa dukar. Och fin-fina löpare. Men jag är typ fortfarande i tyg-chock. Vet ni hur mycket 40 m tyg är? För jag visste inte det förens vi fick två enorma rullar med tyg. Som kostade massor med kronor. Vi tänker dock att vi kan göra både gardiner och nya dukar av de efter bröllopet. 

Just ja, sen köpte vi även etthundra servetter. Eller det är inte servetter, men det kommer att bli. Lite mer att pyssla med helt enkelt, för vi kände att vi inte hade nog. Tur att vi kan skratta åt hur vårt schema ser ut fram till den 10 oktober. Så, nu skrattar vi, ända från tårna. 

den här helgen

En produktiv helg, ja, så kan man sammanfatta de här dagarna. Jag umgicks med härliga och snygga tjejer hela lördagen. Det blev mysig fika, BurleskLoppis, KlädbytarTräff och jävligt-god-indisk-mat på kvällskvisten. Fick också se min coiffe (den här hormonfyllda bruttan började nästan gråta när hon fick prova den) som världens bästa Amanda har gjort till mig.

Vi fick även äran att hälsa på världens finaste lilla Penny i helgen. Hon snarkade sött bredvid oss i soffan när vi tryckte i oss smörgåstårta tillsammans med de nyblivna föräldrarna. Sen fick både jag och blivande maken hänga med den lilla tjejen som vi båda föll pladask för. Söndagens bäst spenderade timmar! 

Zzz

Igår gick jag och la mig i sängen 21:00. Då hade jag redan somnat i soffan en stund. Jag sov som en klubbad säl fram till strax innan klockan 06 imorse. På vägen till jobbet så klagade jag på att jag känner mig som värsta kärringen. Jag kan lika gärna pensionera mig, typ. Blivande maken sa åt mig att anamma det! Att inte kämpa emot. Att när jag väl har accepterat det så kommer det att vara det bästa som hänt mig. ”Att bli gammal är det bästa finns! Man får somna överallt, man får säga ’Va?’, man får läcka gaser och man får slana runt.”

Och snubben har väl en poäng antar jag. Men jag vet inte om jag vill slana runt, läcka kroppsodörer eller använda min kommande dåliga hörsel som ursäkt. Men däremot det där med en legitim ursäkt att sova är lockande. För det är i princip det enda jag vill och gör just nu. 

'I'll be saving myself from the ruin'

Idag ska vi visst till kliniken. För att se vad hormonerna har lyckats med. Eller inte lyckats med.
Jag vet faktiskt inte och jag vågar inte spekulera i det heller. Det är lönlöst.

Vi pratade med IVF-enheten på karolinska häromdagen. Kötiderna har minskat. De ligger på ungefär 8 månader just nu. De kunde inte säga vart i kön vi är, men vår remiss registrerades typ 1 april i år. Det innebär att vid årsskiftet så kanske vi får möjlighet att börja med IVFen. Hur läskigt är inte det liksom? Jag är livrädd för att bli besviken. Jag vet inte om jag pallar om det inte går vägen. På något sätt så har jag lagt ner hela min tro i att om vi inte blir gravida genom behandlingarna innan dess så kommer det att fungera med IVFen. Men det är ju inte sant. Det finns inga löften eller garantier.

Jag tror att det är mitt konstiga sätt att stålsätta mig mot besvikelsen som kommer efter behandlingarna med hormoner som inte fungerar. "Det är lugnt, det kommer att fungera med IVFen". Typ. Men nu när de i princip kan ringa närsom och erbjuda oss plats eftersom vi även står i kön för eventuella återbud, så börjar jag blir nervös. Och så lite rädd. Vad ska jag dämpa den där besvikelsen med om inte IVFen fungerar? 

episk fail

[eepiskfejl]

Ett sammansatt ord av orden 'episk', som antagligen kommer ifrån grekiskan och betyder nåt i stil med gigantisk eller jävligt stor. Ordet 'fail' kommer från engelskan och kan översättas till ord som misstag, tabbe och något passande skitit-i-det-blå-skåpet-ord. 

Det är alltså när någonting skiter sig. Rejält. 

Det är helgens ord. Så även dagens ord. Och i dagsläget känns det som att det är väldigt aktuellt en tid framöver också. 

från och med nu

Här sitter jag och är så jädra arg. Jag är arg för att jag är stressad. Inombords så skenar alla tankar kring bordsplacering, dekorationer, brinntiden för ljus och hur jag ska lösa problemet kring min hårfärg. Vi har ändå bra koll på allting, jag känner mig hyffsat lugn inför bröllopet. Vi har listor och ovärderlig hjälp. Men nåt som kanske inte var så genomtänkt var att ta sig igenom den mest hektiska perioden på jobbet precis innan den stora dagen. Från och med måndag till och med den fjärde november, är den tiden på året då jag äter, sover och jobbar.

Så varvat med allt bröllops-jidder så går tankarna kring effektivisering, artiklar, nyhetsutskick, rutiner och resultat. Det kanske är därför jag är så trött just nu. Igår så kollade jag på klockan 20:28 när jag kände att jag höll på att somna. Deklarerade för blivande maken hur tråkig jag är som håller på att somna redan. Sen minns jag inget mer förens jag knallade upp till sängen vid midnatt. Jag förstår inte varför jag är så trött. Det är som att jag mentalt håller på att ladda redan nu inför de kommande veckorna som börjar senast klockan sju varje morgon på kontoret. 

Förra året under den perioden hade jag tre stycken söndagar som jag var helt ledig. Det låter värre än vad det är. Det är stressigt, det är fullt ös, det kräver all energi, väldigt mycket av ens vakna tid och det är intensivare än intensivast. Men jag älskar det. Enda gången då jag hatar det är nu precis innan det drar igång, just för att man inte kommit in i andningen ännu. När det väl har börjat så tar man ett djupt andetag och tutar och kör. Stenhårt. Andas ut och bromsar gör man den 4 november. Varje dag är planerad in i det minsta. Det är en enorm arbetsbörda under just den här tiden och det spelar ingen roll hur förberedd man känner att man är, för inget år är det andre likt, men planering är A och O. Utan tvekan.

Jag kunde bli irriterad om jag blev kissnödig när jag satt och fila på ett nyhetsutskick, det innebar att jag till slut var tvungen att avbryta och resa mig upp och lägga tid på att gå på toaletten. Fattar ni hur mycket jag hade kunnat göra under den stunden om jag inte hade behövt gå på toaletten?! Ett år så drack jag typ minimalt för att spara in på taoalettbesöken och minska mina störningsmoment. Det var inget bra beslut. Och jag vet hur sjukt det låter, men att avbryta sitt arbete under den här perioden gör en galen. Och just nu känner jag att jag inte har något övers till eventuella störningsmoment de nästkommande veckorna, oavsett vad det är för sorts störningsmoment. Sen att hormonerna jag äter tar bort allt mitt tålamod, inte ett uns finns kvar i den här kroppen längre, gör ju inte saken lättare. Som tur är bör de vara ur systemet inom nån vecka.

Och sen, 10 november, så gifter vi oss. Så hur tänkte vi egentligen när vi bestämde det datumet? Var det verkligen så viktigt med ett höstbröllop? Då var det typ det enda som spelade någon roll. Just nu funderar jag mest på om påsarna under ögonen kommer ha hunnit försvinna. Eller jag ska nog googla efter någon mirakel-kräm, för jag litar inte på att sex dagar kirrar biffen.

'i have been here many times before'

Människor är ambitiösa på det sättet att de gärna och ofta jagar sina drömmar. Oftast gör det ingenting. Ambition är bra. Att jaga med integritet och hopp är bra. Att drömma… Ja, det är också bra. Så länge som man inte underskattar och uppskattar det vi redan har. Dofterna, minnena, skratten, känslorna, sakerna, mötena, människorna, värmen och precis allt annat som tillsammans är definitionen av ens liv. De sakerna som man alltför ofta tar för givet. Det är då det är farligt att drömma. När jakten tar överhand.

det där med kontroll

Allting ska vara så jävla rosenskimrande. Mitt liv är helt jävla perfekt. Och det är verkligen det. Jag ska gifta mig med världens mest underbare karl. Jag bor i ett hem där jag trivs. Jag har en familj som alltid finns där. Jag gillar mitt jobb. Och har väldigt fina människor runt omkring mig.

Men ändå så ballar jag ur. Helt plötsligt så får jag dåndimpen i situationer som jag utan några problem hanterar flera gånger i veckan annars. Jag har inget tålamod. Alltså inte ens en liten gnutta. Och jag är så rackarns arg hela tiden. Jag vill mest bara skrika. Blivande maken fick ta hand om en skitsur pre-wife häromdagen. Alltså jag var helt oresonlig. Jag är fullt medveten om det såhär i efterhand och egentligen så är jag det när jag flippar ur också, men det skiter jag fullständigt i just då. Istället så är jag förbannad, frustrerad och slår gärna extra hårt i saker och ting. Stampar gör jag också. Och jag som hade slutat att stampa!

Jag hatar att inte ha kontroll. Och just nu så är det mycket jag inte kan styra över. Jag har inte koll på allting. Och det gör mig stressad på nåt konstigt sätt. Jag har ingen koll på en drös med bröllops-prylar. Och det är saker jag inte behöver ha koll på. Men varför ska jag ha så svårt att släppa det? För min egen skull så måste jag verkligen släppa det, inte bara säga att jag gör det- utan verkligen göra det. Jag behöver inte ha koll på aaaallting.

Men så förstår jag varför jag är så jävla dum i huvudet just nu. Jag knaprar ju hormoner. Och då blir jag arg för att jag låter de påverka mig i sån jävla stor utsträckning som de gör. Att jag inte kan kontrollera mig själv. Och så är vi tillbaka på det där med kontrollbehovet. Vafan, liksom.  

@#%&*/-+()$€£>§{}[@#%&

När det känns som att livet suger getpung.... Ja, då är det bästa som finns att ta ut några komptimmar och umgås med de bästa tjejorna. Ladda batterierna, skratta, snacka skit och förtära kaffe.

Herregud vad jag är glad att jag har de som får mig på andra tankar, bort från getpungsugandet.

'you are the silence in between when i scream and when i cry'

När vi drog igång babymaking-karusellen så var det i princip det enda som snurrade i mitt huvud. Jag analyserade sönder allting ner i mikroskopiska delar och hur jag än vred och vände på allt så kom jag bara fram till en sak; jag gör någonting fel.

Nu är det annorlunda. Vi vet att det är hos mig felet ligger. Men samtidigt så har jag kommit till den punkten då jag insett att jag inte kan göra någonting åt det. Jag kan äta pillrena. Gå på alla ultraljud. Lämna blodprover. Och hoppas. Det där med att hoppas är nog det viktigaste.

När vi var i USA så gjorde vi något man absolut inte får göra. Nånting som är så in i fanders tabubelagt. Vi köpte kläder till ett barn. Vårt barn. Som inte finns ännu. Som faktiskt inte ens är mer än ett ägg bland flera hundra och en spermie bland flera miljoner. Vi hittade två supersmå t-shirtar med Marvel-tryck. Captain America på ena. På andra var det ett  Avengers-tryck. De inhandlades. Efter mycket ’men man ska ju inte’-argument. Sen så kom Pinglan med svaret; ’varför inte?’

Nu ligger de där små tröjorna ihopvikta i plastpåsen vi fick i butiken. De ligger i garderoben. Längst in. Jag har inte rört de eller tagit fram de sen jag packade upp resväskan. De får mig att skämmas och nästan känna mig fanatisk. Över att bli gravid.

När vi började karusellen så fick jag berättat för mig att en bekant inte ville att jag skulle hålla i hennes barn. För jag som ville ha barn så hemskt gärna, skulle kanske försöka mig på att ta hennes barn ifrån henne. Det här berättade alltså mamman själv för mig. Hon är brutalt ärlig. Då blev jag lite rädd. Är det så människor uppfattar mig? Är de rädda för att jag ska ta deras barn ifrån de för att vi försöker få barn men inte lyckas? Det är inte deras barn jag vill ha. Vi vill ha vårt barn. Den där perfekta kombinationen av mig och blivande maken.

Den konfrontationen har gjort att jag som sagt nästan skäms över att vilja bli gravid. Jag är rädd för att fler ska känna som hon gör. Så när jag vill lägga mig på golvet och skrika, slå med både armar och ben och grina hysteriskt över att jag vill att vi ska bli gravida, så biter jag ihop lite hårdare än vanligt. Och säger till blivande maken att det vore ju väldigt skönt om vi kom framåt snart. Om vi kanske kunde höra något ifrån IVF-handläggarna. Eller om mina ägg skulle kunna vara lite mer medgörliga.

Äggen spelade oss ett spratt för några veckor sen, vi och doktorn var helt övertygade om att jag hade haft två ägglossningar enligt den mest normala cykeln som finns. Allt enligt läroböckerna. Men tji fick vi. För det kom ingen blödning. Och enligt testen var jag inte gravid. Ytterligare en gång så satt vi där med ett hånskrattande, negativt grav-test. Så det blev piller. Igen. Blödningen lyser med sin frånvaro. Kroppen är seg och vill inte alls köra enligt schemat som vi gjort i samråd med läkaren. När blödningen anländer så blir det hormoner. Men hoppet triumfar biverkningarna av de jävla pillrena. 

Jag hoppas, jag hoppas så jävla mycket, att det här kommer att gå vägen. För blivande makens skull, för min skull och framförallt för vår skull. 

påminn mig-tack!

Om någon ser mig äta rödbetor, kan den personen då vara snäll och påminna mig om att dagen efter så kommer mitt kiss vara rött. Det är alltså inte blod och jag har inga inre blödningar. Idag var jag ännu en gång alltför nära att ringa min läkare och skrika att jag har trasiga organ. Men det var alltså bara jävligt goda rödbetor till lunch häromdagen.

jidder á la bröllop

Dagarna bara svischar förbi. Helgen som var spenderade vi på Åland och den här veckan har gått i ett. Vårt hem håller på att förfalla och tvättkorgarna kan man inte ens se längre då smutstvätten bara tagit formen av ett gigantiskt berg.

Det är mycket bröllop nu. Och jag blir gång på gång överväldigad över att vi får så mycket hjälp av nära & kära. Samtidigt så får jag dåligt samvete. Jag vill klara av det själv. Jag vill absolut inte att någon ska känna sig tvingad att hjälpa till. Jag vill inte att någon ska känna en inre suck och tycka att det är jobbigt.  Jag kan liksom inte förstå att människorna runt omkring oss faktiskt vill hjälpa till att göra det här till en väldigt fin dag. Jag kan inte ’ge’ mig själv det, eller tycka att jag förtjänar det. Jag känner mig genast skyldig och vill gottgöra alla inblandade på alla tänkbara sätt. Vilket slutar med att jag istället för att njuta av livet, sitter och planerar och funderar på hur jag ska kunna kompensera ev hjälp. Jag blir smått tokig. 

Därför så ska jag faktiskt ge mig tusan på att klara så mycket som möjligt själv, oavsett hur många som tjatar om att de gärna vill hjälpa till. För det är nånting man säger, utan närmre eftertanke. Precis som att standardsvaret på frågan ’hur mår du?’ är ’bra’.

vem har det grönaste gräset?

Vad är grejen med den där hemska svenska svartsjukan? Varför tänker så många att gräset alltid är grönare på andra sidan? Vattna ditt eget gräs som du har runt dig istället för att lägga energi på grannens tomt. Du vet inte vad som ligger under grannens grässtrån, eller ens i jorden under det där gröna. Det går inte att jämföra sig med andra runt omkring sig. Alla har vi bra saker i våra liv, precis på samma sätt vi har de där grejerna som tynger oss och vi måste jobba oss igenom. Det gör att det är rätt lönlöst att var avundsjuk och svartsjuk på någon annans liv. Den personen har garanterat några stenar på sina axlar som du inte har. Vilket gör att man har precis likadana liv egentligen, men fokus ligger på olika saker- både bra och dåliga.  

Vi har känt varandra väldigt länge. Vi är lika, men ändå väldigt olika. Du är stark, vacker och underbar. Jag har alltid sett upp till dig. Fram tills idag. Nu tycker jag nästan bara synd om dig. Att få veta att du är avundsjuk på mitt liv, att du har baktalat mig och tycker att det är orättvist att jag är lycklig… Det gör mig otroligt ledsen. Jag menar, hur definierar du lycka? Det är en känsla. Ett sinnestillstånd. Det är ingen klyscha, du skapar din egen lycka. Jag kunde känna samma känsla av lycka när jag inte bodde i huset, inte hade träffat Andreas ännu och inte hade det jobbet jag har nu. Idag är jag lycklig, men på ett annat sätt. Hur kan man lägga såpass mycket energi på någon annans liv och låta det påverka det i sådan stor mån att man känner ett behov av att baktala det? Du vet inte vad jag och blivande maken kämpar med, små saker dagligen och en del jobbigare saker då och då. Det gör vi alla. Ingen i världen har det perfekta livet utan gupp på vägen eller krokiga vägar.  Du har ett jobb, bostad, man och barn. Skapa din egen lycka utifrån det. Istället för att missunna mig den här känslan av lycka som jag funnit mig i. 

Så, sluta vara avundsjuka. Det gör en missunnsam i längden. Gör det bästa av det du faktiskt har. Och börja förstå att gräset är inte grönare på andra sidan.   

min alldeles egna helg

Helgen som passerade har jag spenderat med mig själv. Jag lämnade inte vår lilla förort, gick som längst till de lokala butikerna för att hyra film och handla lite mat. Jag började titta på ’Cold Feet’ igen. Jag promenerade ner till vattnet. Jag träffade den fina pinglan och hade kvalitetstid i flera timmar. Jag tvättade. Jag sov väldigt mycket. Jag städade. Och fick fint brunch-besök på söndagsmorgonen. Sov några fler timmar i soffan. Vek lite tvätt. Sen kom blivande maken hem, med sig hade han körsbärsöl och wienerbröd. Och så vips, så var helgen slut.

Det var fint att vara lite ensam. Även fast jag de flesta gångerna då blivande maken ringde hem utbrast ’Jag har trååååååkigt!’. Men det var nu i efterhand en bra tråkighet. Jag kopplade faktiskt av. Till slut. Men självklart så kom jag på mig själv i söndags med att tänka ’Skit också, nu har jag slösat bort en hel helg utan att göra något vettigt.’ Men jag gjorde faktiskt det vettigaste av allt- inte ett jävla skit. 

lystring!

Hade du en vän du aldrig skulle träffa igen, vad skulle du säga? Om du kunde göra en sista sak för någon du älskar, vad skulle det vara? Säg det, gör det. Vänta inte. Inget varar för evigt.

en jacka

Jacka 399 kr från H&M

Jag har köpt en jacka från barnavdelningen på H&M. Jag vet inte hur det gick till men jag jag gled runt i affären och provade den här, sen insåg jag att jag var på barnavdelningen. Men jackan satt faktiskt bra och jag kunde utan problem stänga den. Så jag köpte den. Men jag vettefan. Jag har haft en liknande jacka men i svart/vitt, den sitter tyvärr inte lika bra längre. Och en baseballjacka behöver man ju. Jag kommer antagligen att använda den väldigt mycket då den är klassisk och även aningens fodrad för lite kyla. Varför velar jag egentligen liksom? Jag ville ju egentligen ha en grön jacka i höst... Men den skulle jag å andra sidan nog inte kunna använda varje dag då jag frenetiskt måste matcha mina skor med mitt ytterplagg.

Ja, dagens gnällande fortsätter och jag blir mörkrädd när jag tänker på vad jag lägger min tankenergi på istället för att lösa världens alla problem.

jag är ett crankface

Idag är ingen bra dag. Eller egentligen så är den bra, precis som allt är bra just nu. Men ändå så krånglar skallen till det och jag känner en sån jävla ilska och irritation i varenda millimeter av den här kroppen.

Det är nästan exakt 9 månader sen vi påbörjade baby-making-utredningen. Vi som trodde att det skulle bli en enkel grej att skaffa barn eftersom jag blivit gravid förut. Tji och varsin mental käftsmäll var precis vad vi fick. Det var inte så lätt. Det var snarare ett jävla under att jag lyckats bli på smällen förut, både med tanken på den nästintill obefintliga ägglossningen samt det där förgrymmade hormonfelet. Som egentligen är väldigt simpelt, om nu någon av alla triljoner läkare som undersökt mig förut hade hittat det aningen tidigare.

Jag har vid sex tillfällen fått stoppa i mig piller för att framkalla en blödning, en fejk-mens kan man väl kalla det. Ibland har det gått fyra veckor mellan de gångerna, ibland har det gått fler veckor än så. Det har inte varit något som helst schema eller konsekvent antal veckor däremellan. Det sjuka är att varje gång jag har börjat blöda så har blivande maken varit borta med bandet. Vad spelar det för roll egentligen? En 'vanlig' mens är ju nåt man inte ens lägger märke till, det påverkar en ju inte ett dugg. Men nu ska ju mina förbannade blödningar vara som rena skyfall. Läkaren skyller på pillrena. Och även det är ju inget att bry sig om, det finns ju tamponger med superduperdeluxe uppsugningsförmågor och visst är det jobbigt att byta tampong varje timme, men det är inget som jag behöver blivande makens hjälp med. Däremot så har jag tuppat av några gånger när jag har haft mina röda flod-dagar. Jag äter järntillskott och piller som ska minska blödningen, men jag vet faktiskt inte om det hjälper eftersom det händer igen. Och det, det gör att jag tycker det är ruskigt tråkigt att vara ensam de dagarna. Det är ju roligare om det finns någon som sparkar på en så man kvicknar till än att man vaknar upp och inte fattar ett jota om vad som hänt. Men vad är då oddsen att han har band-grejer just de dagarna, varje gång, de senaste 8 månaderna? För som sagt, det är inget konsekvent mönster tidsmässigt varken på blödningarna eller spelningarna. Det är bara en jävla slump, en skillad slump om jag får säga så, som timar in det fenomenalt bra. Varje gång.

Så det kanske är därför jag surar idag. För att jag ska få mens imorgon. Och blivande maken åker bort imorgon. Klart som korvspad att han ska iväg och lira! Jag provspelar inte för rollen som den tråkiga flickvännen som vill hålla kvar karln hemma. Men vad är oddsen att jag trycker på 'låt det röda skyfallet börja'-knappen varje gång han åker iväg? För när jag trycker på den knappen så innebär det att jag även blir klängig, extra sugen på att kramas och tycker väldans synd om mig själv. Och vet ni hur tråkigt det är att ha på sig blivande makens tisha istället för att få sniffa på honom, krama sina egna armar och faktiskt tycka synd om sig själv på egen hand? Ja, det är så jävla tråkigt.

ett sånt där lyckorus

Sitter med det sista utkastet av inbjudningarna framför mig. Och störtbölar. De är så fantastiskt fina. Och det blir mer och mer verkligt. Vi ska gifta oss. Om snart tio veckor. Sjuttiotre dagar för att vara exakt. Vilket jävla lyckorus. Ren och skär glädje. Jag önskar att jag bara kunde släppa allt och dansa loss på bordet, men jag sparar det till bröllopsdagen!

De här kioskmongona skall äntligen bli man och fru Eriksson!

djupt dravel

Det är en klyscha utan dess like. Ena dagen är man tonåring och planerar sitt liv och framtiden. Och så, utan att man märker det, så är man i framtiden. Man är mitt livet. Och ingenting är som man planerade och man känner sig fortfarande som den där tonåringen. Ibland känner jag mig väldigt vuxen för att i nästa sekund känna mig som en 4-årig liten flicka när jag sitter och pratar med min pappa. Mitt liv idag ser inte i närheten ut som jag trodde att det skulle se ut för tio år sedan.

Det är konstigt hur vårt förflutna formar oss. Det är fascinerande att personen som vi är nu aldrig släpper taget om personen som vi en gång var. Jag kan tänka tillbaka på den där flickan som blev kallad 'fetto' och 'tjockis' i skolan. Främst då de sorgsna själarna som såg det som sin uppgift att klanka ner på mig, skickar vänförfrågningar på facebook. Varför vill de ha mig som vän där? Eller varför skulle jag vilja ha de som vänner på fejjan? Ibland känner jag mig arg och ledsen för att de med några ord stal så mycket ifrån mig. Andra gånger så vill jag helt enkelt säga tack. Vårt förflutnas besvikelser och glada stunder har ett stadigt grepp om oss genom hela livet. De hemsöker oss som spöken eller besöker oss som gamla vänner. Det är visst hela den grejen som kallas livet.

en kronisk saknad

Idag är det Farmors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 77 år. I lördags åkte jag förbi Ängby och Bromma. Hjärtat knöt sig och hela kroppen gav ifrån sig en lång suck. Farmors gamla hemtrakter och där hon ligger begravd tillsammans med Farfar och Åsa. Jag vill på något konstigt sätt tro att hon kan se mig. Det gör att jag alltid gör mitt absolut bästa. Jag gör allt för att Farmor, var hon än befinner sig, ska känna sig stolt över mig och det arv hon lämnade efter sig. Jag saknar henne ofantligt mycket, Farfar likaså. Livet är och kommer aldrig att bli detsamma utan de. Helvete, jag blir så ledsen när jag tänker på att de inte kommer att vara där när jag gifter mig.

det närmar sig

Semestern är slut. Och jag är på väg till jobbet. Jag har helt och hållet prioriterat att sova, planera bröllop, fixa hemma och kramas med min bättre hälft. Det är stunderna på väg till och från jobbet som jag ägnar åt att klottra här. Och just nu så känns det som att min tid knappt räcker till i övrigt.

Att planera ett bröllop. Varken jag eller blivande maken kunde i våra vildaste fantasier tro att det var så mycket att tänka på. Det är en liten skillnad på ett firande för drygt trettio personer till ett bröllop och etthundra av våra närmsta. Att vi dessutom ska ha vigseln på ett ställe och firandet på ett annat gör att det blir aningen fler aspekter att tänka på.

Vi var i huset där efterföljande middag och fest ska ta plats. Vi har mätt och undersökt hur vi kan dekorera. Tanken är att det ska kännas som att man kliver in i ett vardagsrum. Mysigt deluxe är ledordet och vi har fyndat på loppisar för att få till det. Nu är den stora frågan vad vi ska använda den stora balkongen till, kanske bygga upp en lounge? Hitta mysiga fåtöljer på loppis, eller varför inte en soffa? Jakten på trasmattor i rätta färger och ljuslyktor i klarglas är igång!

Och så har vi ju det där med riksdalerna. När man håller på att planera nåt sånt här så har man ju självklart en budget. Både jag och blivande maken är inte alls pigga på att använda en mindre kontantinsats för ett slott till en dags firande. Men vi vill att det ska vara speciellt, det ska vara en dag som vi och våra gäster sent glömmer. Den stora posten som kommer att svälja största delen av budgeten är maten. Att utfodra etthundra personer säger sig självt och vi ska dessutom ha snittar och bubbel på bowlinghallen i samband med vigseln. Ja, jag hör konstant det där klirrande ljudet som plingar i de där plastkassorna som man lekte med som barn. Katjing, katjing, katjing.

Men något som vi båda faktiskt vill lägga lite krut på är våra ringar. Trots det så kommer de att hamna på strax över fem laxar (eller loppor, beroende på vilken liten byhåla som du kommer ifrån), vilket vi inte tycker är så värst mycket då vi får de exakt så som vi vill och de kommer att vara helt fabulöst fina. Sa jag vem som får flest diamanter i sin ring? Jag kan kan säga så mycket som att det inte är jag i alla fall. Det är en otroligt karismatisk guldsmed i Eskilstuna som kirrar biffen. Vi passade även på att förtära räkfrossa med moster, man och kusiner när vi var i Eskilstuna. Vars stöd och bollplanks-skills vi inte skulle klara oss utan, alltså inte Eskilstuna utan kära familjen.

Förra veckan när vi var lediga så jobbade vi oss igenom stora delar av våra listor med småfix. Vi kör på 'Arga snickarens' spår och har en klar plan för hur och vad vi ska göra framöver. Att oktober månad väntar runt hörnet tillsammans med i snitt 10-timmars arbetsdagar för mig, gör att man vill ha så mycket som möjligt klart innan dess. Jag vill ju helst ha en gnutta energi att stå upp på den stora dagen. Det är typ tio veckor kvar. Alltså.. tio veckor. Är det nu jag ska nypa mig för att försäkra mig om att det inte är en dröm?

det blir inte alltid som man tänkt sig.

När vi började med baby-making karusellen så lovade jag och svor att det inte skulle påverka vårt liv i den mån att vi inte skulle kunna leva som vi gjort innan. Det var väl mitt försök till att ha lite kontroll, då vi inte kan styra nånting i övrigt när det kommer till prover och undersökningar. Allt måste göras utifrån min kropp och den kan inte ens jag styra. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag skriker, inte en enda hormon ställer sig i ledet och svarar 'Redo!'.

Vi har varit tvungna att tacka nej till ett bröllop på Gotland. Och det är så fruktansvärt tråkigt. Jag har haft sån förbannad ångest över att vi inte kan åka dit och fira de här underbara människorna.

Det värsta är nog att vårt 'schema' har spruckit då jag helt plötsligt fick en ägglossning. Av mig själv. Fast eftersom vi hade vårt uppehåll då så visste jag inte om det förens mensen kom. Med andra ord upptäckte vi det för sent. Nu är det fantastiskt om mina ägg helt plötsligt vill börja lossna av sig själv och dessutom regelbundet. Men å andra sidan så har jag haft spontana ägglossningar förut utan att ett enda ägg har känt att 'Det här var ju kul, vi gör det igen om 28 dagar!'. Ja, som ni märker så lyssnar äggen lika mycket som hormonerna på vad jag säger åt dem.

Vi hade alltså kanske kunnat åka på bröllopet ändå. Och det gör den här bruttan ledsen i hjärtat. Och aningen bitter.

Och där...

... var hela semesterveckan uppbokad. I stort sett i alla fall. Vi har nånting att göra varje dag. Men inte varje kväll! Så vi är glada för det lilla.

en ny variant är född

Blivande maken ska förklara hur bra vi passar ihop;
"..som oliverna i glasburken och udden i stiftpennan!"

Vad hände med det klassiska "som handen i handsken"?

den lilla världen

Livet är bra jävla fint och roligt. Jag kan bli fascinerad över hur det ter sig. Jag fick ett mail på facebook. Från en tjej som det visade sig att jag hade massor gemensamt med. Bland annat så har vi en varsin grind-snubbe, som dessutom känner varandra. Vi har mailat och mailat och mailat. Jag har skrattat och nästan gråtit över förståelsen och våra likheter sinsemellan. I helgen så kom de över på Pancakes Deluxe på altan. Det var trevligare än trevligast och både jag och blivande maken sa i kör när vi sagt adjöken att det måste vi göra om. Visst är det fantastiskt när det är enkelt och roligt på samma gång? Och än mer fantastiskt med nya vänner som det känns som att man umgåtts med i flera år!

jag älskar att vara vid hans sida

det här med tid

Jag och blivande maken har ofta saker inplanerade. Det är alltid nånting. Middagar, jobba över, bowling med mera. Nyligen så fick vi höra av en vän att vi 'aaaaaaalltid är upptagna och uppbokade'. Och han har kanske rätt. Vi har rätt mycket inplanerat, men vi gillar att umgås med våra vänner. Däremot så har vi nog insett att när vi behöver planera in en dag i veckan för att äta middag på tu man hand och nästintill avlida i soffan därefter.. ja, då kanske man ska försöka undvika att boka upp alla sju dagarna i veckan. Samtidigt som vi verkligen gillar att hänga i gäng och när man har såna helt jävla fantastiska vänner som vi har, ja, då är det svårt att inte vilja umgås med de!

Men i ett försök att varva ner så har vi nästa vecka semester utan massor av måsten. Vi ska ta dagarna som de kommer. Umgås med varandra. Hålla handen och bara vara! Ja jävlar, jag tänker fan sitta ihop med blivande maken dygnet runt. Jag är en Andreas-oholic utan dess like.

'tänk om..'

Jag tvärslocknade på soffan efter att ha funderat lite på tillvaron. Jag satt där, med morsans egengjorda flädersaft i ena handen och tvätthögen på lagom avstånd från den andra, och bara tittade. Jag tittade på väggen blivande maken målat om. På den orangea vasen vi fyndade på landet. På tavlan som vi hatade när vi bodde i lägenheten men som vi älskar i huset. Ja, jag tittade på allt kändes det som, på varenda millimeter av huset. Inklusive alla dammråttor som letat sig in, det är nog dags för den där storstädningen.

Jag vet att man inte ska se tillbaka och fundera i 'tänk om'-banorna, men igår kunde jag inte låta bli. Tänk om  vi inte hade träffats. Eller om vi inte hade hittat vårt drömhus. Men det som skrämmer mig mest av allt är om blivande maken inte hade överlevt den där jävla hjärtoperationen. Jag har inte sovit ensam sen han låg inne den där månaden förra året, det kanske var därför jag kom och tänka på det just igår. Jag kan liksom inte släppa den där känslan av förlamning och förtvivlan när han låg på intensiven, ena sekunden ville de öppna upp honom och andra sekunden så behövde de 'bara' tömma hjärtsäcken på lite mer blod. Det är samma känsla jag får när jag är dum nog att fundera på 'tänk om han inte hade klarat det..'. Jag vet inte om jag hade uppskattat vårt liv på det sättet jag gör idag utan att ha varit nära att förlora det. Låter det dumt att säga att jag uppskattar den känslan? Vi kan sitta och dricka kaffe på altan, plocka ur diskmaskinen eller till och med stå med dammsugaren i högsta hugg då någon av oss bara stannar upp och säger ' fy fan vad jag är lycklig'. Vi är smärtsamt medvetna om hur det hade kunnat gå, vilket gör oss lyckligare än lyckligast över vår vardag och vårt liv ihop.

Jag vet att jag och blivande maken hade träffats till slut. Jag är såhär i efterhand rätt förvånad över att vi inte träffade varandra tidigare, nästan lite ledsen över den tiden vi hade kunnat spendera med varandra. Men det var väl inte läge innan den där onsdagskvällen på Första Bästa. Och vi har många, många år framför oss. Tillsammans.

instagram

Jag älskar fenomenet Instagram. Bilder är ibland så mycket roligare än text och på bara två knapp-tryckningar så har du dokumenterat något som i text skulle kräva tjugotvå rader.

Det kan vara förklaringen till bristen på bilder här på bloggen på sistone. Så vill du spana in alla bilderna som annars skulle hamnat här, sök upp mig på instagram; Laejdi. 

den där familjen

Jag har en väldigt stor familj. För blivande maken blev det något av en chock att helt plötsligt gå ifrån en familj på två till en familj på betydligt fler. Han har inga syskon och har stundtals svårt att förstå 'syskon-dynamiken' som han säger. Det här att man kan bråka och vara de värsta av ovänner, för att i nästa sekund skratta och kramas. Vi är nog i och för sig väldigt intensiva, vi vet allt om varandra och pratar väldigt ofta i telefon. Men å andra sidan så skulle jag göra precis vad som helst för att skydda brorsorna. Och det är precis det brorsorna gör för mig. Jag förstår att det måste kännas som att slängas in i en torktumlare efter att ha hängt på en tvättlina i en sommarbris hela ens liv. Tur för mig att blivande maken kirrade biffen. Nu är det som att han alltid funnits där, hans plats vid middagsbordet är självklar.

Vi spenderade förra helgen ute på landet hos mamsingen och gummi-pappsingen. Det var nog en av de bästa helgerna någonsin. Träffade familjen och mina kära mostrar. Hängde med kusinerna och bröderna. Firade lillebror och gummi-pappsingens gemensamma 70-årsdag. Vi saknade dock militär-brodern. Det är aldrig riktigt komplett när inte alla är samlade.

Vi trivs där, med alla de som betyder så mycket för oss. Blivande maken är redan en del av familjen. Det behövs ingen underskrift på ett vigselbevis för att klargöra det.

det är hans grej.

I lördags så såg jag blivande maken på scen för andra gången. Och jag blev precis lika blown away som den första gången. Mina knän vek sig. Jag blir så otroligt stolt över honom. Han har plånkat på basen i 25 år och jag tänker inte någonsin gå med på att han ska lägga basen på hyllan. Någonsin. För jag ser hur han hör hemma där uppe.

Nu är han iväg på några festival-spelningar i Tjeckien och Tyskland. Han packade ner nätbrynjan. Jag undrar jag om den dyker upp på nån av scenerna?

varför bloggar jag?

På sistone har jag självmant ifrågasatt huruvida jag ska fortsätta blogga eller inte. Hur naivt det än låter så har jag blivit nästan paff över att så många klickar in här för att läsa de där orden jag plitar ner. Jag blir generad och lite rädd, jag börjar tänka både en och två gånger på det jag skriver och jag vill inte riktigt behöva göra det.

Det är ingen sån där 'idag har jag ätit det här och gjort det här'-blogg. Visserligen så blir det en del rapporter om olika saker jag har gjort, men det här är och kommer alltid att vara en blogg för min skull. Det är mer en 'såhär lever man ett liv med både skavanker och härligheter'-blogg. Jag vill inte censurera livet. Det är för jävla jobbigt stundtals för att sedan bli som ett koncentrerat lycko-piller. Och på nåt sätt så är jag tacksam över det, att jag får känna allt det här. Jag vill tro att de där jävla guppen på vägen som man ska  ta sig över faktiskt ger en verktyg att hantera jobbiga saker längre fram och lär en att uppskatta det där underbara du har runt omkring dig. Jag vill tro att de där bra sakerna i livet gör att du älskar mer och att du samlar energi till att ta dig över guppen. Bloggen hjälper mig att komma ihåg det. Ibland går jag tillbaka, läser den lite som en dagbok. För min egen skull, i jakten på att hitta den där balansen i livet som jag behöver hitta.

Igår på morgonen låg vi i sängen och drog oss. Jag vet inte vad vi pratar om, men vi kan ligga i sängen i flera timmar och konversera. Det är nåt utav det bästa jag vet. Hursomhelst så hade jag precis krypit ner i sängen igen efter ett toalettbesök. Jag vet inte varför men jag sa till blivande maken att jag nog ska sluta blogga. Att jag inte skrivit ett ord på över två veckor. Han sa då till mig att inte sluta, att jag ska fortsätta.

Och han har rätt. Jag ska inte sluta. Det här är min psykolog. Eller snarare psykologens anteckningsblock.

be afraid, be very afraid!

Blivande maken: 
"Men jag ser ju värsta mysig ut ju!" 
Jag: 
"Men du är mysig ju?!"
Blivande maken: 
"Men det får ju inte komma ut, det förstör min image!"


Så nej, officiellt är han inte så mysig som han ser ut på bilden. Han är hård, brutal och äter kött med händerna. Ser du han på stan så bör du bli rädd för honom. Okej? 

nya köksstolar

Fyndade stolar på loppis förra veckan. Nu är de omklädda, nystoppade och redo att sittas på.

det bästaste just nu...

... är konserten med Adele från Royal Albert Hall. Du hittar den på SVTplay i några dagar till.

Jag har lyssnat på henne sen hon släppte sin första skiva, jag tror det var 2008. När jag hörde Hometown Glory så var jag såld. Hon är fantastisk. Hon är vacker. Hon är gudomlig, på ett klassiskt och stilfullt sätt.

http://www.svtplay.se/video/170341/adele-i-albert-hall

jag har hittat några muskler!

Vi har ju börjat träna lite. Vi har en prövotid för att se om vi gillart, om det funkar med vårt livsschema. Det går bra, vi har kört några gånger. Mest kondis. Jag känner mig piggare och tröttare, vilket jag tycker är skönt. Men... vi har även kört två stycken Core-pass. Förra veckan var det mage, den här veckan ben.

Ja, jävlar. Träningsvärk är ett understatement. Jag körde slut på mig själv och det ångrar jag bittert idag. Jag kan inte sätta mig på toaletten utan att köra Bambi-på-is, minusen isen och plus golvet på toan. Och gå nerför trappor är smärta per definition. AJ!

Därför ska vi bege oss till gymmet igen ikväll. Jag tänkte cykla en mil. Men inte så fort, mest bara för att bli lite varm i benen. Har fått för mig att det kanske hjälper.

vad har jag gjort?

Jag fick ta lite akut semester från jobbet och tog dagarna som de kom under andra halvan av förra veckan. Det var nog det bästa jag har gjort på länge. Tack vare min bättre hälft och den bästa kollegan som fick mig att förstå att min plats var hemma i soffan.

Jag sov. Ja, hujeda mig vad jag sov. Vaknade så sent som kvart över nio en morgon. I panik, min första tanke är nästan alltid 'Du kan inte ligga i sängen och slösa bort tid!", vilket gör att jag i princip omedelbart kör igång pulsen på högvarv. Men... de här dagarna har jag tvingat mig själv att ligga kvar i sängen och då har jag oftast somnat om faktiskt. Och alltså sovit ännu mer.

Jag umgicks med fina människor. Jag tvingade mig själv att umgås utan massor av tankar om måsten i huvudet och genast laddades batterierna under umgänget.

Jag har pratat. Eller åtminstone försökt. Det är en trevande konversation och jag vet inte vart jag ska börja riktigt. Men jag känner att det kanske hjälper för mig att förstå mig själv. Och inte köra slut på mig själv med jämna mellanrum. Mitt mission är att hitta den där jävla balansen och jag tänker inte ge mig förens jag har någon form av ro i kroppen, på riktigt.

Jag har älskat. Och hatat. Men mest älskat. Och jag älskar fortfarande. Jag älskar blivande maken som pillar mig i håret och håller hårt i mig. Jag älskar de underbara vännerna vi har i vårt liv som lyssnar, bryr sig, umgås och skrattar. Jag älskar min familj. Som skriker till när jag håller på att ramla över kanten och jag inte ser det själv.

visste du att...

"det riktiga livet börjar när man får barn."


"det finns ingen mening med livet förens man får barn."


"man är inte nånting förens man skaffar barn."


Ja, jag börjar förstå det.

'du är verkligen på kanten och vinglar'

Min moster försöker förklara för mig att jag måste bromsa. Jag säger att jag förstår och att jag ska försöka ta det lugnt. Men när jag tänker efter... förstår jag verkligen vad hon menar eller säger jag att jag förstår bara för sägandets skull? Säger jag att jag ska varva ner för att människorna runt omkring mig ska sluta att fråga och inte oroa sig, eller säger jag det för att jag verkligen förstår och ska försöka varva ner?

Ibland så känner jag att det är nog nu. Idag tappade jag orden när jag pratade i telefonen. Jag kom inte på att det hette 'faktura' och försökte febrilt förklara det på andra sätt. Katten kring het gröt-grejen liksom. Då förstår jag en aning att nåt är fel. Att jag är trött. Men är det inte bara det jag är, lite trött?

Jag vet inte hur jag ska prata om det, hur ska jag kunna förklara för mina närmaste när jag själv inte vet vad som är fel? Jag är trött. Jag vill inte göra saker längre. Jag är trött. Tanken på alla saker som jag måste göra hemma och på jobbet gör att jag börjar svettas. Taket på baksidan. Tvätthögen måste gås igenom. Garderoben rensas. Dammsugas i hela huset. Damma. Städa badrummen. Sortera i städskåpet. Sopa och rengöra altanen både fram och bak. Och ja, de sakerna måste göras. Den där mentala listan finns alltid i huvudet, den går liksom inte att knögla ihop.

Jag orkade inte ens gå ut och äta middag i söndags. Vi skulle fira vår två-åriga kärlek på fin fint ställe. Så kul flickvän var jag att jag inte ens orkade med det. Det finns ingen lust till någonting. Vart tog den vägen liksom?   Vad har gått fel? Jag hatar mig själv lite mer för varje dag som går, jag tycker så ofantligt illa om mig själv att jag inte kan förstå hur någon kan vilja umgås med mig just nu. Och när jag tvingar mig till socialt umgänge så betyder det att jag anstränger mig till tusen för att inte vilja gråta eller känna att jag vill gråta varannan minut. Varför jag vill böla? Det vet jag inte. Och hur förklarar man det utan att låta helt tokig? Nej, just det. Det går liksom inte. 

Det känns som att jag går runt med ett konstant svart hål inom mig. En konstant förbannad sorg. Jag vet inte vad jag sörjer och jag tycker definitivt inte att jag har rätt att sörja. När jag förklarat att det känns som att jag sörjer så är det självklart för den jag talar med. Blivande makens hjärtoperation, dödsfall, flytt och hormoner-knaprande med läkarbesök. Ja, det kanske låter mycket. Men egentligen tycker jag inte att det är ett giltigt skäl till att må dåligt. Det är inte så mycket och jag har klarat det hittills, det har inte varit något problem. Lite jobbigt stundtals, men man löser det och går vidare. Så.. jag letar fortfarande inom mig efter en anledning till det där svarta hålet.

Jag kanske står och vinglar på en kant. Eller så gör jag det inte. Jag är nog bara trött. Jag känner inte igen mig själv längre. Men den gamla Linda kommer tillbaka, det måste hon göra. För jag saknar henne nå fruktansvärt. Jag behöver bara sova lite och bocka av lite saker på den där mentala listan som gör mig stressad. Jag är helt övertygad om att det kommer att göra susen!

träna..?

Vi har börjat träna. Igår kväll körde vi ett Core-pass och jag cyklade en mil på träningscykeln. De har inbyggd tv i hojarna så jag glodde på nyheterna under tiden.

Idag har jag überont i magmusklerna, som jag ärligt talat inte trodde eller visste fanns, och bröstet är aningen ömt.

Jag var lite skeptisk och ville dö under ett tillfälle på passet. Men det var faktiskt kul och jag är sugen på att köra samma grej nästa vecka. Lite träning gör kanske att man hittar balansen igen och blir trött på ett bättre sätt.

'I know I have a fickle heart and bitterness..'

Det spelar ingen roll om jag jobbar eller är ledig. Ena sekunden så slår hjärtat dubbelslag och jag får koncentrera mig på att andas. Några minuter senare blir jag arg på mig själv för att jag inte känner en lycka inombords, jag känner mig otacksam som saknar något. En kort stund efter det tänker och känner jag inte alls. Det är de bästa stunderna på dagen. Och det gör mig väldigt ledsen. Sen när blev jag en person som inte vill känna något? Som inte vill prata. Som inte vill någonting alls, faktiskt.


'And a wandering eye and a heaviness in my head..' 

531 dagar.

Ja, idag är det två år sedan jag och blivande maken träffades.

Jag har haft en urjobbig dag och lämnade inte det horisontella läget förens vid fem. Sovit, sovit och drömt mardrömmar. På nätterna lever jag tydligen om och vevar runt. Imorse ramlade jag ur sängen och slog pallet i sängbordet och rev ner en tavla. High five? Nej.

Vi tog en promenad och fick frisk luft. Vi firar ikväll med hemmagjord pizza och landstingets kalsonger i soffan. Ni vet de med kass passform, en blandning av haremsbyxor och urtvättade boxers. Vi 'lånade' de i samband med våra sjukhusvistelser, tror inte att de är saknade. Förlåt, Stockholms landsting.

Dessutom började jag blöda nu på kvällen. Så inget positivt besked den här gången heller. Och jag har ett enormt sug efter att gömma mig under täcket igen.

Men vi firar att vi har varandra. För alltid. Och genom allt.

fånge i min egen kropp

Det är just precis vad jag är just nu. Är inne på dag tio av pillerätande för att få en blödning. Inga känningar ännu. Skönt på ett sätt, samtidigt som jag bara vill börja blöda och get it over with. För långt där inne så börjar man hoppas lite, för var dag som jag går över och inte blöder så drömmer man lite om ett positivt besked. Fastän den resonliga delen av hjärnan och hjärtat vet att så inte är fallet, så börjar man hoppas. Ofrivilligt, men verkligt.

Igår svimmade jag på jobbet. Eller jag tror att jag svimmade. Jag satt på toaletten. Vaknade på golvet. Brillorna på sniskan och öm i axeln. Brallorna nere vid knäna. Jag har ingen som helst tidsuppfattning kring det hela. Jag satte mig vid skrivbordet och playlisten på Spotify hade tuggat sig igenom fyra låtar. Jag var mest arg över att min tidsplanering sprack och jag inte skulle hinna med det jag ville på jobbet.

Det har visat sig att mitt blodtryck är otroligt lågt, samtidigt som jag får hjärtklappningar och blir skakis flera gånger per dag. Jag hade en period förra hösten då jag fick mycket hjärtklappningar, händerna skakade och talet blev sluddrigt. Då var det att jag inte skötte maten och att energidepåerna blev helt barskrapade. Nu sköter jag maten exemplariskt. Men det har börjat igen. Hjärtklappningar och blodtrycket ligger lågt. Frustrerande. Jag är inte orolig, mest bara arg och förbannad. Det kommer att gå över, det är ingen fara. Däremot så hatar jag att de här attackerna kommer lite närsom. Och att jag blir så handikappad av de. Jag har ingen kontroll över min kropp längre, den gör som den vill och jag har för länge sen lagt över den i läkarnas händer. Piller som ger biverkningar. Och så piller mot biverkningarna. Är det så det ska vara?

Jag vägrar att mitt liv ska kretsa kring barngörandet och jag tänker inte använda det som en ursäkt för mitt mående. Därför blir det så jävla jobbigt när det yttrar sig fysiskt på sätt som jag inte kan dölja. Jag tänker inte låta det påverka mitt arbetsliv eller sociala liv! Men hur fanders kan jag undvika det oundvikliga?

någons visa ord

'När allt är över så ser vi tillbaka och förstår både mer och mindre.'  

internationellt häng-i-gäng när jänkarna är på besök

Grillning. Tur ner till vattnet. Rabarberpaj. Öl. Sangria. Dr. Alban. Kärlek. 

Fotot är taget av två unga flickor som ställde upp att leka fotografer 
(av ren rädsla tror jag) med elva mobilkameror. 

'blivit' vs. 'är'

Jag har skrivit om det förr. Rätt mycket, kanske för mycket. Men det är något som jag tycker är väldigt jobbigt att hantera, jag kanske till och med har svårt att acceptera det. Men jag vet än idag inte riktigt om helt enkelt måste gilla läget.

På bröllopet förra helgen så träffade jag massor av människor jag inte träffat på väldigt länge. Det var otroligt kul. Det är människor jag tycker väldigt mycket om. Men till slut blev det nästan lite fånigt. Blivande maken som stod bredvid mig la armen om mig och viskade 'är'. Gud vad snygg du har blivit! Vad vacker du har blivit! Vad smal och fin du har blivit! Meningarna haglade över mig. Samtidigt som det fanns fina själar som gång på gång förtydligade för mig att 'de menar väl'. Jag vet inte om det syntes på mig, jag kanske vred på mig eller rynkade på ögonbrynet. Jag har så otroligt svårt att höra det. Absolut jobbigast är det att höra det från de människorna som helt plötsligt ser mig. Jag har funnits där i 26 år, men helt plötsligt trillar myntet ner hos de och man kan verkligen höra tjonget när det landar. Man ser det i blicken  när de tittar på mig. Sen finns det de som kan komma undan med att säga att jag har blivit vacker. Mest för att de ändå har sett mig hela tiden, där är det inget mynt som har trillat ner utan blicken är densamma. 

Jo, men det är ju klart att man ska få säga att jag är fin. Men måste man då lägga till det där lilla ordet 'blivit'? Det får hela meningens syfte att bli ett annat. Och vad ska jag svara på den kommentaren? Jag har fortfarande inte lyckats formulera något bra standardsvar utan står mest och tittar ner i marken. Jag säger tack, men vill samtidigt inte säga tack. Ibland vill jag berätta om alla gånger jag spytt de senaste åren. Eller att jag tappat hår. Sen har vi de gångerna då jag vill dra upp tröjan och visa all förbannad hud som gör ont och skaver. Eller flabba med armarna. (Igår upptäckte jag även att mina knän har överflödig hud som man kan dra i.) Men jag gör aldrig något av det där. Jag säger tack och vrider på mig, i bästa fall så hittar jag något annat att prata omedelbart. 

Jag fick bilder som min kusin tagit på mig för nästan exakt två år sedan. Där och då höll jag på att ramla omkull. Då insåg jag hur stor skillnad det är rent utseendemässigt. Men jag tycker fan inte att det ger någon rätten att säga att jag har blivit vacker. Och jag vet att de menar väl och så vidare, men varför ska jag ha sådan förståelse för alla dessa människor? Varför ska de få såra mig och jag ska acceptera det på grunderna att 'de menar väl'? Som sagt, jag vet att de menar väl. Men varför ska jag anstränga mig genom att se det positiva i deras ord, när ingen av de vars ord nitar mig rent mentalt anstränger sig och tänker efter hur meningen de kläcker ur sig faktiskt låter? 

Jag är exakt samma människa nu som för två år sedan. Varför blir jag då inte behandlad exakt likadant som för två år sedan? 

bröllopet på midsommarafton

De kvarvarande månaderna av det här året innebär tre bröllop. Bröllopet på midsommarafton var vackert och väldigt roligt. Pappa var otroligt stilig, likaså bröderna. Vi hade otroligt kul hela kvällen lång innan vi landade i sängen halv fem på morgonen.

Farsan och bröderna efter vigseln.

Prickig klänning och flour. Nämen, är
blivande makens slips också prickig?! 

radiotystnad

Radiotystnad, ibland förkortat Rt, kallas det tillstånd då radiosändningar eller annan radiotrafik av något anledning avbryts med viss varaktighet.


Fast i mitt fall handlar det om bloggtystnad. Men det ordet fanns inte på Wikipedia. 

semester på alla sätt och vis

Igår så ringde vår läkare. Hon var nu frisk och ville stämma av läget. Jag fick ett nytt recept på Provera. För att få en blödning och rensa systemet liksom. Några nya hormoner blir det inte förens i augusti. Det får bli ett uppehåll nu. Dels så ska vår läkare ha semester i juli, dels så behöver jag en paus. Ett halvår av läkarbesök, undersökningar och piller gör att vi behöver lite lugn och ro. Vi är rädda för att om vi fortsätter i den här takten så kommer vi att glömma bort oss i det hela, att det kommer kännas som en uppgift istället för en dröm.

Vi ska ha en veckas semester i slutet av augusti. Bara vi två. Vi bestämde det igår. Antingen så ska vi precis dra igång med nästa omgång hormoner eller så är vi mitt i den. Hursomhelst så insåg vi båda att vi behöver lite tid med varandra, lite semester ihop och ladda batterierna inför en händelserik höst med än mer hormoner, bröllop och ivf. Och den mest hektiska perioden på jobbet. Vi funderar på en weekend eller hänga på bryggan ute på landet. Eller läsa massa böcker i soffan på altan hemma. Jag längtar efter att få vara ledig och bara vara. Jag längtar efter att få känna mig full av energi igen.

umgänge i e-tuna

På midsommarafton nalkas det bröllop. Min pappa ska gifta sig så det blir en tur till Eskilstuna. Då passar vi på att hälsa på hos moster. Vi åker dit redan ikväll, det blir nog lite genomgång av bröllopet. Alltså vårt bröllop. Min moster och hennes man är nämligen värdpar för galejet. De kommer alltså hålla i trådarna på festen, så att jag och Andreas kan (försöka) koppla av. Och det känns väldigt tryggt, vi litar på de till hundratusen procent och är så jädra glada att de ställer upp.

Jag blev klar med klänningen till midsommarafton igår kväll. Jag köpte en klänning på Beyond Retro och sydde om den lite. Kortade av längden, sydde in ryggen och modifierade ärmarna. Tyvärr så har jag inte packat upp min symaskin ännu då vinden inte är inredd. Så jag satt och sydde för hand. Åh, vad jag längtar tills sy-hörnan är klar! Hipp som happ så satt klänningen som ett smäck och nu behöver jag bara bestämma om jag ska ha nät- eller svarta strumpbyxor på mig. Plus att håret mitt känns otroligt orange just nu. Solen och kopparfärgat hår går inte riktigt hand i hand.

Nu ska jag släpa med mig väskan av tuben och traska bort mot jobbet. Solen skiner. Är det sommar på riktigt snart?

dagens

Väldigt fin. Går på repeat.

repris.

Vi skulle egentligen besökt kliniken igår. Men doktorn är fortfarande sjuk. Däremot blev jag rekommenderad att ta ett grav-test då jag haft en pytteliten blödning som kunde varit en nidblödning som stämmer med den eventuella ägglossningen. Ja, vi vet ju inte säkert eftersom vi glassade runt i USA när läkarn egentligen ville kollat äggen. Tanken hade inte ens slagit mig innan samtalet med sjuksystern som kollade läget. Vilket egentligen bara visar hur mycket jag försökt att stänga av hela babymaking-grejen. Jag kände att jag liksom var tvungen, för att klara av det i längden. Och det har varit konstigt befriande.

Jag började genast säga åt mig själv att inte hoppas. Men klart som fan att man gör det, speciellt eftersom vi försöker som vi gör. Undersökningar, läkarbesök, hormoner osv. Det går liksom inte att inte hoppas i slutet av varje period.

Men imorse, klockan 0614, satt jag där i handen med ett negativt test igen. Och typ hundratals fuck you-fingrar i skallen. Helst av allt ville jag i den sekunden krypa upp i blivande makens famn och gå sönder en smula. Men det var ändå rätt lätt att skaka av sig det. Fördelen med att springa till bussen några minuter senare är att man fyller skallen med jobb. Nu är jag däremot på väg hem från jobbet och känslan av att vilja krypa upp i världens bästa famn infinner sig igen.

bröllopsfix

En form av lycka är när man hittar tärnornas klänningar till bröllopet för 495 kr. Inte styck, utan alla klänningar för under femhundra-lappen. Och världens bästa moster och kusin kirrar biffen!

I fredags köpte jag tyget till min klänning. Ett tusen åtta hundra kronor. Två och en halv meter tyg. Champagnefärgat. Expediten tyckte att jag inte var som alla andra som vill ha vitt, eller ni vet den där som är lite mer åt ivory-hållet. Jag och Tärnan C, vars smakråd jag inte hade klarat mig utan, skrattade. Vi förklarade då att det här bröllopet är allt förutom traditionellt. Vi ska ju trots allt viga oss på en bowlingbana. Att döma av hennes min så var det garanterat första gången hon hade hört det scenariot.