'you are the silence in between when i scream and when i cry'

När vi drog igång babymaking-karusellen så var det i princip det enda som snurrade i mitt huvud. Jag analyserade sönder allting ner i mikroskopiska delar och hur jag än vred och vände på allt så kom jag bara fram till en sak; jag gör någonting fel.

Nu är det annorlunda. Vi vet att det är hos mig felet ligger. Men samtidigt så har jag kommit till den punkten då jag insett att jag inte kan göra någonting åt det. Jag kan äta pillrena. Gå på alla ultraljud. Lämna blodprover. Och hoppas. Det där med att hoppas är nog det viktigaste.

När vi var i USA så gjorde vi något man absolut inte får göra. Nånting som är så in i fanders tabubelagt. Vi köpte kläder till ett barn. Vårt barn. Som inte finns ännu. Som faktiskt inte ens är mer än ett ägg bland flera hundra och en spermie bland flera miljoner. Vi hittade två supersmå t-shirtar med Marvel-tryck. Captain America på ena. På andra var det ett  Avengers-tryck. De inhandlades. Efter mycket ’men man ska ju inte’-argument. Sen så kom Pinglan med svaret; ’varför inte?’

Nu ligger de där små tröjorna ihopvikta i plastpåsen vi fick i butiken. De ligger i garderoben. Längst in. Jag har inte rört de eller tagit fram de sen jag packade upp resväskan. De får mig att skämmas och nästan känna mig fanatisk. Över att bli gravid.

När vi började karusellen så fick jag berättat för mig att en bekant inte ville att jag skulle hålla i hennes barn. För jag som ville ha barn så hemskt gärna, skulle kanske försöka mig på att ta hennes barn ifrån henne. Det här berättade alltså mamman själv för mig. Hon är brutalt ärlig. Då blev jag lite rädd. Är det så människor uppfattar mig? Är de rädda för att jag ska ta deras barn ifrån de för att vi försöker få barn men inte lyckas? Det är inte deras barn jag vill ha. Vi vill ha vårt barn. Den där perfekta kombinationen av mig och blivande maken.

Den konfrontationen har gjort att jag som sagt nästan skäms över att vilja bli gravid. Jag är rädd för att fler ska känna som hon gör. Så när jag vill lägga mig på golvet och skrika, slå med både armar och ben och grina hysteriskt över att jag vill att vi ska bli gravida, så biter jag ihop lite hårdare än vanligt. Och säger till blivande maken att det vore ju väldigt skönt om vi kom framåt snart. Om vi kanske kunde höra något ifrån IVF-handläggarna. Eller om mina ägg skulle kunna vara lite mer medgörliga.

Äggen spelade oss ett spratt för några veckor sen, vi och doktorn var helt övertygade om att jag hade haft två ägglossningar enligt den mest normala cykeln som finns. Allt enligt läroböckerna. Men tji fick vi. För det kom ingen blödning. Och enligt testen var jag inte gravid. Ytterligare en gång så satt vi där med ett hånskrattande, negativt grav-test. Så det blev piller. Igen. Blödningen lyser med sin frånvaro. Kroppen är seg och vill inte alls köra enligt schemat som vi gjort i samråd med läkaren. När blödningen anländer så blir det hormoner. Men hoppet triumfar biverkningarna av de jävla pillrena. 

Jag hoppas, jag hoppas så jävla mycket, att det här kommer att gå vägen. För blivande makens skull, för min skull och framförallt för vår skull.