Träffade
en mage häromdagen. Vännen hade inte berättat något. För att hon inte visste hur
hon skulle formulera det. Hur hon skulle tala om det.
Vi har varit öppna med det faktum att vi har genomgått en utredning och att vi
försöker få barn. Inte så att vi pratar om det med alla, men om någon frågar-
så berättar vi. Det här har gjort att jag ett antal gånger sen vi började
försöka få barn, för det är såklart att en hel del vänner blev rädda att de
inte kunde få barn när vi började vår utredning att de genast startade
babymaking-verksamheten och alla lyckades på i princip första försöket, har fått höra ’Vi är gravida’ på så många sätt.
Gemensamt för alla sätt är att vi tydligen numera anses vara gjorda av glas.
Och meningen som innehåller ordet ’gravida’ sägs med huvudet på sne, gärna krystat
och inlindat i bomull- om man får fram det överhuvudtaget det vill säga.
Det absolut värsta sättet att berätta det för oss på- är att inte berätta det
för oss som man skulle berätta det för vem som helst av sina andra vänner. Att
bli gravida är något av det finaste som finns. Och det är fantastisk nyhet! Gör
det inte till en svår grej, utan låt oss få vara glad för er skull.
Att selektivt inte berätta för oss alternativt berätta för oss på ett ’speciellt’
sätt, gör oss ledsna. Vi känner oss ibland väldigt allena, utanför på något
sätt. Att särbehandla oss på det sättet, gör det onödigt jobbigt för både de
som vill berätta för oss att de är gravida och för oss som vill jubla för deras
skull.
