'in-between-treatments'

Det är några veckor sen vi var på Akademiska. Och veckorna som följt har vi levt i någon form av... det är svårt att förklara. Ni vet när någon säger att de är 'in-between-jobs'? Det är typ så man kan definiera de här veckorna, 'in-between-treatments'. När vi gjorde upp en plan för IVF:en så kändes det då som en evighet innan det var dags att börja med blödarpillrena och sätta igång allt. Nu är jag inne på dag fem. Och när jag bläddrade i almanackan imorse så är det bara några veckor kvar till IVFen. Om allt går som det läkaren vill. Vilket man inte ska räkan med, men det vore ju väldigt trevligt om äggen någon gång gjorde som de förväntades. Det vore så ofantligt skönt, för just nu så oroar jag mig enormt över att inte tillräckligt många ägg ska bli ’redo’. Att vi inte kommer så långt som till själva IVFen. Av någon anledning så oroar jag mig inte för själva befruktningen, eftersom vi blivit gravida på egen hand förut så litar jag mer på makens krigare än på mina ägg. Det är ju trots allt de som ställer till det.

När vi åkte från Akademiska så var jag stressad, frustrerad över att det var så många veckor innan det var dags. Efter några dagar så har man varvat ner, man tänker inte på det lika mycket. Sen så har man helt plötsligt kontrollen över sitt eget liv igen. Man kan faktiskt planera, om än bara två veckor framåt, och det känns som att man lever igen. Och vi ser varandra, istället för en disig ridå av hormoner.

Vi har inte pratat med många om IVFen. Vår familj och absolut närmsta vänner vet om det. Knappt. Det tog ett tag innan vi berättade det. Vi är på nåt sätt chockade över att det är dags, att bollen är i rullning. Jag är rädd, förväntansfull och lite mer rädd om vartannat. Jag tror att om vi pratar om det så jinxar vi det. I mitt huvud så har jag som delmål, eller hinder, som vi måste klara. Det första är att jag måste producera tillräckligt många ägg, följt av äggplocket. Sen går vi vidare till att det måste finnas nog med kvalitativa ägg, som i sin tur måste befruktas. Så det är en del som måste klaras av innan jag kan fokusera på IVFen, själva insättningen. Häromdagen så var det en familjemedlem som konstaterade vilken månad barnet skulle födas i. Jag nästan ruggade tillbaka. Av någon anledning så kan jag inte tillåta mig själv att ens tänka så långt. Och jag har inte ens snuddat vid den tanken hittills. Samtidigt som jag vet att jag inte kan tänka i de banorna ännu, så blev jag lite rädd över att jag inte hade gjort det.