Det här kanske är början på slutet. Eller så är vi mitt i det.

Att bilda familj och få barn är något som de allra flesta ser som en naturlig del av livet, en del av planeringen. Men vad händer när det inte blir som man har tänkt sig?

Läkarna sa till mig att jag var tvungen att gå ner i vikt för att kunna fullfölja en graviditet. Det här sa de till mig när jag vägde 127 kg. Då hade jag menstruationer, däremot inte regelbundna, och därmed ägglossningar. Jag hade varit gravid, men fått missfall. Jag tog ett beslut och lyssnade på läkarnas rekommendationer. Viktnedgången började och menstruationen upphörde. Jag har sen den dagen haft en egen ägglossning, bara några månader efter att jag började med viktnedgången. Med egen så menar jag en ägglossning som jag inte framkallat genom hormoner. Så läkarna hade inte rätt.

Vi kom till en klinik i Stockholm. Vi fick en underbar läkare. Hon var direkt, förstående och gav oss både en diagnos och plan. Jag har PCOS, vilket rent krasst har gjort mig överviktig. Då det är ett av symptomen på syndromet. Men det hade ingen av alla de läkarna som jag träffat innan konstaterat. Det var som att kliva rakt ut i klarhet efter att ha befunnit sig i en grå dimma i flera år. Efter en fullständig utredning med undersökningar för att få ställa oss i IVF-kö, så visar det sig även att jag bara har en fungerande äggledare. Vi kom då överens om att genomgå hormonbehandlingar i väntan på IVF.

Nu sitter vi här efter tre hormonbehandlingar, ett missfall och ytterligare två hormonbehandlingar. Och har påbörjat vår första IVF. Hormoninjektioner varje kväll. Snart ska jag även komplettera med substansen som håller kvar ägget så att det inte släpper. Två sprutor varje kväll i x antal dagar. Hur många vet vi inte än. Det beror som vanligt på hur kroppen min reagerar. Om äggen lyssnar på läkaren och hormonerna.

Vi har fått en liten bok av Akademiska. Samma som vi fick av vår läkare på kliniken när vi skickade in remissen om att ställa oss i IVF-kön. Längst bak i den boken så skriver de om chanserna för att bli gravida genom IVF. Att när det befruktade ägget är insatt i livmodern så måste det fästa. ”Det är naturen som bestämmer om ägget fäster och börjar att dela sig.” Jag tycker att det var så fint skrivet och jag håller verkligen fast vid de orden. Det gjorde att jag gav den delen av IVF:en till naturen och dess gång, istället för att känna frustration över hur jag ska göra och inte göra för att ägget ska fästa.

Så nu hoppas vi. Vi hoppas att jag ska släppa ifrån mig minst 4 ägg. Att några av de ska befruktas. Och sen fästa i livmodern. Ja, det är lång väg kvar och vi är beredda på att göra det här massor av gånger. Vi tänker inte ge upp. Men det vore så himla fint om det här var sista gången vi behöver traska på den här vägen.