Dagarna bara svischar förbi. Helgen som var spenderade vi på
Åland och den här veckan har gått i ett. Vårt hem håller på att förfalla och
tvättkorgarna kan man inte ens se längre då smutstvätten bara tagit formen av
ett gigantiskt berg.
Det är mycket bröllop nu. Och jag blir gång på gång
överväldigad över att vi får så mycket hjälp av nära & kära. Samtidigt så
får jag dåligt samvete. Jag vill klara av det själv. Jag vill absolut inte att
någon ska känna sig tvingad att hjälpa till. Jag vill inte att någon ska känna
en inre suck och tycka att det är jobbigt. Jag kan liksom inte förstå att människorna
runt omkring oss faktiskt vill hjälpa till att göra det här till en väldigt fin
dag. Jag kan inte ’ge’ mig själv det, eller tycka att jag förtjänar det. Jag
känner mig genast skyldig och vill gottgöra alla inblandade på alla tänkbara
sätt. Vilket slutar med att jag istället för att njuta av livet, sitter och
planerar och funderar på hur jag ska kunna kompensera ev hjälp. Jag blir smått
tokig.
Därför så ska jag faktiskt ge mig tusan på att klara så mycket som
möjligt själv, oavsett hur många som tjatar om att de gärna vill hjälpa till.
För det är nånting man säger, utan närmre eftertanke. Precis som att
standardsvaret på frågan ’hur mår du?’ är ’bra’.
