'I'll be saving myself from the ruin'

Idag ska vi visst till kliniken. För att se vad hormonerna har lyckats med. Eller inte lyckats med.
Jag vet faktiskt inte och jag vågar inte spekulera i det heller. Det är lönlöst.

Vi pratade med IVF-enheten på karolinska häromdagen. Kötiderna har minskat. De ligger på ungefär 8 månader just nu. De kunde inte säga vart i kön vi är, men vår remiss registrerades typ 1 april i år. Det innebär att vid årsskiftet så kanske vi får möjlighet att börja med IVFen. Hur läskigt är inte det liksom? Jag är livrädd för att bli besviken. Jag vet inte om jag pallar om det inte går vägen. På något sätt så har jag lagt ner hela min tro i att om vi inte blir gravida genom behandlingarna innan dess så kommer det att fungera med IVFen. Men det är ju inte sant. Det finns inga löften eller garantier.

Jag tror att det är mitt konstiga sätt att stålsätta mig mot besvikelsen som kommer efter behandlingarna med hormoner som inte fungerar. "Det är lugnt, det kommer att fungera med IVFen". Typ. Men nu när de i princip kan ringa närsom och erbjuda oss plats eftersom vi även står i kön för eventuella återbud, så börjar jag blir nervös. Och så lite rädd. Vad ska jag dämpa den där besvikelsen med om inte IVFen fungerar?