Här sitter jag och är så jädra arg. Jag är arg för att jag är stressad. Inombords så skenar alla tankar kring bordsplacering, dekorationer, brinntiden för ljus och hur jag ska lösa problemet kring min hårfärg. Vi har ändå bra koll på allting, jag känner mig hyffsat lugn inför bröllopet. Vi har listor och ovärderlig hjälp. Men nåt som kanske inte var så genomtänkt var att ta sig igenom den mest hektiska perioden på jobbet precis innan den stora dagen. Från och med måndag till och med den fjärde november, är den tiden på året då jag äter, sover och jobbar.
Så varvat med allt bröllops-jidder så går tankarna kring effektivisering, artiklar, nyhetsutskick, rutiner och resultat. Det kanske är därför jag är så trött just nu. Igår så kollade jag på klockan 20:28 när jag kände att jag höll på att somna. Deklarerade för blivande maken hur tråkig jag är som håller på att somna redan. Sen minns jag inget mer förens jag knallade upp till sängen vid midnatt. Jag förstår inte varför jag är så trött. Det är som att jag mentalt håller på att ladda redan nu inför de kommande veckorna som börjar senast klockan sju varje morgon på kontoret.
Förra året under den perioden hade jag tre stycken söndagar som jag var helt ledig. Det låter värre än vad det är. Det är stressigt, det är fullt ös, det kräver all energi, väldigt mycket av ens vakna tid och det är intensivare än intensivast. Men jag älskar det. Enda gången då jag hatar det är nu precis innan det drar igång, just för att man inte kommit in i andningen ännu. När det väl har börjat så tar man ett djupt andetag och tutar och kör. Stenhårt. Andas ut och bromsar gör man den 4 november. Varje dag är planerad in i det minsta. Det är en enorm arbetsbörda under just den här tiden och det spelar ingen roll hur förberedd man känner att man är, för inget år är det andre likt, men planering är A och O. Utan tvekan.
Jag kunde bli irriterad om jag blev kissnödig när jag satt och fila på ett nyhetsutskick, det innebar att jag till slut var tvungen att avbryta och resa mig upp och lägga tid på att gå på toaletten. Fattar ni hur mycket jag hade kunnat göra under den stunden om jag inte hade behövt gå på toaletten?! Ett år så drack jag typ minimalt för att spara in på taoalettbesöken och minska mina störningsmoment. Det var inget bra beslut. Och jag vet hur sjukt det låter, men att avbryta sitt arbete under den här perioden gör en galen. Och just nu känner jag att jag inte har något övers till eventuella störningsmoment de nästkommande veckorna, oavsett vad det är för sorts störningsmoment. Sen att hormonerna jag äter tar bort allt mitt tålamod, inte ett uns finns kvar i den här kroppen längre, gör ju inte saken lättare. Som tur är bör de vara ur systemet inom nån vecka.
Och sen, 10 november, så gifter vi oss. Så hur tänkte vi egentligen när vi bestämde det datumet? Var det verkligen så viktigt med ett höstbröllop? Då var det typ det enda som spelade någon roll. Just nu funderar jag mest på om påsarna under ögonen kommer ha hunnit försvinna. Eller jag ska nog googla efter någon mirakel-kräm, för jag litar inte på att sex dagar kirrar biffen.
