Vi har känt
varandra väldigt länge. Vi är lika, men ändå väldigt olika. Du är stark, vacker
och underbar. Jag har alltid sett upp till dig. Fram tills idag. Nu tycker jag
nästan bara synd om dig. Att få veta att du är avundsjuk på mitt liv, att du
har baktalat mig och tycker att det är orättvist att jag är lycklig… Det gör
mig otroligt ledsen. Jag menar, hur definierar du lycka? Det är en känsla. Ett
sinnestillstånd. Det är ingen klyscha, du skapar din egen lycka. Jag kunde
känna samma känsla av lycka när jag inte bodde i huset, inte hade träffat
Andreas ännu och inte hade det jobbet jag har nu. Idag är jag lycklig, men på ett
annat sätt. Hur kan man lägga såpass mycket energi på någon annans liv och
låta det påverka det i sådan stor mån att man känner ett behov av att baktala
det? Du vet inte vad jag och blivande maken kämpar med, små saker dagligen och
en del jobbigare saker då och då. Det gör vi alla. Ingen i världen har det
perfekta livet utan gupp på vägen eller krokiga vägar. Du har ett jobb, bostad, man och barn. Skapa din egen lycka utifrån det. Istället
för att missunna mig den här känslan av lycka som jag funnit mig i.
Så, sluta
vara avundsjuka. Det gör en missunnsam i längden. Gör det bästa av det du faktiskt
har. Och börja förstå att gräset är inte grönare på andra sidan.