När vi började med baby-making karusellen så lovade jag och svor att det inte skulle påverka vårt liv i den mån att vi inte skulle kunna leva som vi gjort innan. Det var väl mitt försök till att ha lite kontroll, då vi inte kan styra nånting i övrigt när det kommer till prover och undersökningar. Allt måste göras utifrån min kropp och den kan inte ens jag styra. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag skriker, inte en enda hormon ställer sig i ledet och svarar 'Redo!'.
Vi har varit tvungna att tacka nej till ett bröllop på Gotland. Och det är så fruktansvärt tråkigt. Jag har haft sån förbannad ångest över att vi inte kan åka dit och fira de här underbara människorna.
Det värsta är nog att vårt 'schema' har spruckit då jag helt plötsligt fick en ägglossning. Av mig själv. Fast eftersom vi hade vårt uppehåll då så visste jag inte om det förens mensen kom. Med andra ord upptäckte vi det för sent. Nu är det fantastiskt om mina ägg helt plötsligt vill börja lossna av sig själv och dessutom regelbundet. Men å andra sidan så har jag haft spontana ägglossningar förut utan att ett enda ägg har känt att 'Det här var ju kul, vi gör det igen om 28 dagar!'. Ja, som ni märker så lyssnar äggen lika mycket som hormonerna på vad jag säger åt dem.
Vi hade alltså kanske kunnat åka på bröllopet ändå. Och det gör den här bruttan ledsen i hjärtat. Och aningen bitter.
