Jag tvärslocknade på soffan efter att ha funderat lite på tillvaron. Jag satt där, med morsans egengjorda flädersaft i ena handen och tvätthögen på lagom avstånd från den andra, och bara tittade. Jag tittade på väggen blivande maken målat om. På den orangea vasen vi fyndade på landet. På tavlan som vi hatade när vi bodde i lägenheten men som vi älskar i huset. Ja, jag tittade på allt kändes det som, på varenda millimeter av huset. Inklusive alla dammråttor som letat sig in, det är nog dags för den där storstädningen.
Jag vet att man inte ska se tillbaka och fundera i 'tänk om'-banorna, men igår kunde jag inte låta bli. Tänk om vi inte hade träffats. Eller om vi inte hade hittat vårt drömhus. Men det som skrämmer mig mest av allt är om blivande maken inte hade överlevt den där jävla hjärtoperationen. Jag har inte sovit ensam sen han låg inne den där månaden förra året, det kanske var därför jag kom och tänka på det just igår. Jag kan liksom inte släppa den där känslan av förlamning och förtvivlan när han låg på intensiven, ena sekunden ville de öppna upp honom och andra sekunden så behövde de 'bara' tömma hjärtsäcken på lite mer blod. Det är samma känsla jag får när jag är dum nog att fundera på 'tänk om han inte hade klarat det..'. Jag vet inte om jag hade uppskattat vårt liv på det sättet jag gör idag utan att ha varit nära att förlora det. Låter det dumt att säga att jag uppskattar den känslan? Vi kan sitta och dricka kaffe på altan, plocka ur diskmaskinen eller till och med stå med dammsugaren i högsta hugg då någon av oss bara stannar upp och säger ' fy fan vad jag är lycklig'. Vi är smärtsamt medvetna om hur det hade kunnat gå, vilket gör oss lyckligare än lyckligast över vår vardag och vårt liv ihop.
Jag vet att jag och blivande maken hade träffats till slut. Jag är såhär i efterhand rätt förvånad över att vi inte träffade varandra tidigare, nästan lite ledsen över den tiden vi hade kunnat spendera med varandra. Men det var väl inte läge innan den där onsdagskvällen på Första Bästa. Och vi har många, många år framför oss. Tillsammans.
