Idag är ingen bra dag. Eller egentligen så är den bra, precis som allt är bra just nu. Men ändå så krånglar skallen till det och jag känner en sån jävla ilska och irritation i varenda millimeter av den här kroppen.
Det är nästan exakt 9 månader sen vi påbörjade baby-making-utredningen. Vi som trodde att det skulle bli en enkel grej att skaffa barn eftersom jag blivit gravid förut. Tji och varsin mental käftsmäll var precis vad vi fick. Det var inte så lätt. Det var snarare ett jävla under att jag lyckats bli på smällen förut, både med tanken på den nästintill obefintliga ägglossningen samt det där förgrymmade hormonfelet. Som egentligen är väldigt simpelt, om nu någon av alla triljoner läkare som undersökt mig förut hade hittat det aningen tidigare.
Jag har vid sex tillfällen fått stoppa i mig piller för att framkalla en blödning, en fejk-mens kan man väl kalla det. Ibland har det gått fyra veckor mellan de gångerna, ibland har det gått fler veckor än så. Det har inte varit något som helst schema eller konsekvent antal veckor däremellan. Det sjuka är att varje gång jag har börjat blöda så har blivande maken varit borta med bandet. Vad spelar det för roll egentligen? En 'vanlig' mens är ju nåt man inte ens lägger märke till, det påverkar en ju inte ett dugg. Men nu ska ju mina förbannade blödningar vara som rena skyfall. Läkaren skyller på pillrena. Och även det är ju inget att bry sig om, det finns ju tamponger med superduperdeluxe uppsugningsförmågor och visst är det jobbigt att byta tampong varje timme, men det är inget som jag behöver blivande makens hjälp med. Däremot så har jag tuppat av några gånger när jag har haft mina röda flod-dagar. Jag äter järntillskott och piller som ska minska blödningen, men jag vet faktiskt inte om det hjälper eftersom det händer igen. Och det, det gör att jag tycker det är ruskigt tråkigt att vara ensam de dagarna. Det är ju roligare om det finns någon som sparkar på en så man kvicknar till än att man vaknar upp och inte fattar ett jota om vad som hänt. Men vad är då oddsen att han har band-grejer just de dagarna, varje gång, de senaste 8 månaderna? För som sagt, det är inget konsekvent mönster tidsmässigt varken på blödningarna eller spelningarna. Det är bara en jävla slump, en skillad slump om jag får säga så, som timar in det fenomenalt bra. Varje gång.
Så det kanske är därför jag surar idag. För att jag ska få mens imorgon. Och blivande maken åker bort imorgon. Klart som korvspad att han ska iväg och lira! Jag provspelar inte för rollen som den tråkiga flickvännen som vill hålla kvar karln hemma. Men vad är oddsen att jag trycker på 'låt det röda skyfallet börja'-knappen varje gång han åker iväg? För när jag trycker på den knappen så innebär det att jag även blir klängig, extra sugen på att kramas och tycker väldans synd om mig själv. Och vet ni hur tråkigt det är att ha på sig blivande makens tisha istället för att få sniffa på honom, krama sina egna armar och faktiskt tycka synd om sig själv på egen hand? Ja, det är så jävla tråkigt.
