djupt dravel

Det är en klyscha utan dess like. Ena dagen är man tonåring och planerar sitt liv och framtiden. Och så, utan att man märker det, så är man i framtiden. Man är mitt livet. Och ingenting är som man planerade och man känner sig fortfarande som den där tonåringen. Ibland känner jag mig väldigt vuxen för att i nästa sekund känna mig som en 4-årig liten flicka när jag sitter och pratar med min pappa. Mitt liv idag ser inte i närheten ut som jag trodde att det skulle se ut för tio år sedan.

Det är konstigt hur vårt förflutna formar oss. Det är fascinerande att personen som vi är nu aldrig släpper taget om personen som vi en gång var. Jag kan tänka tillbaka på den där flickan som blev kallad 'fetto' och 'tjockis' i skolan. Främst då de sorgsna själarna som såg det som sin uppgift att klanka ner på mig, skickar vänförfrågningar på facebook. Varför vill de ha mig som vän där? Eller varför skulle jag vilja ha de som vänner på fejjan? Ibland känner jag mig arg och ledsen för att de med några ord stal så mycket ifrån mig. Andra gånger så vill jag helt enkelt säga tack. Vårt förflutnas besvikelser och glada stunder har ett stadigt grepp om oss genom hela livet. De hemsöker oss som spöken eller besöker oss som gamla vänner. Det är visst hela den grejen som kallas livet.