det blir aldrig som man har tänkt sig.

Den 18 oktober ringde jag till Andreas från toaletten på jobbet. Jag grät och skrattade. I handen höll jag ett digitalt grav-test. ’Gravid’ stod det i den lilla rutan. Det blinkade fortfarande i väntan på tidsbestämningen i vilken vecka jag var i. Under tiden så hulkade jag fram till Andreas att testet lurar oss, det bara lurar oss. Jag hade ju haft ont i brösten och i magen, så som jag alltid har preciiiis innan mensen börjar flöda. Men det visade sig ha rätt. Jag var i vecka 5. Vi grinade. Och skrattade. Och sa ’det är helt sjukt’ ungefär en miljard gånger. Jag ringde mamsingen på stört och mina älskade stöttepelare. ’Det är helt sjukt’ sades ungefär en miljon gånger till.

De efterföljande dagarna så grinade vi av lycka flera gånger om dagen. Vår läkare blev jätteglad över plusset. Efter några fler grav-test så kopplade även jag av. Jag var gravid. Och det var inget test som lurade oss. Brösten ömmade underbart mycket och magen gav ifrån sig en fantastisk växtvärk. Jag mådde skit, men var lyckligast på jorden.

Vi fick tid för ultraljud tisdagen den 30 oktober. Då skulle jag vara i vecka 7. Fredagen innan var det dags för Andreas svensexa. Jag var en del av lurendrejeriet. Tio minuter innan han skulle få sitt livs överraskning så smiter jag iväg på toa. Blod på papperet. Skit. Den inre paniken som uppstår är obeskrivlig. Vi ringer vår läkare som lugnar oss att det kan vara helt normalt, men det kan också vara ett missfall. Vi avvaktar till tisdagens ultraljud var domen. Blödningen avtar och under lördagseftermiddagen är den helt borta.

Dagarna mellan blödningen och ultraljudet är jobbiga. Man pendlar mellan att allt är okej, till att vara helt säker på att något är fel. Under måndagen så avtar ömmandet i brösten. Magen gör inte lika ont. Jag börjar må bättre rent kroppsligt. Då stiger oron igen och jag vet att något är fel.

Ultraljudet. Det konstaterades att det var ett missfall. Alternativt ett utomkvedshavandeskap. Eh, va? Vi förstod inte vad som sades. Lämnade prover och ombads att återkomma på torsdagen för fler prover. ’Utomkvedshavandeskap’ ekade i våra huvuden. Jag har bara en äggledare kvar i funktion, om något hände med den så skulle vi tvingas till IVF. Det fick bara inte hända. Och inte 10 dagar innan vi gifter oss. Vi var som i en jävla dimma. Åkte hem. Grinade i soffan. Somnade i soffan. Vaknade och grinade lite till. Läkaren sa att jag var tvungen att åka in omedelbart om jag fick minsta ont, men jag kände ingenting. Fram tills jag vaknade mitt i natten och det högg i magen. Inget blod. Somnade om. Gick upp på onsdagsmorgonen och hade börjat blöda. Sedär, det hade börjat.

Under onsdagen så eskalerade det nå fruktansvärt. Smärtan. Blödningen. Vid lunch kunde jag inte gå eller stå. Gyn-akuten på SÖS tyckte att vi skulle åka in. Redan flera timmar tidigare, men jag är så jävla envis och vill tro att det inte gör så ont som det faktiskt gör. Andreas åkte in till jobbet och hämtade mig. Raka vägen till SÖS. Prover, nål i armen för dropp osv. Det var tydligen allvarliga grejer. Undersökning. Sära på benen för sjutusende gången. Läkaren ville ha kvar mig för observation under natten, de misstänkte utomkvedshavandeskap de med. Efter mycket om och men så fick jag läkaren att släppa hem mig om jag lovade att åka in om jag fick minsta ökning av smärta. Andreas ville egentligen inte ha med mig hem. Sa jag att jag är för envis för mitt eget bästa ibland?

Vi åkte hem. Tog tempen hela tiden. Feber är ett big no, no. Somnade i princip omedelbart. Thank you god for painkillers. Vaknade på torsdagen. Hade inte alls ont som dagen innan. Jag kunde gå. Blödde rikligt. Återvände till kliniken för fler prover. Åkte till jobbet. Då kom allt ut. Mindre kul. Jävligt jobbigt. Det gjorde ont på varenda plan i hela kroppen att bara behöva se allt jävla blod, hinnorna, klumparna.

Det var över. Och lite senare ringde även läkaren. Provsvaren hade kommit. Inget utomkvedshavandeskap. Tur i oturen. Exakt två veckor senare så grinade jag igen på jobbets toalett. Av helt andra anledningar.

Och på lördag så gifter vi oss. Hur i helvete kunde det här ske bara några dagar innan vårt livs lyckligaste dag? Vi funderade på att ställa in när vi hade som mest ont i hjärtat. Men nej. Vi klarar allt tillsammans. Och det är just precis därför vi ska gifta oss på lördag.