9 dagar som Fru Eriksson.

Vi hade en sån jävla fin dag. Morgonen började med frukost tillsammans med tärnor och best men. Därefter gjorde vi oss iordning. Det var orangea klänningar och orangea slipsar överallt. Och nervositeten och spänningen var olidlig. Innan vi ens hade lämnat hemmet så hade vi redan grinat några gånger. Och det fortsatte på bowlinghallen. Före vigseln. Under vigseln. Efter vigseln. Innan middagen. Under middagen. Efter middagen. På festen. Det var så mycket tårar den dagen att jag var helt övertygad om att varken jag eller maken skulle kunna grina på resten av året. Lagret var liksom tömt. Men icke. Vi fortsatte grina dagen efter. Och vi fortsätter att bli blödiga så fort någon frågar hur det var eller vi får höra hur gästerna hade det under dagen. För oss var det otroligt viktigt att det var en kul dag även för gästerna och vi hoppas att det inte var någon som kände att det var bortkastade timmar. Vi njöt av fina tal, där nyblivna maken ska ha cred för ett mycket fina och välformulerade meningar och helt fantastisk underhållning. Wife Beatles kickade ass!

Vi hade aldrig fixat den här dagen utan våra fina, fina vänner och familj. Nu börjar jag såklart att böla igen, men vi känner oss töntigt lyckligt lottade som har såna guldkorn i vårt närmsta umgänge. Låter det för klyschigt att säga att vännerna är som den familj man väljer? Skitsamma, för de är verkligen en del av vår familj. Och  för det är vi för jävla tacksamma.

Och helt plötsligt så är vi en större familj. En make och svärmor har gjort entré och gissa om jag är lyckligare än lyckligast över det.