På bröllopet förra helgen så träffade jag massor av människor jag inte träffat på väldigt länge. Det var otroligt kul. Det är människor jag tycker väldigt mycket om. Men till slut blev det nästan lite fånigt. Blivande maken som stod bredvid mig la armen om mig och viskade 'är'. Gud vad snygg du har blivit! Vad vacker du har blivit! Vad smal och fin du har blivit! Meningarna haglade över mig. Samtidigt som det fanns fina själar som gång på gång förtydligade för mig att 'de menar väl'. Jag vet inte om det syntes på mig, jag kanske vred på mig eller rynkade på ögonbrynet. Jag har så otroligt svårt att höra det. Absolut jobbigast är det att höra det från de människorna som helt plötsligt ser mig. Jag har funnits där i 26 år, men helt plötsligt trillar myntet ner hos de och man kan verkligen höra tjonget när det landar. Man ser det i blicken när de tittar på mig. Sen finns det de som kan komma undan med att säga att jag har blivit vacker. Mest för att de ändå har sett mig hela tiden, där är det inget mynt som har trillat ner utan blicken är densamma.
Jo, men det är ju klart att man ska få säga att jag är fin. Men måste man då lägga till det där lilla ordet 'blivit'? Det får hela meningens syfte att bli ett annat. Och vad ska jag svara på den kommentaren? Jag har fortfarande inte lyckats formulera något bra standardsvar utan står mest och tittar ner i marken. Jag säger tack, men vill samtidigt inte säga tack. Ibland vill jag berätta om alla gånger jag spytt de senaste åren. Eller att jag tappat hår. Sen har vi de gångerna då jag vill dra upp tröjan och visa all förbannad hud som gör ont och skaver. Eller flabba med armarna. (Igår upptäckte jag även att mina knän har överflödig hud som man kan dra i.) Men jag gör aldrig något av det där. Jag säger tack och vrider på mig, i bästa fall så hittar jag något annat att prata omedelbart.
Jag fick bilder som min kusin tagit på mig för nästan exakt två år sedan. Där och då höll jag på att ramla omkull. Då insåg jag hur stor skillnad det är rent utseendemässigt. Men jag tycker fan inte att det ger någon rätten att säga att jag har blivit vacker. Och jag vet att de menar väl och så vidare, men varför ska jag ha sådan förståelse för alla dessa människor? Varför ska de få såra mig och jag ska acceptera det på grunderna att 'de menar väl'? Som sagt, jag vet att de menar väl. Men varför ska jag anstränga mig genom att se det positiva i deras ord, när ingen av de vars ord nitar mig rent mentalt anstränger sig och tänker efter hur meningen de kläcker ur sig faktiskt låter?
Jag är exakt samma människa nu som för två år sedan. Varför blir jag då inte behandlad exakt likadant som för två år sedan?
