'du är verkligen på kanten och vinglar'

Min moster försöker förklara för mig att jag måste bromsa. Jag säger att jag förstår och att jag ska försöka ta det lugnt. Men när jag tänker efter... förstår jag verkligen vad hon menar eller säger jag att jag förstår bara för sägandets skull? Säger jag att jag ska varva ner för att människorna runt omkring mig ska sluta att fråga och inte oroa sig, eller säger jag det för att jag verkligen förstår och ska försöka varva ner?

Ibland så känner jag att det är nog nu. Idag tappade jag orden när jag pratade i telefonen. Jag kom inte på att det hette 'faktura' och försökte febrilt förklara det på andra sätt. Katten kring het gröt-grejen liksom. Då förstår jag en aning att nåt är fel. Att jag är trött. Men är det inte bara det jag är, lite trött?

Jag vet inte hur jag ska prata om det, hur ska jag kunna förklara för mina närmaste när jag själv inte vet vad som är fel? Jag är trött. Jag vill inte göra saker längre. Jag är trött. Tanken på alla saker som jag måste göra hemma och på jobbet gör att jag börjar svettas. Taket på baksidan. Tvätthögen måste gås igenom. Garderoben rensas. Dammsugas i hela huset. Damma. Städa badrummen. Sortera i städskåpet. Sopa och rengöra altanen både fram och bak. Och ja, de sakerna måste göras. Den där mentala listan finns alltid i huvudet, den går liksom inte att knögla ihop.

Jag orkade inte ens gå ut och äta middag i söndags. Vi skulle fira vår två-åriga kärlek på fin fint ställe. Så kul flickvän var jag att jag inte ens orkade med det. Det finns ingen lust till någonting. Vart tog den vägen liksom?   Vad har gått fel? Jag hatar mig själv lite mer för varje dag som går, jag tycker så ofantligt illa om mig själv att jag inte kan förstå hur någon kan vilja umgås med mig just nu. Och när jag tvingar mig till socialt umgänge så betyder det att jag anstränger mig till tusen för att inte vilja gråta eller känna att jag vill gråta varannan minut. Varför jag vill böla? Det vet jag inte. Och hur förklarar man det utan att låta helt tokig? Nej, just det. Det går liksom inte. 

Det känns som att jag går runt med ett konstant svart hål inom mig. En konstant förbannad sorg. Jag vet inte vad jag sörjer och jag tycker definitivt inte att jag har rätt att sörja. När jag förklarat att det känns som att jag sörjer så är det självklart för den jag talar med. Blivande makens hjärtoperation, dödsfall, flytt och hormoner-knaprande med läkarbesök. Ja, det kanske låter mycket. Men egentligen tycker jag inte att det är ett giltigt skäl till att må dåligt. Det är inte så mycket och jag har klarat det hittills, det har inte varit något problem. Lite jobbigt stundtals, men man löser det och går vidare. Så.. jag letar fortfarande inom mig efter en anledning till det där svarta hålet.

Jag kanske står och vinglar på en kant. Eller så gör jag det inte. Jag är nog bara trött. Jag känner inte igen mig själv längre. Men den gamla Linda kommer tillbaka, det måste hon göra. För jag saknar henne nå fruktansvärt. Jag behöver bara sova lite och bocka av lite saker på den där mentala listan som gör mig stressad. Jag är helt övertygad om att det kommer att göra susen!