onsdag, juli 4

fånge i min egen kropp

Det är just precis vad jag är just nu. Är inne på dag tio av pillerätande för att få en blödning. Inga känningar ännu. Skönt på ett sätt, samtidigt som jag bara vill börja blöda och get it over with. För långt där inne så börjar man hoppas lite, för var dag som jag går över och inte blöder så drömmer man lite om ett positivt besked. Fastän den resonliga delen av hjärnan och hjärtat vet att så inte är fallet, så börjar man hoppas. Ofrivilligt, men verkligt.

Igår svimmade jag på jobbet. Eller jag tror att jag svimmade. Jag satt på toaletten. Vaknade på golvet. Brillorna på sniskan och öm i axeln. Brallorna nere vid knäna. Jag har ingen som helst tidsuppfattning kring det hela. Jag satte mig vid skrivbordet och playlisten på Spotify hade tuggat sig igenom fyra låtar. Jag var mest arg över att min tidsplanering sprack och jag inte skulle hinna med det jag ville på jobbet.

Det har visat sig att mitt blodtryck är otroligt lågt, samtidigt som jag får hjärtklappningar och blir skakis flera gånger per dag. Jag hade en period förra hösten då jag fick mycket hjärtklappningar, händerna skakade och talet blev sluddrigt. Då var det att jag inte skötte maten och att energidepåerna blev helt barskrapade. Nu sköter jag maten exemplariskt. Men det har börjat igen. Hjärtklappningar och blodtrycket ligger lågt. Frustrerande. Jag är inte orolig, mest bara arg och förbannad. Det kommer att gå över, det är ingen fara. Däremot så hatar jag att de här attackerna kommer lite närsom. Och att jag blir så handikappad av de. Jag har ingen kontroll över min kropp längre, den gör som den vill och jag har för länge sen lagt över den i läkarnas händer. Piller som ger biverkningar. Och så piller mot biverkningarna. Är det så det ska vara?

Jag vägrar att mitt liv ska kretsa kring barngörandet och jag tänker inte använda det som en ursäkt för mitt mående. Därför blir det så jävla jobbigt när det yttrar sig fysiskt på sätt som jag inte kan dölja. Jag tänker inte låta det påverka mitt arbetsliv eller sociala liv! Men hur fanders kan jag undvika det oundvikliga?