Jag fick ta lite akut semester från jobbet och tog dagarna som de kom under andra halvan av förra veckan. Det var nog det bästa jag har gjort på länge. Tack vare min bättre hälft och den bästa kollegan som fick mig att förstå att min plats var hemma i soffan.
Jag sov. Ja, hujeda mig vad jag sov. Vaknade så sent som kvart över nio en morgon. I panik, min första tanke är nästan alltid 'Du kan inte ligga i sängen och slösa bort tid!", vilket gör att jag i princip omedelbart kör igång pulsen på högvarv. Men... de här dagarna har jag tvingat mig själv att ligga kvar i sängen och då har jag oftast somnat om faktiskt. Och alltså sovit ännu mer.
Jag umgicks med fina människor. Jag tvingade mig själv att umgås utan massor av tankar om måsten i huvudet och genast laddades batterierna under umgänget.
Jag har pratat. Eller åtminstone försökt. Det är en trevande konversation och jag vet inte vart jag ska börja riktigt. Men jag känner att det kanske hjälper för mig att förstå mig själv. Och inte köra slut på mig själv med jämna mellanrum. Mitt mission är att hitta den där jävla balansen och jag tänker inte ge mig förens jag har någon form av ro i kroppen, på riktigt.
Jag har älskat. Och hatat. Men mest älskat. Och jag älskar fortfarande. Jag älskar blivande maken som pillar mig i håret och håller hårt i mig. Jag älskar de underbara vännerna vi har i vårt liv som lyssnar, bryr sig, umgås och skrattar. Jag älskar min familj. Som skriker till när jag håller på att ramla över kanten och jag inte ser det själv.
