Jag tror, eller jag vet, att man läker på olika sätt. Gemensamt för alla är att det tar tid, oavsett sätt, att läka.
Ett av mina sätt är att omge mig av vänner. Turligt nog så var det precis vad som skedde i helgen. Huset var invaderat med människor jag håller kära. Pepparkakor bakades. Mat lagades. Gran kläddes. Spel spelades. I söndags vaknade jag av att maken kliade mig i håret och doften av nybryggt kaffe spred sig i hela huset. Nere i köket skramlades det i köket och när vi kom ner så stod frullen på bordet. Det var tredje advent och frukosten avnjöts tillsammans med fina människor. Efter frukosten lagades det mera mat och en efter en så kom resten av de vi håller kära. Julbrunch deluxe stod på agendan.
När alla hade gått hem och vi plockat undan det sista så blev jag ledsen. Jag vet inte varför. Det bara kom över mig. Det var inget hysteriskt bölande, utan mer tystlåtet grinande. Jag ville bara krypa upp i makens famn och aldrig lämna den. "Schyyy... Allt kommer att bli bra." Ja, allt kommer tamejfan bli bra!
