Jag kan inte. Jag kan bara inte. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja och ännu mindre i vilken ände jag ska sluta. Jag kanske är rädd för att om jag väl börjar så kommer jag aldrig att kunna sluta.
När läkaren berättade att det var ett missfall så blev allt dimmigt. Jag kommer inte ihåg vad som sades, jag ville bara ut därifrån. Jag fick lämna prover och sen bara gick jag. Det gick inte att andas och hur många andetag jag än tog så kändes det som att jag inte fick i mig nån luft.
Allt jag fick ur mig var att maken skulle ringa eller messa de som visste om graviditeten. Och vi kom väldigt snabbt fram till att vi inte ville prata om det. Ingen fick lägga huvudet på sne och säga 'Stackars er..'. Ingen fick fråga om hur det kändes. Ingen fick fråga någonting alls. Vi har knappt pratat om det. Vi har mest grinat och kramats. Nu i efterhand så var det nog för att jag inte ville bryta ihop så fort någon yppade nåt. Det var så jävla enkelt att stänga av och inte konversera om det överhuvudtaget.
Och nu vet jag inte hur man pratar.
