Det sa läkaren när jag särat på benen för henne. Men gud vad trevligt. Och skönt. Att allt är ser bra ut i
den där tomma livmodern som inte kan hålla kvar ett befruktat ägg i 9 månader.
Jag var idag på återkoll efter missfallet. Och som sagt, allt såg bra ut.
Däremot så vill läkaren inte framkalla en mens då min slemhinna tydligen visar
på att det kanske blir en blödning ändå. Och då blir det hormoner igen. Men
bara om jag får en blödning den här veckan, annars så krockar det med klinikens
ledighet över jul.
Och hela tiden tjatas det om den där jävla IVFen. Jag vet
inte om jag vill göra det nu. Uppenbarligen så går det med enbart hormoner, så
varför hålla på och bland in provrör? Dessutom så hade graviditeten kunnat
avslutats i exakt samma skede, oavsett om vi gjort en IVF eller inte. Jag kanske inte ens
blir gravid om vi gör en IVF. Och även om jag blir gravid så behöver inte det
betyda att det fortlöper som det ska.
Senaste dagarna har varit så jävla tunga. Helt plötsligt så tänker jag på missfallet och graviditeten mest hela tiden. Jag som knappt ägnat det en tanke efter att jag slutat blöda. Och jag slutade blöda bara några få dagar efter att jag varit inne på SÖS. Men det var nog tur det. Jag fokuserade på bröllopet och lät det ta över hand. Det var skönt, att få fokusera på något så fint. Istället för något så ledsamt.
För det är ledsamt. Att samtidigt få höra av hen att hen tillsammans med sin partner är glada över att det vi går igenom gör att de känner sig så tacksamma över deras barn och känner sig extra lyckliga, gör att jag nästan blir ännu mer ledsen. Jag vet inte om det är rätt eller fel. Men jag kan inte hjälpa det. Vad ska jag svara? Kul att vi kan hjälpa till? Varsågod? Tack? Det känns så konstigt att få höra att de här vi går igenom, som för oss är väldigt jobbigt, gör några av våra vänner lite extra lyckliga. Och jag vet att de antagligen inte menar på det sättet och så vidare. Men jag orkar inte tolka det på något annat sätt och jag orkar inte vara den som ska vara förstående. Såklart jag log och sa att det var kul att höra när hen kände för att informera mig om deras läge.
Nu då? Invänta en blödning. Och försöka sluta vara blödig för jämnan. Det hjälper inte och kommer inte kunna ändra på det som hänt. Men det är mycket lättare än vad man kanske tror. Det är en sån enkel sak att säga, däremot så lyssnar jag inte på mina rationella tankar när jag bankar handen i väggen, ger mig själv hårda mentala käftsmällar eller blir arg på maken utan anledning. Jag vill göra det här själv. Eller snarare så är det väl så att jag inte tror att någon kan ta mig ur det här. Jag måste ta mig ur det här på egen hand.
Jag är väldigt less på mig själv just nu. Jag har ingen koncentrationsförmåga utan avbryts hela tiden av ihärdiga tankar. Jag börjar grina utan direkt anledning. Jag blir irriterad på saker som inte förtjänar min irritation. Och jag sover. Som jag sover. Kvällarna som jag är vaken efter kl 20 varje vecka kan man räkna på två fingrar. Jag är med andra ord tråkig, arg, ledsen, irriterad och trött. Jag orkar inte med mig själv i det skicket. Hur ska då min omgivning palla? Är det då man drar sig undan eller är det då man sätter på sig det bästa ansiktet och är mer pepp än vanligt? Jag kör på alternativet med ansiktet. Jag kommer med största sannolikhet att mentalt örfila sönder mig om jag bara ska umgås med mig själv.
Senaste dagarna har varit så jävla tunga. Helt plötsligt så tänker jag på missfallet och graviditeten mest hela tiden. Jag som knappt ägnat det en tanke efter att jag slutat blöda. Och jag slutade blöda bara några få dagar efter att jag varit inne på SÖS. Men det var nog tur det. Jag fokuserade på bröllopet och lät det ta över hand. Det var skönt, att få fokusera på något så fint. Istället för något så ledsamt.
För det är ledsamt. Att samtidigt få höra av hen att hen tillsammans med sin partner är glada över att det vi går igenom gör att de känner sig så tacksamma över deras barn och känner sig extra lyckliga, gör att jag nästan blir ännu mer ledsen. Jag vet inte om det är rätt eller fel. Men jag kan inte hjälpa det. Vad ska jag svara? Kul att vi kan hjälpa till? Varsågod? Tack? Det känns så konstigt att få höra att de här vi går igenom, som för oss är väldigt jobbigt, gör några av våra vänner lite extra lyckliga. Och jag vet att de antagligen inte menar på det sättet och så vidare. Men jag orkar inte tolka det på något annat sätt och jag orkar inte vara den som ska vara förstående. Såklart jag log och sa att det var kul att höra när hen kände för att informera mig om deras läge.
Nu då? Invänta en blödning. Och försöka sluta vara blödig för jämnan. Det hjälper inte och kommer inte kunna ändra på det som hänt. Men det är mycket lättare än vad man kanske tror. Det är en sån enkel sak att säga, däremot så lyssnar jag inte på mina rationella tankar när jag bankar handen i väggen, ger mig själv hårda mentala käftsmällar eller blir arg på maken utan anledning. Jag vill göra det här själv. Eller snarare så är det väl så att jag inte tror att någon kan ta mig ur det här. Jag måste ta mig ur det här på egen hand.
Jag är väldigt less på mig själv just nu. Jag har ingen koncentrationsförmåga utan avbryts hela tiden av ihärdiga tankar. Jag börjar grina utan direkt anledning. Jag blir irriterad på saker som inte förtjänar min irritation. Och jag sover. Som jag sover. Kvällarna som jag är vaken efter kl 20 varje vecka kan man räkna på två fingrar. Jag är med andra ord tråkig, arg, ledsen, irriterad och trött. Jag orkar inte med mig själv i det skicket. Hur ska då min omgivning palla? Är det då man drar sig undan eller är det då man sätter på sig det bästa ansiktet och är mer pepp än vanligt? Jag kör på alternativet med ansiktet. Jag kommer med största sannolikhet att mentalt örfila sönder mig om jag bara ska umgås med mig själv.
