Vi skulle egentligen besökt kliniken igår. Men doktorn är fortfarande sjuk. Däremot blev jag rekommenderad att ta ett grav-test då jag haft en pytteliten blödning som kunde varit en nidblödning som stämmer med den eventuella ägglossningen. Ja, vi vet ju inte säkert eftersom vi glassade runt i USA när läkarn egentligen ville kollat äggen. Tanken hade inte ens slagit mig innan samtalet med sjuksystern som kollade läget. Vilket egentligen bara visar hur mycket jag försökt att stänga av hela babymaking-grejen. Jag kände att jag liksom var tvungen, för att klara av det i längden. Och det har varit konstigt befriande.
Jag började genast säga åt mig själv att inte hoppas. Men klart som fan att man gör det, speciellt eftersom vi försöker som vi gör. Undersökningar, läkarbesök, hormoner osv. Det går liksom inte att inte hoppas i slutet av varje period.
Men imorse, klockan 0614, satt jag där i handen med ett negativt test igen. Och typ hundratals fuck you-fingrar i skallen. Helst av allt ville jag i den sekunden krypa upp i blivande makens famn och gå sönder en smula. Men det var ändå rätt lätt att skaka av sig det. Fördelen med att springa till bussen några minuter senare är att man fyller skallen med jobb. Nu är jag däremot på väg hem från jobbet och känslan av att vilja krypa upp i världens bästa famn infinner sig igen.
