Jag var precis med om en mycket märkligt sak. Jag sprang till Posten med lite brev och blev haffad på Drottninggatan av en tjej när jag stod och väntade på grön gubbe vid övergångsstället på Mäster Samuels gatan. Hon knackade mig på ryggen och jag vände mig om i tron att jag tappat nåt brev eller plånkan. Nänä, hon ville säga att jag fått henne att våga klä sig i tightare och snyggare kläder. Och att jag inspirerat henne till att pierca kinderna. Tjejen hade alltså cheeks och fin-fina kurver. Snygg som satan var hon. Hon hade sett mig på stan och ute på krogen genom åren. Ja, det var exakt det hon sa. 'Genom åren'. Hur kan jag inte ha sett henne?!
Jag menar, jag har hängt på två ställen de senaste två åren och innan dess kan jag räkna ställena jag druckit öl på på en hand. Hur kan jag ha missat henne?! Och jag som brukar hålla mig i bakgrunden på krogen, jag är verkligen inte tjejen som kräver eller vill ha uppmärksamhet när jag är ute och svirar. Jag önskar att jag frågat vad hon hette eller typ nånting vettigt. Jag blev så paff. Och det var väl ungefär det jag sa också. Att jag inte visste vad jag skulle säga. Sen sa jag tack, hur många gånger vet jag inte, kanske fyra eller fem eller nitton? Sen blev det grön gubbe och folkmassorna skulle över gatan. Hon sa att hon hade ett tåg att hinna med och jag sa att det var kul att träffas. Och så hej då. Hon tjoade iväg och var lika glad som när jag först vände mig om och fick syn på henne. Mycket konstig situation. Jag är fortfarande paff. Det känns lite.. ehm... obehagligt. Jag får en stark känsla av att genast ta ut piercingarna, färga håret brunt, sätta på mig ett par blåa jeans och jesus-sandaler.
I New York så kunde jag knappt gå in i en butik utan att någon kommenterade mina
piercingar eller tatueringar. De sa bara bra saker, men det blev lite jobbigt i
slutändan. Plus att folk stirrade helt ogenerat. Jag vet inte hur många gånger
jag sa att 'Det här skulle aaaaaldrig hända hemma i Stockholm, där kollar de
lite och sen är det bra.' Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig mer som en
apa-i-bur i New York än hemma i Stockholm. Men tji fick jag... i fredags gick
jag in i EN butik i Farsta centrum på väg hem. Och visst tusan kommenterar hon
mina tatueringar. Jag och blivande maken gick därifrån och skrattade, just för
att under hela resan så har jag argumenterat för Sveriges oförmåga att inte
kommentera piercingarna eller tatueringarna. Just för att jag tycker att såna
situationer är lite obekväma. Och så kommer man hem till det här. Butiksbiträden
som "fulllkomligt ääääälskar" mina tatueringar och blir haffad på gatan av en
brutta jag aldrig mött förut. Hur ska man reagera på nåt sånt här liksom? Hysteriskt roligt om man tänker efter. Livet är
bra kul!
