Fortfarande väldigt märkligt att den där tjejen kom fram till mig... Jag kan liksom inte riktigt släppa det faktum att jag inte kände igen henne. Så stort är inte Stockholm. Var det bara ett skämt? Vem är hon? Och jag känner mig aningen paranoid, någon som jag aldrig sett- känner igen mig. Det känns fortfarande konstigt.
Fick förklara mig igår. Som så många gånger förr. 'Men du är ju piercad och tatuerad för att du vill synas.' Nej, det är jag inte. Jag tycker att det är fantastiskt snyggt med tatueringar och piercingar. Inte alla tatueringar och piercingar, men självfallet så gillar jag mina cheeks och gaddningar. Annars skulle jag inte leva med de. Piercingarna kan jag ta ut på några sekunder. Och tatueringarna går även de att ta bort. Det handlar om att jag vill trivas med mig själv. Jag gillart! Men det betyder inte att jag älskar att stå i centrum. Eller gillar att synas i en folkmassa. Uppmärksamheten är väldigt sällan positiv, så det är inte därför jag sitter med skrot i ansiktet. Det har snarare gjort att jag måste kämpa hårdare med att inte bli dömd på förhand, både i privatlivet och arbetslivet.
Så nej, det har ingenting med saken att göra. Jag vill känna mig snygg och vacker. Och mina piercingar och mina kläder gör det. Vem vill inte känna den känslan? Däremot så har jag vid flera tillfällen velat ta ur piercingarna och kört laser på tatueringarna. Just för att jag blir så dömd på förhand. Hade jag gillat att folk stirrade så hade jag gjort fler hål i facet, inte funderat på att ta bort de.
