...säger jag till mig själv. Jag firar med att få ordinerad förhöjd dos av hormoner. För jag har ju självfallet inte svarat på den 14 dagar långa behandlingen med de nya hormonerna som injiceras med spruta. Jag har inte haft några biverkningar alls, utöver några få mentala dippar och ett svajjigt humör. Vilket är lika ljuvt som en sommaräng om man jämför med biverkningarna av de andra hormonerna.
Så jag fortsätter med injektionerna. Magen är full av blå, gröna och gula blåmärken i olika storlekar, en del som knappnålar- en del som femkronor, efter stick som fått blodkärl att brista. Men trots den mycket oattraktiva magen så har vi faktiskt för första gången på väldigt länge kunnat 'vuxenmysa' utan att utgå ifrån ett strikt schema. Det kanske låter som en banal och självklar sak, men för oss känns det som att vi har fått tillbaka kontrollen över en liten del av vårt liv. Så vi high-fivade glatt och sa i kör hur jävla glada vi är att vi lyckades snärja varandra, att jag är gift med min bäste vän och vice versa. För utan min make hade jag fan inte tyckt att livet varit så jävla kul just nu.
Tjugosju år. Jaha. Där ser man. För två år sen hade Farmor precis gått bort, Andreas skulle operera hjärtat om några dagar och dagen efter på uppvaket så skulle jag berätta att jag var gravid. För ett år sen så var vi i början av utredningen på kliniken och planerade bröllopet. I år så inser jag att jag inte alls är där jag trodde att jag skulle vara i livet vid den här åldern. Å andra sidan så trodde jag inte att jag skulle vara såhär jävla lycklig. Och kär. Och gift. Men jag var däremot tvärsäker på att jag skulle vara mamma. Konstig ekvation, va?
