det här med vänner som blir gravida

Träffade en mage häromdagen. Vännen hade inte berättat något. För att hon inte visste hur hon skulle formulera det. Hur hon skulle tala om det.

Vi har varit öppna med det faktum att vi har genomgått en utredning och att vi försöker få barn. Inte så att vi pratar om det med alla, men om någon frågar- så berättar vi. Det här har gjort att jag ett antal gånger sen vi började försöka få barn, för det är såklart att en hel del vänner blev rädda att de inte kunde få barn när vi började vår utredning att de genast startade babymaking-verksamheten och alla lyckades på i princip första försöket, har fått höra ’Vi är gravida’ på så många sätt.

Gemensamt för alla sätt är att vi tydligen numera anses vara gjorda av glas. Och meningen som innehåller ordet ’gravida’ sägs med huvudet på sne, gärna krystat och inlindat i bomull- om man får fram det överhuvudtaget det vill säga. 

Det absolut värsta sättet att berätta det för oss på- är att inte berätta det för oss som man skulle berätta det för vem som helst av sina andra vänner. Att bli gravida är något av det finaste som finns. Och det är fantastisk nyhet! Gör det inte till en svår grej, utan låt oss få vara glad för er skull.

Att selektivt inte berätta för oss alternativt berätta för oss på ett ’speciellt’ sätt, gör oss ledsna. Vi känner oss ibland väldigt allena, utanför på något sätt. Att särbehandla oss på det sättet, gör det onödigt jobbigt för både de som vill berätta för oss att de är gravida och för oss som vill jubla för deras skull. 

en sån där uppdatering

När vi kom fram till Akademiska i Uppsala i måndags så var jag livrädd. Vi fick träffa läkaren och la upp en plan för ivf:en. Hon frågade när jag skulle ha min nästa mens. Jag förklarade då att jag inte har fått en egen blödning på över 2 år. Varje gång läkaren på kliniken behövt ’starta’ igång mig så har jag behövt Provera. Jag berättade också att jag aldrig börjar blöda samma dag, ibland har det startat på dag 7- ibland på dag 13. ’Är du säker på det? Det är väldigt ovanligt att det är så!’ Hur ska jag veta att det inte är normalt? Läkaren på kliniken har aldrig kommenterat det och varför frågar läkaren mig, hon har hela utredningen och journalen framför sig med specifika datum etc för varje påbörjad behandling?

Det blev en plan. Vi, jag sväljer piller och Andreas påminner mig varje dag så att jag inte glömmer, börjar under påskhelgen. Sen blir det sprutor igen. Förhöjd dos från start och dubbla injektioner med både hormoner och äggen-får-inte-mogna-för-tidigt-substansen från dag 5. Om allt går som det ska, så blir det äggplock i månadsskiftet april-maj. Om det blir några dugliga ägg så får de säga hej på makens krigare och förhoppningsvis är det några som gillar varandra lite extra, med andra ord att äggen befruktas och celldelningen börjar. Då ska det skjutsas in i livmodern och med lite tur stannar de där. Ja, som ni märker så är det inte bara att göra som det stod på den där skylten i Polen; ”In, out. Repeat- if neccesary”. Det är så mycket som ska klaffa. Jag är rädd att det ska gå fel nånstans på vägen. Att äggen, som så många gånger förr, inte gör som vi vill.

hur gick det här till?

Blod på papperet. Säger 'Hej, mensen. Jag hatar dig'. Ringer Akademiska i Uppsala för att få tid. 'Vi har fått ett återbud, kan ni komma idag kl 14:30?'. Ringa kliniken för att få ut journalen. Går in på toaletten och grinar. Känner mig så jävla misslyckad. Vi kan ju bli gravida på egen hand, men det här är tydligen bra för då vet vi att ett 'bra' ägg blir befruktat. Är det därför jag känner mig misslyckad? För att jag inte kan behålla ett barn? Gråter lite till. Jobbar undan det mest panikiga på jobbet. Får ångest över att jag inte duschade imorse, jag duschar alltid på morgonen när jag vet att jag ska sära på benen och undersökas. Går in på toan igen och  grinar lite till. Skriker inombords 'VARFÖR GRINAR JAG?!' och bättrar på sminket. Sätter på mig jackan och lämnar kontoret. Kommer på halvvägs till tunnelbanan att jag glömt väskan. Springer tillbaka och inser att jag också glömt telefonen. Nu är jag på väg för att möta maken. Vi ska till Uppsala. För nu börjar visst vår IVF-behandling.

"Even if it's a lie say it will be alright"

Jag trodde i min enfald att jag skulle må bra så fort jag slutat med hormoninjektionerna. Efter 32 dagar med sprutor så var jag rätt less och svävade runt på ett rosa moln enbart för att jag inte skulle behöva köra in nålen i fläsket nå mer på ett tag. Jag var öm i hela buken och jag har fortarande schyssta blåmäkrne i läckra färger. Vad sägs om gul-grön-lila? Helt ny färgkombo som inte alls framhäver mina kindben nå vidare.

Hormonerna har nog inte riktigt kommit i fas med kroppen ännu. Det känns inte riktigt som att den är tillbaka i samma gamla form. Jag kan börja grina när jag städar, när jag diskar, när jag borstar tänderna, när jag jobbar, när jag klär på mig… Ja, alltså jämt. Det är som att trycka på en knapp. Löjligt kan jag känna på ett sätt. Antagligen därför som de här gråt-attackerna också avslutas inom loppet av typ 7 sekunder.

Det här med IVF. Vi har fått tid på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Först blev jag helt förkrossad när jag insåg att vi skulle behöva åka ända dit med en enkel restid på över 2 timmar. Men sen vi blev med bil så har allt ändrats och restiden på knappa timmen ser jag nu som tid för oss att umgås på. Jag har inte hjärta att överklaga för en ynka timme när jag vet att det finns människor som åker 45 mil enkel resa och tvingas bo borta i samband med varje besök.

Hursomhelst så avbokade vi första tiden vi fick då jag blev på smällen. Smällen försvann och vi skulle få en ny tid i februari/mars för ivf. Maken ringde i förra veckan och eftersom vi är mitt i en behandling, då den senaste drog ut på tiden, så skall vi avvakta. Vi blev erbjudna en tid så snart som 25 mars då vi stod på någon form av standby-lista sen sist. Villket innebär att förhoppningsvis så har vi en tid inom fyra veckor från att vi ringer.

Jag har periodvis ifrågasatt om IVF är för oss. För att det kan gå fel på så många ställen i processen. Men jag har insett att det kan gå rätt på precis lika många ställen och resulterar i något underbart.