"Grattis till avbruten behandling! Ni har vunnit en ytterligare väntetid på 4 månader."

Vi har varit i Uppsala ungefär var tredje dag de senaste veckorna. Vi har spenderat otaliga timmar i bilen, nästan 140 mil har vi åkt. Lämnat prover och gjort ultraljud. Vi har varit vid gott mod mest hela tiden. Till och med de dagliga injektionerna har gått över förväntan. Under ett vanligt IVF-försök så brukar det bli ett eller två ultraljud för att kontrollera äggen. Idag var vi där på vårt sjätte besök.

Jag har väldigt många tillgängliga äggblåsor. Drygt fyrtio stycken räknade de till på första ultraljudet. Det är alltså dessa äggblåsor som man genom hormoninjektionerna, ska trigga till att bli ca 18-19 mm/styck. Då plockar man ut de för att få gosa till sig med makens krigare.  Och förhoppningsvis så är det några som fattar tycke för varandra. För att de ska göra ett så kallat ägg-plock, så måste man ha minst 4 ägg som är ’godkända’ storleksmässigt.

Idag när vi gjorde ultraljudet så hittade de ett. Trots doshöjningar i princip var tredje dag de senaste veckorna. Problemet är att om de hade givit mig en högre dos från början, så hade man riskerat en överstimulation. Vilket innebär att vi hade fått avbryta behandlingen. Därför fick jag börja på en lägre dos, som sakta har höjts, just för att de hela tiden måste övervaka äggen så att man hittar den perfekta dosen i kombination med att äggen växer till sig.

Efter 18 dagar med injektioner så har ett ägg nått godkänd storlek. Vilket innebär att äggplock uteblir. Och behandlingen avbryts. När vi satt där hos läkaren så kändes det ändå okej. Han förklarade att vi inväntar mens, följt av att undersökningen för att se så att allt är okej. Och därefter drar vi igång med ny behandling under nästkommande cykel. Med en betydligt högre startdos. Han sa att det här inte räknas som ett försök då vi inte genomfört ett äggplock, utan vi har fortfarande våra tre försök kvar. Vi fick sitta ner med sjuksyrran som förklarade hur jag skulle ta kvällens sista injektion. Då bröt jag ihop. Hon avslutade med att fråga hur det kändes. Då gick jag i ungefär en miljon bitar. Helt utan förvarning. Jag känner mig otroligt misslyckad, trött, frustrerad, hjälplös, trött, ledsen, arg och ännu mer trött. Sjuksyrran peppade oss och sa att vi inte fick se det som något bakslag, utan som ett steg närmre rätt dos och äggplock. Självklart hade hon rätt. Vi gick därifrån och såg de kommande veckorna som en liten ledighet från hormoner och läkarbesök. Vi hade en plan, liksom.

I bilen så slår det mig. Jag har nånstans hört, i typ korridoren på avdelningen, eller läst på någon anslagstavla, att de ska ha stängt V27-31 i sommar. Lite snabbt räknar jag ut att det är på gränsen att vi hinner med ett försök innan dess. Vi får tag på läkaren och frågar hur det är tänkt med planen, hinner vi på de här 10 veckorna? Nej. Det gör vi inte. De gör inga äggplock efter v25. Världen rasar samman. Mental örfil. Stenhårt.

Maken- han som är starkast i världen just nu, får sköta allt konverserande med läkaren. Han förklarar att vi inte kan vänta till mitten av augusti. Att vi inte klarar av det. Att de här 2,5 åren som vi har hållit på med baby making-karusellen sakta men säkert tar kål på oss. Vår läkare förstod. Och sa att han skulle återkomma.

”Jag dör inombords.” Det är det enda jag får fram till maken. Jag säger det till honom om och om igen. Och jag känner hur hela kroppen blir helt lam. Benen viker sig och det känns som att någon håller om mitt hjärta och kramar om det. Så hårt att det närsomhelst kommer att gå sönder. Från det att läkaren och maken la på, tills att han ringde igen, så grinade jag. Det var allt jag gjorde. Jag grät tyst på kontoret och fulbölade på toaletten. Alla de hundra gångerna jag gick dit. Jag kan inte förklara det, men det kändes som att allt hopp sipprade ur mig samtidigt som lungorna fylldes med ren o skär förtvivlan. Kronisk ledsamhet, på något vis. Hopplösheten grep tag om mig i den hormondimma som jag befinner mig i just nu.

Maken ringde. Läkaren hade återkommit. Med en ny plan. Vi ska tillbaka redan om två veckor och med massor av tur, så kan de få in mig i schemat av patienter. Så att vi kan göra ett försök innan semestern. Först blir jag ännu mer ledsen och frågar om de var arga på oss. De svinjobbiga patienterna. Hon med de sega äggen. De som ringer och tjatar. Men läkaren hade förstått. Och jag inser att vi har sån tur som hamnade hos just honom. Och att jag är lyckligt lottad som har en bättre hälft som kan prata för mig när jag… ja, dör inombords.

Efter en liten stund så dök det där hoppet upp igen inombords. Inte lika mycket som innan världen tillfälligt rasade samman, men det kommer trots allt tillbaka. Efter varje bakslag så blir det lite mindre, men jag tänker aldrig tappa det helt. Jag tänker fan aldrig göra det. 

Det här kanske är början på slutet. Eller så är vi mitt i det.

Att bilda familj och få barn är något som de allra flesta ser som en naturlig del av livet, en del av planeringen. Men vad händer när det inte blir som man har tänkt sig?

Läkarna sa till mig att jag var tvungen att gå ner i vikt för att kunna fullfölja en graviditet. Det här sa de till mig när jag vägde 127 kg. Då hade jag menstruationer, däremot inte regelbundna, och därmed ägglossningar. Jag hade varit gravid, men fått missfall. Jag tog ett beslut och lyssnade på läkarnas rekommendationer. Viktnedgången började och menstruationen upphörde. Jag har sen den dagen haft en egen ägglossning, bara några månader efter att jag började med viktnedgången. Med egen så menar jag en ägglossning som jag inte framkallat genom hormoner. Så läkarna hade inte rätt.

Vi kom till en klinik i Stockholm. Vi fick en underbar läkare. Hon var direkt, förstående och gav oss både en diagnos och plan. Jag har PCOS, vilket rent krasst har gjort mig överviktig. Då det är ett av symptomen på syndromet. Men det hade ingen av alla de läkarna som jag träffat innan konstaterat. Det var som att kliva rakt ut i klarhet efter att ha befunnit sig i en grå dimma i flera år. Efter en fullständig utredning med undersökningar för att få ställa oss i IVF-kö, så visar det sig även att jag bara har en fungerande äggledare. Vi kom då överens om att genomgå hormonbehandlingar i väntan på IVF.

Nu sitter vi här efter tre hormonbehandlingar, ett missfall och ytterligare två hormonbehandlingar. Och har påbörjat vår första IVF. Hormoninjektioner varje kväll. Snart ska jag även komplettera med substansen som håller kvar ägget så att det inte släpper. Två sprutor varje kväll i x antal dagar. Hur många vet vi inte än. Det beror som vanligt på hur kroppen min reagerar. Om äggen lyssnar på läkaren och hormonerna.

Vi har fått en liten bok av Akademiska. Samma som vi fick av vår läkare på kliniken när vi skickade in remissen om att ställa oss i IVF-kön. Längst bak i den boken så skriver de om chanserna för att bli gravida genom IVF. Att när det befruktade ägget är insatt i livmodern så måste det fästa. ”Det är naturen som bestämmer om ägget fäster och börjar att dela sig.” Jag tycker att det var så fint skrivet och jag håller verkligen fast vid de orden. Det gjorde att jag gav den delen av IVF:en till naturen och dess gång, istället för att känna frustration över hur jag ska göra och inte göra för att ägget ska fästa.

Så nu hoppas vi. Vi hoppas att jag ska släppa ifrån mig minst 4 ägg. Att några av de ska befruktas. Och sen fästa i livmodern. Ja, det är lång väg kvar och vi är beredda på att göra det här massor av gånger. Vi tänker inte ge upp. Men det vore så himla fint om det här var sista gången vi behöver traska på den här vägen.  

Vår egna värld.

Vi lever i en konstig värld, där det finns två invånare. Jag och maken. Undermedvetet så tänker vi på det hela tiden. Världen är uppbyggd kring vår längtan efter ett barn, den där perfekta kombinationen av oss två. Marken vi går på är byggd av rädsla och hopp, i en blandning som gör det outhärdligt åt båda hållen. Ibland så pratar vi om det, det är som att just då så träffas vi båda av solstrålar fyllda av förväntningar. Sen dyker det upp moln som tar bort udden av de där strålarna. Ofta i samband med ett negativt besked eller väntan på  en eventuell undersökning eller början på en kur. Molnen tar ner oss på jorden och försöker få oss att se IVFen som något sekundärt till resten av vårt liv. Det går ofta sisådär, beroende på vart i en eventuell behandling vi befinner oss. Sen fortsätter det så, om och om igen. Det enda jag vet efter den tiden som vi hittills har spenderat i vår värld, är att det skulle var olidligt om jag inte delade den med maken. Det finns ingen annan som jag vill titta i ögonen och hålla i handen, både när solen tittar fram och när molnen dyker upp. 

'in-between-treatments'

Det är några veckor sen vi var på Akademiska. Och veckorna som följt har vi levt i någon form av... det är svårt att förklara. Ni vet när någon säger att de är 'in-between-jobs'? Det är typ så man kan definiera de här veckorna, 'in-between-treatments'. När vi gjorde upp en plan för IVF:en så kändes det då som en evighet innan det var dags att börja med blödarpillrena och sätta igång allt. Nu är jag inne på dag fem. Och när jag bläddrade i almanackan imorse så är det bara några veckor kvar till IVFen. Om allt går som det läkaren vill. Vilket man inte ska räkan med, men det vore ju väldigt trevligt om äggen någon gång gjorde som de förväntades. Det vore så ofantligt skönt, för just nu så oroar jag mig enormt över att inte tillräckligt många ägg ska bli ’redo’. Att vi inte kommer så långt som till själva IVFen. Av någon anledning så oroar jag mig inte för själva befruktningen, eftersom vi blivit gravida på egen hand förut så litar jag mer på makens krigare än på mina ägg. Det är ju trots allt de som ställer till det.

När vi åkte från Akademiska så var jag stressad, frustrerad över att det var så många veckor innan det var dags. Efter några dagar så har man varvat ner, man tänker inte på det lika mycket. Sen så har man helt plötsligt kontrollen över sitt eget liv igen. Man kan faktiskt planera, om än bara två veckor framåt, och det känns som att man lever igen. Och vi ser varandra, istället för en disig ridå av hormoner.

Vi har inte pratat med många om IVFen. Vår familj och absolut närmsta vänner vet om det. Knappt. Det tog ett tag innan vi berättade det. Vi är på nåt sätt chockade över att det är dags, att bollen är i rullning. Jag är rädd, förväntansfull och lite mer rädd om vartannat. Jag tror att om vi pratar om det så jinxar vi det. I mitt huvud så har jag som delmål, eller hinder, som vi måste klara. Det första är att jag måste producera tillräckligt många ägg, följt av äggplocket. Sen går vi vidare till att det måste finnas nog med kvalitativa ägg, som i sin tur måste befruktas. Så det är en del som måste klaras av innan jag kan fokusera på IVFen, själva insättningen. Häromdagen så var det en familjemedlem som konstaterade vilken månad barnet skulle födas i. Jag nästan ruggade tillbaka. Av någon anledning så kan jag inte tillåta mig själv att ens tänka så långt. Och jag har inte ens snuddat vid den tanken hittills. Samtidigt som jag vet att jag inte kan tänka i de banorna ännu, så blev jag lite rädd över att jag inte hade gjort det.