Vi lever i en konstig värld, där det finns två invånare. Jag
och maken. Undermedvetet så tänker vi på det hela tiden. Världen är uppbyggd
kring vår längtan efter ett barn, den där perfekta kombinationen av oss två.
Marken vi går på är byggd av rädsla och hopp, i en blandning som gör det
outhärdligt åt båda hållen. Ibland så pratar vi om det, det är som att just då
så träffas vi båda av solstrålar fyllda av förväntningar. Sen dyker det upp
moln som tar bort udden av de där strålarna. Ofta i samband med ett negativt besked eller väntan på en eventuell undersökning eller början på en kur. Molnen tar ner oss på jorden och
försöker få oss att se IVFen som något sekundärt till resten av vårt liv. Det
går ofta sisådär, beroende på vart i en eventuell behandling vi befinner oss. Sen
fortsätter det så, om och om igen. Det enda jag vet efter den tiden som vi hittills
har spenderat i vår värld, är att det skulle var olidligt om jag inte delade
den med maken. Det finns ingen annan som jag vill titta i ögonen och hålla i
handen, både när solen tittar fram och när molnen dyker upp.
