Vardagslyx

Hade en sån mysig kväll igår tillsammans med min bättre hälft och fina vänner, och självklart världens finaste smulan. Som hade på sig prickigt när hon skulle hem till Tant Linda och Farbror Andreas. Gullefjun! Vi drack glögg, åt köttgryta och pannacotta till efterrätt. Mumsigt och så himla trevlig! Det är fan definitionen av vardagslyx.

Nu sitter jag på Arlanda och ska flyga söderut över dagen. Det tok-blåser. Och jag som är aningen flygrädd... Men himmelen är färgad i en fin baby-rosa nyans. 

drömma om drömmar

Just nu drömmer jag att jag är gravid. Och att vi har sålt lägenheten. Fjärde natten med samma drömmar. Och jag som aldrig brukar minnas vad jag drömmer. Otroligt frustrerande. Att vakna upp med en oro i kroppen och känna känslan av misslyckande det första man gör är... ja, för jävligt rent ut sagt.

Snälla..? Snälla? Snälla??

Att försöka sälja en lägenhet är otroligt stressande. Oh, pretty please- kan den inte bli såld snart? Jag vill verkligen försöka njuta av huset, trygghets-junkie som jag är så kan jag inte göra det förens lägenheten är såld.

Dagens

... album. På repeat.

Florence and the machine- Dog days are over

En liten bokstav.

A för Andreas. A för Alltid.

Med lite bling-bling dessutom!

One lucky girl.

Igår gick vi bananas i tygaffären. Idag äter vi frukost, dricker kaffe och inspireras. Jag har världens bästa tärnor.

bittersweet

Ibland känns det becksvart. Som att man inte kan se allt det fantastiska man har runt sig. Vårt hus, vår planering av det bröllopet, våra underbara vänner och vårt liv. Istället ser man det som inte går, det som inte fungerar. Och blir frustrerad. Ledsen. Och ännu mera ledsen. I flera månader har jag försökt att ta bort pressen och kraven på mig själv, på oss båda. Helt plötsligt så ligger den där igen. 'Poff!' sa det och axlarna kändes brutalt tunga igen. Jag blir så fruktansvärt arg när jag hör meningen 'Det kommer att ordna sig.' För om inte den personen kan lova mig det så ska den meningen inte yttras. Frustrationen blir enorm och jag har gjort allt för att ändra våra förutsättningar så att det ska ordna sig. Nu är jag handfallen, jag vet varken ut eller in. Just nu klandrar jag mig själv hela tiden, dygnet runt. Jag är otålig och vill veta vad som är fel. Jag ska inte lägga skulden på mig, för som sagt- vi vet inget. Men nån måste jag klandra och jag är närmast till hands.

Igår när jag var som mest arg promenerade jag med snabba och hårda steg. Jag ville skrika samtidigt som jag bara vill falla ihop i en hög och försvinna en stund. I några sekunder blev jag konstigt andlig och religiös, kan man säga så? Jag bad Farmor om hjälp och tankarna formulerade en otroligt lång mening om hur mycket jag önskade att hon var här och att om hon på något sätt kunde få mig att förstå. För just nu förstår jag ingenting. Och hon får gärna hjälpa oss. När Andreas var i sämst skick efter sin hjärtoperation, satt jag i anhörigrummet på intensiven och blev även då en gnutta andlig. Jag bad Farmor att göra Andreas frisk. Han klarade sig och mår idag bra. Jag vill tro att det var Farmor som hade ett finger med i spelet. Igår kändes det helt naturligt att be Farmor om hjälp igen. Sekunden senare känner jag mig dum som försöker prata med någon som gått bort. Hur tänkte jag där liksom?

Köket.

Vi renoverade köket i somras. Otroligt omsorgsfullt har vi målat om och fixat originaldetaljerna, om det är något nytt som tillförts har vi sett till så att de är tidsenliga. Som beslagen till luckorna. Från Eskilstuna och dyra. Men de var värda varenda krona, för det är såna detaljer som gör att vi älskar vårt kök. Jag skulle vilja ta med mig köket till nya huset, just för att det är så mycket 'vi' över det. Stilen, färgerna, känslan.

Bilderna ser väldigt proffsiga ut då det är bilderna från annonsen som ligger ute just nu;
Ronnebyvägen

Glasögon.nu

Jag. Måste. Sluta. Köpa. Nya. Glasögon.

Fast den här gången var det min karl som tyckte att jag förtjänade de och köpte de till mig. Så det räknas inte riktigt tycker jag.

spegel, spegel på väggen där..

Jag ser mig själv i spegeln. Jag kan titta på mig själv i flera minuter. Jag nästan fastnar med blicken. En kroppsdel i taget. Hur har den förändrats? Jag stirrar. Och jag glor. Jag klämmer och jag drar. Ibland skrattar jag. Drar ut huden under armarna och trycker ihop magen. Den ser faktiskt ut som en fruktansvärt skrynklig gubbe eller en skruttig grapefrukt. Ibland gråter jag. Fast jag förstår inte varför riktigt. Jag ska må bra ju.

Reade, steady, go!

Måla lister. Tvätta fönster. Sälja lägenheten-kommer den att bli såld? Vika kläder- finns det något tråkigare? Tvätta. Fixa födelsedagspresent. Välja fluga- prickig eller tweedmönstrad? Rensa garderob. Handla mat. Laga matlådor. Sälja lägenheten-tänk om nya ägaren vill flytta in på en gång, då kan vi flytta in i huset innan 1 februari! Färga håret. Måla naglarna. Fixa med bankpapper. Sälja lägenheten- kommer den att bli såld? Gå igenom gästlistan för femtielfte gången. Skura kaklet i badrummet. Vad ska jag äta till lunch?

Det där är det som rör sig i mitt huvud under 40 sekunder.

bästaste männen vs best men

I fredags frågade min bättre hälft sin vän om han ville vara best man på bröllopet. Det läskiga var att vännen drömt om mitt och Andreas bröllop natten innan, och på bröllopet var han best man. Vännens ansiktsuttryck när Andreas frågade var obetalbart. Jag blev så glad att han han hade drömt om det, det känns om än mer meant to be på något sätt.

Igår var det dags för best man nummer två. Över en chili-gryta som de båda rört i cirkus 47 gånger var, kläcktes frågan. Efter lite klappande på bröstet och grymtande (som för karlar betyder något i stil med 'Tack som fan') blev det hets om svensexa och då var det Andreas ansiktsuttryck som var obetalbart.

Nya brillor

Kom hem med ett par nya glasögon häromdagen. I just can't get enough. Fast nu har jag packat ner alla förutom typ... 7 par.

en liten suprise

Jag stoppade ner handen i jackfickan för att ta upp nycklarna. Hittar då ett idolkort på ingen mindre än Joey Tempest. Andreas hittade det i en låda han rensat och la det i fickan min. Jag blev glatt överraskad och la huvvet på sne, "naaaaaaaaw!". Karln min är jädrigt rolig som på eget vis underhåller relationrn till min ungdomskärlek, Europe.

P.S. Egentligen är min favorit Ian Haugland D.S.

En favvis på hemmaplan!

Vi har piffat till förbannelse. Idag är det dags för fotografering.

Nedan är bild på mitt nya favvis ställe hemma. Teak-bordet som jag och pinglan lokaliserade när vi slängde världens tyngsta stol. 40-års käglan. Den fina blomman fick hoppa ut från köket. Det klassiska IKEA-ljuset. Pricken över i:t (och väggen) är det svinsnygga tyget vi fyndade på Åhlens.

inlägget utan rubrik men med mycket innehåll.

Vakten i dörren frågade hur gammal jag var. Varför blir man alltid lika paff varje gång och blir nästan osäker på hur gammal man faktiskt är? Jag svarade 25 och det räckte tydligen då jag inte behövde dra fram legitimationen. Jag klev in efter att ha fått bokstavera namnet inte en, inte två, utan fyra gånger för snubben med gästlistan. På väggen hänger det tröjor. Likadana tröjor som de jag hemma tvättar och hänger upp i torkskåpet. Stämningen var på topp, blev haffad av fina vänner och placerade ett glas i min hand.

Jag vänder huvudet åt höger och känner hur mina knän vill vika sig dubbelt. Inte på grund av de höga klackarna, utan för att jag får syn på den snyggaste karln jag någonsin skådat. Det var precis som i en sån där cheesy high school-film när hela omgivningen rör sig i slow motion då bruttan och snubbens blickar möts. Jag har hela tiden trott att det var effekter i filmen, men nu vet jag att det är så på riktigt. Efter både en och två pussar blev jag presenterad för både tre och fyra människor. Snyggot behövde gå och preparera sig inför giget och vi fyllde på glasen i baren. Och tog oss fram till passande spot framför scen.

Jag har aldrig haft möjlighet att se de lira. Sen vi blev tillsammans har de bara spelat utomlands och jag har inte definierat mig som en sån inbiten groupie, trots förlovningsringen på fingret, att jag nyttjar ett par vingar för att se de spela. Däremot så har jag försökt att lyssna mig igenom deras skivor. Det har gått sisådär, inte min kopp av te, lät gummifarsan vara den som faktiskt lyssnat sig igenom det på riktigt. Omgiven av förväntansfulla och peppade människor gjorde mig extremt förväntansfull och stämningen blev än mer spänd.

Ni vet när du flyger från Sverige och landar i ett land på betydligt varmare breddgrader och kliver av planet- då det känns som att du går in i en vägg av värme? Den känslan infann sig när de gick på och drog igång. En publik som jublade och ett jädra mangel. Från början till slut. Helt jävla fantastiskt. Där på scen stod han och gjorde det han gör så bra. Det han är bäst på faktiskt. Bredvid mig stod vår gemensamma vän, han som förde oss samman. Han som har sagt att karln är grym på strängarna. Jag tittade upp på scen och hjärtat slog ännu hårdare. Han hör hemma på scen, det blev så tydligt när jag såg honom. Han har gjort det länge och rutinerad är bara förnamnet.

Känslan av att se sin snubbe, sitt livs kärlek, bäste vän och själsfrände stråla på scen... Det är förresten här man skulle vilja köra med uttrycket att han ’ägde scenen’, men det känns väldigt tvetydigt att göra det då jag många gånger förespråkat mina bröder att meningen ’du är ägd’ inte har något syfte. Hursomhelst, så toppades den här känslan av en otrolig stolthet. Jag har flera gånger sagt att jag inte kan älska honom mer än vad jag redan gör, men gång på gång så eskalerar känslan och kärleken till min bättre hälft blir både större och starkare. Men framförallt djupare.

Efter rungande applåder ställde jag mig i den längsta toalettkö som någonsin skådats. Tar mig igenom folkhopen tillbaka till vännerna och peppen. Och så ser jag snyggot igen. Han har kommit ut från backstage. Det är någon som vill fotas med honom. Mannen som jag för några timmar sen käkade frukost med i soffan och som vet att jag vill ha hälften kaffe och hälften mjölk i koppen, står nu och signar en skiva. Det är en väldigt konstig känsla, men stoltheten inombords blossar upp igen.

Jag ställer mig vid pelaren en bit bort, jag vill inte tränga mig fram. Han ser mig och den där grejen med att allt runt omkring går i slow motion upprepar sig när han sträcker ut handen mot mig och drar mig till sig. Efter ett gäng pussar snurrar världen på som vanligt igen. Fler människor att bli presenterad för. Många skratt. Jag ser karln prata och gestikulera. Jag stannar upp i tanken och konstaterar gång på gång; min blivande man är tamejtusan helt jävla underbar.

full, fullare, linda?

De senaste 3 1/2 veckorna har jag fått vad vi refererar till som 'anfall'. Ni vet när man druckit sjutton öl för mycket och benen viker sig? När talet inte hänger med och orden är jävligt svåra att få fram? Lägg till hjärtklappning och darrningar i händerna så har ni ett 'anfall'. Problemet är att de stör mig i mitt liv. De kommer lite då och då. När jag kommit ut från bion, på jobbet, hemma i soffa- everywhere. Jädrigt enerverande och frustrerande. Eller det kanske betyder typ samma?

Fast det är en fasligt billig fylla med låg alkoholkonsumtion. Om man ska se det positivt.

oh, my.

När jag kom hem så låg brevet där. Vi trodde att det skulle dröja. Jag har redan googlat läkaren. Hujeda mig, jag blev jättenervis nu.

nytt underlag

Nytt golv i kök, hall och vardagsrum. Det blev så jädrans bra! Hoppas att någon vänlig själ blir lika kär i vår lägenhet som vi är. Eller var. Man känner sig nästan otrogen när man tänker på huset.

strl 40.

Om några dagar är  det ett år sen min viktnedgång drog igång. För några minuter sen stod jag i omklädningsrummet på gina tricot och drog på mig ett par byxor i storlek 44. Jag tog de med mig in i provrummet mest för att se hur mycket mer av magen som måste bort. Istället tappade jag hakan... De var för stora. Hämtade ett par i storlek 42. De satt bra över arslet. Men aningen stora i midjan. Skulle jag hämta ett par i 40? Sagt och gjort. Jag kom i ett par i storlek 40. Notera dock att det var stretch i tyget. Där stod jag, i ett omklädningsrum med gräslig 'hissmusik' i bakgrunden, och grina. Jag köpte byxorna i storlek 42. Korvskinns-grejen klär ingen och de får gärna sitta lite löst.

Vi. Har. Köpt. Hus.

Var je morgon när vi vaknar så måste vi säga det högt; 'Vi har köpt hus.' Vi fnissar lite. Det pirrar i hela kroppen. Förväntansfulla. Lyckliga.

Det är ett friköpt gavelhus. Två våningar. Tre rum. Två badrum. Ett kök. En oinredd vind som ska bli vårt sovrum i slutändan (ett fantastiskt sovrum enligt våra planer!). Altan både fram och bak. En gräsmatta på 175 kvadratmeter. Tio minuter från huset ligger Drevviken och badstranden som vi ska hänga på hela nästa sommar.

Vi föll för det redan första gången vi var där. Och 1a februari flyttar vi in.

borta med vinden

Min blogg-app på luren har krånglat, vilket gjort att jag inte uppdaterat på några dagar, det finns liksom inte tid att sitta vid datorn och skriva. Ska det uppdateras så blir det via telefon, på t-banan oftast; Linda goes multi-tasking deluxe.

Men nu funkar den fin-fint igen och jag kan jonglera ännu fler bollar i luften än förut.