bullshit vs ärlighet

Sitter och kikar på bilder från bröllopet. Att gå ner fyra kg sista dagarna/veckan innan bröllopet, är inte så jävla bra om man har fått en fin klänning uppsydd till en helt annan kropp än den man hade på bröllopsdagen. Varför var det ingen som sa något?! Den ser ju otroligt mycket för stor ut. Och den sitter inte alls så bra som jag trodde mig se i spegeln. Bländad av nervositet så såg jag en helt annan klänning i spegeln på bröllopsdagen än den jag ser på alla bilder. Jävla skit. Jag är otroligt missnöjd med varenda bild på mig. Hur fan kunde jag bli ivägsläppt med den dressen på mig?!

Och nej, säger någon till mig att ’Du var ju sååååååå fin’ som jag redan fått höra en miljard gånger. Så kräks jag. Bara för att jag får höra det så tror jag inte jävla dugg på det. Bilderna ljuger inte. Och jag är inte blind. 

'det här är priset jag betalar..'

Jag är så förbannat trött. Hela förra veckan så somnade jag innan klockan nio vareviga dag. Till och med långt före åtta-rycket en del av dagarna. En kväll hann jag vara hemma i ungefär tjugo minuter innan jag tvärslocknade. Jag är så jävla tråkig just nu. På jobbet har jag problem att minnas saker, siffror och art nr är en mardröm just nu. Jag förstår däremot inte varför. Nu är ju all planering inför bröllopet och den värsta tiden på jobbet över. Så varför i helsike är jag trött NU för? It makes no sense.

Maken har däremot förhandlat sig till att vi enbart ska boka upp oss på en aktivitet på kvällen per vecka. Bowling räknas naturligtvis inte in det, allt enligt hans regler. Och att vi ska göra någonting bara an och jag minst en gång i veckan. Själv så tycker jag att vi inte alls är uppbokade i veckorna och att vi gör saker bara han och jag hela tiden. Jag insåg dock rätt snabbt att så inte alls är fallet när vi gick tillbaka i kalendern. Så vi skall väl försöka oss på den där grejen. Att försöka ta igen lite energi. Ladda varandras batterier.

9 dagar som Fru Eriksson.

Vi hade en sån jävla fin dag. Morgonen började med frukost tillsammans med tärnor och best men. Därefter gjorde vi oss iordning. Det var orangea klänningar och orangea slipsar överallt. Och nervositeten och spänningen var olidlig. Innan vi ens hade lämnat hemmet så hade vi redan grinat några gånger. Och det fortsatte på bowlinghallen. Före vigseln. Under vigseln. Efter vigseln. Innan middagen. Under middagen. Efter middagen. På festen. Det var så mycket tårar den dagen att jag var helt övertygad om att varken jag eller maken skulle kunna grina på resten av året. Lagret var liksom tömt. Men icke. Vi fortsatte grina dagen efter. Och vi fortsätter att bli blödiga så fort någon frågar hur det var eller vi får höra hur gästerna hade det under dagen. För oss var det otroligt viktigt att det var en kul dag även för gästerna och vi hoppas att det inte var någon som kände att det var bortkastade timmar. Vi njöt av fina tal, där nyblivna maken ska ha cred för ett mycket fina och välformulerade meningar och helt fantastisk underhållning. Wife Beatles kickade ass!

Vi hade aldrig fixat den här dagen utan våra fina, fina vänner och familj. Nu börjar jag såklart att böla igen, men vi känner oss töntigt lyckligt lottade som har såna guldkorn i vårt närmsta umgänge. Låter det för klyschigt att säga att vännerna är som den familj man väljer? Skitsamma, för de är verkligen en del av vår familj. Och  för det är vi för jävla tacksamma.

Och helt plötsligt så är vi en större familj. En make och svärmor har gjort entré och gissa om jag är lyckligare än lyckligast över det. 

det blir aldrig som man har tänkt sig.

Den 18 oktober ringde jag till Andreas från toaletten på jobbet. Jag grät och skrattade. I handen höll jag ett digitalt grav-test. ’Gravid’ stod det i den lilla rutan. Det blinkade fortfarande i väntan på tidsbestämningen i vilken vecka jag var i. Under tiden så hulkade jag fram till Andreas att testet lurar oss, det bara lurar oss. Jag hade ju haft ont i brösten och i magen, så som jag alltid har preciiiis innan mensen börjar flöda. Men det visade sig ha rätt. Jag var i vecka 5. Vi grinade. Och skrattade. Och sa ’det är helt sjukt’ ungefär en miljard gånger. Jag ringde mamsingen på stört och mina älskade stöttepelare. ’Det är helt sjukt’ sades ungefär en miljon gånger till.

De efterföljande dagarna så grinade vi av lycka flera gånger om dagen. Vår läkare blev jätteglad över plusset. Efter några fler grav-test så kopplade även jag av. Jag var gravid. Och det var inget test som lurade oss. Brösten ömmade underbart mycket och magen gav ifrån sig en fantastisk växtvärk. Jag mådde skit, men var lyckligast på jorden.

Vi fick tid för ultraljud tisdagen den 30 oktober. Då skulle jag vara i vecka 7. Fredagen innan var det dags för Andreas svensexa. Jag var en del av lurendrejeriet. Tio minuter innan han skulle få sitt livs överraskning så smiter jag iväg på toa. Blod på papperet. Skit. Den inre paniken som uppstår är obeskrivlig. Vi ringer vår läkare som lugnar oss att det kan vara helt normalt, men det kan också vara ett missfall. Vi avvaktar till tisdagens ultraljud var domen. Blödningen avtar och under lördagseftermiddagen är den helt borta.

Dagarna mellan blödningen och ultraljudet är jobbiga. Man pendlar mellan att allt är okej, till att vara helt säker på att något är fel. Under måndagen så avtar ömmandet i brösten. Magen gör inte lika ont. Jag börjar må bättre rent kroppsligt. Då stiger oron igen och jag vet att något är fel.

Ultraljudet. Det konstaterades att det var ett missfall. Alternativt ett utomkvedshavandeskap. Eh, va? Vi förstod inte vad som sades. Lämnade prover och ombads att återkomma på torsdagen för fler prover. ’Utomkvedshavandeskap’ ekade i våra huvuden. Jag har bara en äggledare kvar i funktion, om något hände med den så skulle vi tvingas till IVF. Det fick bara inte hända. Och inte 10 dagar innan vi gifter oss. Vi var som i en jävla dimma. Åkte hem. Grinade i soffan. Somnade i soffan. Vaknade och grinade lite till. Läkaren sa att jag var tvungen att åka in omedelbart om jag fick minsta ont, men jag kände ingenting. Fram tills jag vaknade mitt i natten och det högg i magen. Inget blod. Somnade om. Gick upp på onsdagsmorgonen och hade börjat blöda. Sedär, det hade börjat.

Under onsdagen så eskalerade det nå fruktansvärt. Smärtan. Blödningen. Vid lunch kunde jag inte gå eller stå. Gyn-akuten på SÖS tyckte att vi skulle åka in. Redan flera timmar tidigare, men jag är så jävla envis och vill tro att det inte gör så ont som det faktiskt gör. Andreas åkte in till jobbet och hämtade mig. Raka vägen till SÖS. Prover, nål i armen för dropp osv. Det var tydligen allvarliga grejer. Undersökning. Sära på benen för sjutusende gången. Läkaren ville ha kvar mig för observation under natten, de misstänkte utomkvedshavandeskap de med. Efter mycket om och men så fick jag läkaren att släppa hem mig om jag lovade att åka in om jag fick minsta ökning av smärta. Andreas ville egentligen inte ha med mig hem. Sa jag att jag är för envis för mitt eget bästa ibland?

Vi åkte hem. Tog tempen hela tiden. Feber är ett big no, no. Somnade i princip omedelbart. Thank you god for painkillers. Vaknade på torsdagen. Hade inte alls ont som dagen innan. Jag kunde gå. Blödde rikligt. Återvände till kliniken för fler prover. Åkte till jobbet. Då kom allt ut. Mindre kul. Jävligt jobbigt. Det gjorde ont på varenda plan i hela kroppen att bara behöva se allt jävla blod, hinnorna, klumparna.

Det var över. Och lite senare ringde även läkaren. Provsvaren hade kommit. Inget utomkvedshavandeskap. Tur i oturen. Exakt två veckor senare så grinade jag igen på jobbets toalett. Av helt andra anledningar.

Och på lördag så gifter vi oss. Hur i helvete kunde det här ske bara några dagar innan vårt livs lyckligaste dag? Vi funderade på att ställa in när vi hade som mest ont i hjärtat. Men nej. Vi klarar allt tillsammans. Och det är just precis därför vi ska gifta oss på lördag.