Vi har fått livet tillbaka. Typ.

Igår var vi på kliniken igen. Ägget har växt till sig bra, hela fyra mm på två dagar. Vi fick veta att jag skulle ta sista injektionen på kvällen, vilket innebär att vi inte behöver gå till kliniken på ungefär tvåochenhalv vecka. Jag tog som sagt sista sprutan igår, släpp-taget-ägg-fanskap-sprutan. Och den gjorde så jävla ont. Jag var inte riktigt beredd på det, men den var betydligt värre än hormon-injektionerna. Och större nål, typ tusen gånger större nål. Eller i alla fall tre gånger så stor och det räcker mer än väl för att man ska sitta och böla när man sticker in den i fläsket.

Det att vi med största sannolikhet missar ägglossningen känns sekundärt till att få tillbaka livet i cirkus två veckor. Att vi kan planera, jobba, umgås- utan att gå till läkaren var tredje dag. Spermierna överlever ju i hela 48 timmar med lite tur, så med ännu mera tur så kanske de lever även när ägget släpper och maken står på scen i Valencia. Nu när man tänker på det, så vore det ju bra kul att kunna säga till barnet att hen blev till när pappa var i Spanien.

Vi har också fått nya ordinationer kring att vuxenmysa, då makens krigare är av bra kvalité så skall vi utöka antalet tillfällen under ägglossningen. Alltså känner ni hur kliniskt det låter? Och då har jag inte ens nämnt det faktum att vi har ett 12-timmars schema. Så egentligen får vi inte tillbaka vårt liv förrän om några dagar, först skall det alltså frenetiskt vuxenmysas med jämna mellanrum. 

skämtar du med oss?!

Det var precis det vi sa när vi satt hos läkaren igår. Nu är det nämligen ett ägg som har börjat växa. Det kommer att vara redo om några dagar och ägglossning är beräknad till helgen.

I helgen har maken ett gig i Spanien.

En av grundförutsättningarna för att kunna göra barn är att båda parter är i samma land. Vad är oddsen liksom. Det här är enda helgen på hela våren som han är bortrest. Och självklart så känner ägget för att växa till sig till dess. Kunde det inte gjort som läkaren sa från början och bli redo på ca 14 dagar istället för att kräva över en månad i växa-till-sig-tid?

Och jag är så trött på att vi inte kan planera nånting. Vårt liv kretsar kring läkarbesök, hormoner, cyklar och ägglossning. Vi lever livet- jobbar, träffar vänner, renoverar, umgås. Men samtidigt så känns det som att vi har satt livet på hold, vi har tryckt in paus-knappen på obestämd tid. Vi har till exempel inte kunnat åka iväg på bröllopsresa ännu. Och att planera in en längre semester utanför stan är inte att tänka på. Det är ett val vi har gjort då vi mer än nånting vill bli tre i familjen. Men ibland känns det tråkigt, speciellt då det uppenbarligen skiter sig ändå. Ska vi fejka att vi har saker inplanerade? Skriva in fejk-gig i almanackan? Lura äggen att nu åker en av de väsentliga delar i baby-making-processen iväg, så kanske de lever livet och släpper hej vilt?

Just nu känns det som att jag har tagit sprutor i över en månad helt i onödan. Vilket jag rent krasst faktiskt har gjort. Och det känns rätt så värdelöst. Jag ska tillbaka imorgon för ytterligare ultraljud och se hur ägget vuxit till sig. Sjätte besöket på 18 dagar. Och få mer specifik info kring när ägget släpper. Tills dess- ännu mer hormoner, och ännu fler sprutor. Jippi.

Ja, det sista var ironi. Koncentrerad ironi i fem bokstäver. 

hur ett besök på kliniken kan bli den roligaste stunden på hela veckan

I fredags så var vi på kliniken igen. Det var femte besöket på femton dagar.

I vanlig ordning så registrerade vi oss vid receptionen och sätter oss utanför vår läkares rum. De senaste gångerna har maken upptäckt att det finns en vagn med kaffe och lite småkakor. Han tar lite kaffe i en sån där klassisk plast-kaffe-mugg. Ni vet en sån där med ett konstigt handtag som inte alls är kul att hålla i då handtaget är både vasst och i en underlig form. Han stoppade ner en träpinne (eller träsked ska det väl vara, men den ser faktiskt ut mer som en pinne) och tog en kaka. Samtidigt så kommer vår läkare och vi traskar in på hennes rum. Jag går direkt och klär av mig, maken sätter sig på samma plats han alltid sitter på. Jag hoppar upp i gyn-stolen och särar på benen. Jag vänder på huvudet och ser maken sitta och sörpla i sig kaffe och tar sig en tugga på kakan. Jag småfnissar och vänder igen på huvudet för att spana in min livmoder och äggstockar på skärmen. Läkaren mäter och håller på. Varje gång så ligger jag där och tror att jag förstår vad som pågår på skärmen, men jag inser att hur mycket jag än intalar mig själv det så kommer det inte göra att myntet helt magiskt trillar ner och jag helt plötsligt förstår vad alla ’fläckar’ innebär. Hursomhelst så hade i alla fall äggen börjat växa till sig, men inte tillräckligt för att byta till äggsläppar-substansen i sprutorna. Så vi fick en ny tid på måndag, idag, för ännu ett ultraljud. Lagom tills jag slängt på mig kläderna har maken druckit upp sitt kaffe och ätit upp sin kaka. Vi lämnar kliniken och jag utbrister i skratt.

Jag förklarar för maken varför jag inte kan sluta skratta; jag har precis legat och särat på benen inne hos läkaren medan han satt bredvid med en kaka och sörplade i sig en kopp kaffe. Alltså jag börjar skratta bara jag tänker på det nu i efterhand också. Han är ju så jäkla rolig min man! Jag vet att han mår dåligt över att han inte kan göra något, han känner sig hjälplös. Vi säger alltid att det är VI som gör det här, för vi gör det tillsammans, oavsett vem som gör vad liksom. Han följer alltid med, oavsett om det ”bara” är ett ultraljud, och håller mig i handen. Men det är så hysteriskt roligt hur VI går igenom ett besök på kliniken på olika sätt; jag klär av mig kläderna och särar på benen. Han sörplar i sig en kopp ful-kaffe och äter en kaka. Samtidigt som vi båda ivrigt stirrar på mina äggstockar på skärmen framför oss. Sen så traskade vi, skrattandes och hysteriskt fnissandes, bort på Ringvägen mot närmsta fik. För jag ville faktiskt också ha en kopp kaffe och en kaka.

Hur mår du i hjärtat?

Jag fick ett mail med frågan 'Hur mår du i hjärtat?'. Och jag började ju såklart grina. Det gör jag väldigt mycket just nu. Helst när ingen ser, bara ibland framför maken. På toaletten. När jag vaknar på nätterna. I duschen. Det är mitt favoritställe att ful-böla på, i duschen. Det är något med att jag inte kan göra mycket annat än att tänka i några minuter och då börjar jag automatiskt grina.

Jag känner mig så jävla patetisk. Varje kväll när jag kör in sprutan i buken så känner jag mig än mer lite värdelös.

Det känns som att vårt liv är som en sån där amerikansk jävla drama-dravel-film. Man möter kvinna. Faller hejdlöst för varandra. Hus. Giftermål. Jakten på ett barn. Med allt vad det innebär liksom.

Men det finns inget lyckligt slut inom sikte i den här versionen som utspelar sig i en förort till Stockholm. Maken hoppas och tror. Jag blir bara arg, speciellt när han lovar mig att vi kommer att bli gravida snart. Att det är vår tur. För om han säger det, så tror jag på honom. Jag tror att det kommer att ordna sig. Och den besvikelsen som infinner sig då varje gång det är blod i trosan, den är fan inget jag önskar min värsta fiende. 

en fredag i februari

Och ännu ett besök på kliniken och ännu ett ultraljud. Finns massor av äggblåsor men inga av de har vuxit till sig. Så det är bara att fortsätta med sprutorna i några dagar till innan dosen ska höjas igen. Förutsatt att äggen inte helt plötsligt tänker ”Men va fan, jag vill ju släppa loss lite”. Men jag känner mina ägg och de är fan svårflörtade. Uppenbarligen. Jag ska tillbaka på tisdag och har då särat på benen fyra gånger på mindre än två veckor. Och jag kan garantera att det låter betydligt roligare än vad det faktiskt är.

Omgången med hormoner vi hämtade ut för drygt två veckor sen är nu slut, så vi fick snällt åka och hämta ut nya. Den här gången behövde vi bara betala 225 riksdaler. För hormonerna som egentligen kostar 3598,50 kronor. Jag får genast dåligt samvete för att vi nyttjar skattepengar som behövs på annat håll. Jag funderar seriöst på om jag kanske skulle tagit de andra hormonerna, som inte kostar lika mycket. Jag skäms nästan för att jag nu har kommit upp i summan för högkostnadsskyddet, samtidigt som jag är otroligt tacksam. För vem har drygt sjuochetthalvttusen att lägga på hormoner under ett spann på två veckor? Inte vi i alla fall.

Maken påminde mig om att vi faktiskt nyligen betalade in vinstskatten efter lägenhetsförsäljningen till Skatteverket. Och det gör att vi kan hämta ut några omgångar hormoner utan dåligt samvete. Och tydligen så innebär det att jag inte heller behöver ha dåligt samvete över att jag nyttjat landstinget genom åren och den skatten jag har betalat i 12 år har nog kanske inte räckt till för att täcka upp vad jag kostat. Men det är vad han tycker, jag tycker fortfarande att det känns lite dumt. Som att jag snyltar på något vis.

Grattis på födelsedagen...

...säger jag till mig själv. Jag firar med att få ordinerad förhöjd dos av hormoner. För jag har ju självfallet inte svarat på den 14 dagar långa behandlingen med de nya hormonerna som injiceras med spruta. Jag har inte haft några biverkningar alls, utöver några få mentala dippar och ett svajjigt humör. Vilket är lika ljuvt som en sommaräng om man jämför med biverkningarna av de andra hormonerna.

Så jag fortsätter med injektionerna. Magen är full av blå, gröna och gula blåmärken i olika storlekar, en del som knappnålar- en del som femkronor, efter stick som fått blodkärl att brista. Men trots den mycket oattraktiva magen så har vi faktiskt för första gången på väldigt länge kunnat 'vuxenmysa' utan att utgå ifrån ett strikt schema. Det kanske låter som en banal och självklar sak, men för oss känns det som att vi har fått tillbaka kontrollen över en liten del av vårt liv. Så vi high-fivade glatt och sa i kör hur jävla glada vi är att vi lyckades snärja varandra, att jag är gift med min bäste vän och vice versa. För utan min make hade jag fan inte tyckt att livet varit så jävla kul just nu.

Tjugosju år. Jaha. Där ser man. För två år sen hade Farmor precis gått bort, Andreas skulle operera hjärtat om några dagar och dagen efter på uppvaket så skulle jag berätta att jag var gravid. För ett år sen så var vi i början av utredningen på kliniken och planerade bröllopet. I år så inser jag att jag inte alls är där jag trodde att jag skulle vara i livet vid den här åldern. Å andra sidan så trodde jag inte att jag skulle vara såhär jävla lycklig. Och kär. Och gift. Men jag var däremot tvärsäker på att jag skulle vara mamma. Konstig ekvation, va?