Det var precis det vi sa när vi satt hos läkaren igår. Nu är det nämligen ett ägg som har börjat
växa. Det kommer att vara redo om några dagar och ägglossning är beräknad
till helgen.
I helgen har maken ett gig i Spanien.
En av grundförutsättningarna för att kunna göra barn är att båda parter är i samma land. Vad är oddsen liksom. Det här är enda helgen på hela våren som han är bortrest. Och självklart så känner ägget för att växa till sig till dess. Kunde det inte gjort som läkaren sa från början och bli redo på ca 14 dagar istället för att kräva över en månad i växa-till-sig-tid?
Och jag är så trött på att vi inte kan planera nånting. Vårt liv kretsar kring läkarbesök, hormoner, cyklar och ägglossning. Vi lever livet- jobbar, träffar vänner, renoverar, umgås. Men samtidigt så känns det som att vi har satt livet på hold, vi har tryckt in paus-knappen på obestämd tid. Vi har till exempel inte kunnat åka iväg på bröllopsresa ännu. Och att planera in en längre semester utanför stan är inte att tänka på. Det är ett val vi har gjort då vi mer än nånting vill bli tre i familjen. Men ibland känns det tråkigt, speciellt då det uppenbarligen skiter sig ändå. Ska vi fejka att vi har saker inplanerade? Skriva in fejk-gig i almanackan? Lura äggen att nu åker en av de väsentliga delar i baby-making-processen iväg, så kanske de lever livet och släpper hej vilt?
Just nu känns det som att jag har tagit sprutor i över en månad helt i onödan. Vilket jag rent krasst faktiskt har gjort. Och det känns rätt så värdelöst. Jag ska tillbaka imorgon för ytterligare ultraljud och se hur ägget vuxit till sig. Sjätte besöket på 18 dagar. Och få mer specifik info kring när ägget släpper. Tills dess- ännu mer hormoner, och ännu fler sprutor. Jippi.
Ja, det sista var ironi. Koncentrerad ironi i fem bokstäver.
I helgen har maken ett gig i Spanien.
En av grundförutsättningarna för att kunna göra barn är att båda parter är i samma land. Vad är oddsen liksom. Det här är enda helgen på hela våren som han är bortrest. Och självklart så känner ägget för att växa till sig till dess. Kunde det inte gjort som läkaren sa från början och bli redo på ca 14 dagar istället för att kräva över en månad i växa-till-sig-tid?
Och jag är så trött på att vi inte kan planera nånting. Vårt liv kretsar kring läkarbesök, hormoner, cyklar och ägglossning. Vi lever livet- jobbar, träffar vänner, renoverar, umgås. Men samtidigt så känns det som att vi har satt livet på hold, vi har tryckt in paus-knappen på obestämd tid. Vi har till exempel inte kunnat åka iväg på bröllopsresa ännu. Och att planera in en längre semester utanför stan är inte att tänka på. Det är ett val vi har gjort då vi mer än nånting vill bli tre i familjen. Men ibland känns det tråkigt, speciellt då det uppenbarligen skiter sig ändå. Ska vi fejka att vi har saker inplanerade? Skriva in fejk-gig i almanackan? Lura äggen att nu åker en av de väsentliga delar i baby-making-processen iväg, så kanske de lever livet och släpper hej vilt?
Just nu känns det som att jag har tagit sprutor i över en månad helt i onödan. Vilket jag rent krasst faktiskt har gjort. Och det känns rätt så värdelöst. Jag ska tillbaka imorgon för ytterligare ultraljud och se hur ägget vuxit till sig. Sjätte besöket på 18 dagar. Och få mer specifik info kring när ägget släpper. Tills dess- ännu mer hormoner, och ännu fler sprutor. Jippi.
Ja, det sista var ironi. Koncentrerad ironi i fem bokstäver.
