This could break my heart or save me.

Efter mycket om och massor av men så blev det nya hormoner den här omgången. Varje dag i 14 dagar så ska jag alltså injicera hormonerna själv. För att sen byta ämne och köra i ytterligare fem dagar. Har jag sagt att jag inte är förtjust i nålar? Alltså jag har aldrig kunnat titta när en syrra har stuckit mig. Och nu måste jag alltså göra det själv.

Vi har velat. Vi har diskuterat. Vad är bäst. Om jag klarar av en omgång till med de ’gamla’ hormonerna. När vi väl hade bestämt oss så ringde vi läkaren. Instruktioner och dosering noterades. Sen kom det. Det som gjorde att jag bröt ihop totalt. ’Ni får inte ha sex förrän jag har gjort första undersökningen nästa torsdag.’ När maken sa det till mig, så brast det. Fullständigt.

Vi är alltså lediga nästa vecka. Egentligen skulle vi åkt på bröllopsresa till Vietnam. Men hormon-behandlingen gjorde att det inte gick att genomföra. Då bestämde vi oss för att ta en vecka ledigt och åka iväg till ett SPA-hotell för total avkoppling. Bara vi två. Hitta tillbaka till oss och för några få dagar försöka att inte tänka på vad vi går igenom. Det är klart som fan att när vi för första gången på väldigt länge inte behöver ligga efter ett schema, ja då får vi inte ligga alls. Den här behandlingen och utredningen äter upp mig. Jag har ingen kontroll över nånting. Allting planeras och struktureras kring ett gäng ägg som ska lossna och förhoppningsvis gänga sig med några krigare. Vi har tappat bort vårt liv. Vi har tappat bort oss på vägen, det känns som att vi ligger i ett jävla dike.

Jag vill helst av allt bara vara hemma. Sova, jag vill sova så mycket det bara går. Jag skäms över det, men senaste veckan har jag dragit vita lögner för att dra mig ur saker. Jag klarar inte av folk. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag är helt ofokuserad. Kommer av mig i samtal, försvinner långt bort i tankarna och känner mig förvirrad. Jag vill inte ens åka iväg på det där SPA:t längre. Så jag har tvingat maken att avboka skiten. Men vi kan tydligen avboka ända fram tills på söndag så nu ska vi visst fundera på det.  Jag vill inte göra nånting. Jag vill bara vara hemma. Kan egentligen strunta i att ha semester helt, jobbet räddar mig på många plan just nu.

Det är ju självklart att vi vill göra allt för att få våra förutsättningar så optimala som möjligt. Vi bestämde oss för spruta ändå. Tvåtusen riksdaler fick vi snällt betala när vi till slut hittat ett apotek med hormonerna hemma. Jajjamän. För jävla dyrt på ren svenska. Men jag ska ju tydligen må bättre av de här än föregående variant. Och chansen är större med injektionerna. Så egentligen har svaret alltid varit självklart. Trots den där jävla nålen. 

Igår när jag skulle ta första injektionen så höll jag i sprutan i vad som kändes som en timme eller två. Att den lilla saken till och med kan lukta sjukhus och få en att känna sig så misslyckad, det är inte illa med tanke på att dess storlek. Det gjorde ruskigt ont att trycka in nålen. När hormonerna injicerats skulle man räkna till tio innan man drog ut nålen. Jag har nog aldrig räknat till tio så snabbt i hela mitt liv.

 Det känns så fantastiskt hopplöst just nu. Jag gör allt. Vi gör allt. Vi ger upp så mycket, för vaddå? Det finns inga garantier. Och hittills har det varit väldigt mycket sorg. Det känns som att det är en dröm som är väldigt ouppnåelig. Och det här med att inte klandra sig själv… Det gör man ju. Hur kan man inte göra det? 

en inre fight

Jag har svårt att förlåta mig själv för hur jag tillåtit andra att behandla mig. Jag har alltid varit den som ursäktat deras beteende mot mig, rättfärdigat det. Utan att egentligen veta varför. Jag har tagit det som en självklarhet att det är mig det är fel på. Tills en terapeut sa till mig, efter väldigt många timmars ältande och försök till att förstå -Tänk om det inte är du som har gjort fel?

Innan jag träffade maken så var jag i en relation tillsammans med en karl som fick mig tro att jag var värd ungefär… ja, ingenting. Vid flera tillfällen sa han att han skulle bryta ner mig helt, för att kunna forma mig. Och jag skulle aldrig vara säker på nånting, det sa han också till mig. Tillsammans med orden ’du kan göra bättre, ansträng dig’. Och jag köpte det.

Man kan tro att jag inte gjorde någonting. Men så var inte fallet. Jag har alltid haft en enorm hög press på mig själv, men aldrig så att det varit ohälsosamt. Jag har bara alltid velat prestera det bästa jag kunnat. Jag gjorde allt för att han skulle se mig, för att han skulle vilja vara med mig, för att han skulle älska mig.

En kväll så var han väldigt berusad och gjorde mig väldigt illa. Där och då så bestämde jag mig för att jag var värd något annat än konsekvent känna mig värdelös. Den kvällen avslutade jag den relationen, både mentalt och emotionellt. 

Men den där relationen som bröt ner mig har lämnat spår jag inte märkt av förrän på senare tid. Och jag ångrar idag bittert hur jag tillät honom att förstöra mig på det sättet. Att det har krävts tid och terapi för att få mig att förstå att jag är värdig. Att jag inte behöver prestera i allt jag gör för att någon ska älska mig.

Ibland, i mina absolut svagaste stunder, så får den relationens spår mig att tvivla på om maken älskar mig. Jag älskar honom så djupt och innerligt. Men i de stunderna så förstår jag inte hur han kan älska mig på det sättet han säger att han gör- utan att jag anstränger mig. När jag är jag, och inget mer. Det är i de stunderna då jag måste påminna mig om att jag är värdig och att min make älskar mig på precis samma sätt som jag älskar honom. Och det kan ingen ta ifrån oss, inte ens gamla spöken.  

Florence + The Machine

"When food is gone you are my daily meal"

nya ord och nya hormoner

Särade på benen i fredags igen. Äggblåsan var hela 21 mm. ”Det kommer att släppa närsomhelst” säger läkaren. Följt av ”Så nu ska ni ha samlag idag, samt varannan dag, två ytterligare gånger.”

Och så var vi där igen. Ligga efter ett schema. Jag och maken skrattar åt det, vi driver gärna om det, för att det känns så absurt. Klart som fan att jag vill ligga med min man, men hur mycket man än har lust annars så trubbas den av helt av ordet ’måste’. Det är så jäkla overkligt. Om vi blir gravida så längtar jag efter den dagen då vi kan berätta det för barnet. ”Ja, du förstår, du blev till när vi VUXENMYSTE enligt ett schema.” Sen efter det så kommer jag även säga åt barnet att fråga pappa vad ”fuck o´clock” betyder. Det är nämligen makens nya uttryck. Och han är så nöjd när han säger det. Ungefär lika nöjd som jag kommer att vara den dagen då han ska förklara det för vårt barn.

Nästa omgång med hormoner kan bli med injektioner. Ja, fucking jävla sprutor. Dagligen i ungefär 14 dagar. Jag gillar ju inte sprutor överhuvudtaget, men tydligen så kommer jag inte att må så dåligt när jag får i mig de i jämförelse med tabletterna jag äter nu. Och det är ju bra. Men sprutorna gör mig skeptisk. Känns ju rent spontant att man ska må sämre av att spruta in saker i kroppen än att svälja ett piller. Men vår läkare har ju aldrig haft fel förut. Jag fick välja själv, så jag har ungefär 2 veckor på mig att bestämma mig. Sprutor vs må skit. Det är inte ett så självklart beslut som jag önskar att det vore.  

min farmor

Jag ringde maken och berättade om våra planer. Vi ska hälsa på vänner på andra sidan stan på söndag. Samtidigt som jag berättar det så tänker jag tanken att vi kanske skulle svänga förbi kyrkogården där Farmor och Farfar ligger. Maken deklarerar att det ska bli jäkligt skoj att träffa vännerna. Följt av att han föreslår att vi stannar till vid kyrkgården med en blomma. Som om han visste vad jag precis tänkte, men inte yttrade Jag sa snabbt nej. Sen sa jag ja. Sen ändrade jag mig till nej igen. Följt av ett kanske. Nästan som en enda lång mening, nej-ja-nej-kanske. Därefter började jag grina. Som ett as. Och det slutar fan inte.

Den senaste tiden har jag saknat Farmor mer än någonsin. Jag har velat prata med henne oräkneliga gånger. Jag har velat dela så mycket med henne. Både bra och mindre bra saker. Det är snart två år sedan. Dagen innan min tjugofemte födelsedag. Äh, fy fan. Jag kommer liksom aldrig att komma över att Farmor inte finns med oss längre. 

Alltså jag vill bara klargöra en sak.

Idag så gick jag tillbaka och läste lite vad jag har skrivit de senaste månaderna. Jag får mig själv att framstå som en bitter, arg, deprimerad och jävligt tråkig tjej. Jag har till och med skrivit det rakt ut. 

Den här bloggen är som ett klotterplank för mig när jag inte kan få fram det jag vill via den där saken som kallas munnen. När jag helt enkelt inte kan prata om saker o ting. Då tar jag till tangentbordet. Vilket gör att det som jag skriver ofta är tunga grejer, saker jag inte kan formulera på annat sätt. Men det är inte hela jag.

Det här är en del av mig. Sen finns det också en del av mig som fullkomligt älskar livet. Den delen hamnar liksom lite i skymundan här då jag i verkligheten tillåter den levnadsglada delen att ta all plats. Så även om jag kanske verkar lågmäld mellan raderna så är jag hög på livet. In real life. 

Det är kanske såhär det ska vara.

Under den här ledigheten så har jag diskuterat med mig själv. Jag har inte varit hysterisk eller upprörd. Inte heller givit upp eller varit ivrig. Jag har börjat fundera på om det är såhär det ska vara. Bara sådär, helt enkelt. Lugnt och sansat. Under den senaste tiden så har det varit mycket barn-relaterat runt oss. Hela tiden. Konstant. In your face-grejen på något sätt. Och så på nyårsafton så bara satt jag där och kom på det. Att det inte för sent att ge upp.

Det är nog bara inte meningen. Vi ska nog inte ha barn. Av någon anledning, som vi ännu inte kommit på men det gör vi förhopnningsvis snart, så ska vi inte ha barn. Anledningarna kan vara många. Även det här har jag funderat på, som ni kanske märker. Vi kanske inte är lämpliga. Vi kanske inte har god hand med barn. Vi kanske har någon form av deformerad gen eller kromosom som inte ska få fäste. Vi kanske inte passar ihop. Vi kanske inte förtjänar det. Vi (jag) kanske har någon ytterligare defekt som inte visat sig ännu. Ja, den mentala listan är rätt så lång. Och ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag att det inte är så självklart och att man kanske mår bäst av att bara acceptera läget. Sluta kämpa.

Ändå så sitter jag här nu och har ätit blödar-piller i tio dagar. Vilket gör att jag blöder som en gris. Och räknar ner till att börja knapra hormoner. Åh, ljuva hormoner som totalt äter upp mig inifrån. Och då kör vi ändå bara light-versionen även denna gång. Som kanske är sista gången.

Jag vill inte ta en paus för det tar evigheter att komma igång igen. Och det är ett slöseri med värdefull tid. Antingen så slutar vi efter det här, eller ger allt. Ger ännu mer än vad vi har gjort hittills. Är det möjlgt? Jag vet inte om jag kan ge mer än vad jag redan gjort. Jag vet inte hur jag ska göra.

Jag orkar inte ens att skriva det där brevet till den nationella IVF-kön. Till den där överläkaren där som kan påverka om vi kan få en plats i Stockholm istället för Uppsala. Jag vet inte hur jag ska börja. Jag vet att jag måste, men blir så jävla blödig så fort jag tänker på det. I flera år har jag varit hos flera läkare. Stoppat i mig piller, opererat mig, särat på benen… Ska jag sitta och åka i fyra timmar för varje besök? Är det att minska stressen vid en ivf? Är inte det påtagligt rent psykiskt ändå? Jag har gjort allt de bett mig. Jag orkar inte ens jaga upp mig över att vi ännu inte fått någon ny tid efter att vi bokade av den föregående tiden då jag blev gravid.

Let´s face it. Det är inte meningen att jag ska bli mamma.