Efter mycket om och massor av men så blev det nya hormoner den här
omgången. Varje dag i 14 dagar så ska jag alltså injicera hormonerna själv. För
att sen byta ämne och köra i ytterligare fem dagar. Har jag sagt att jag inte
är förtjust i nålar? Alltså jag har aldrig kunnat titta när en syrra har
stuckit mig. Och nu måste jag alltså göra det själv.
Vi har velat. Vi har diskuterat. Vad är bäst. Om jag klarar av en omgång till med de ’gamla’ hormonerna. När vi väl hade bestämt oss så ringde vi läkaren. Instruktioner och dosering noterades. Sen kom det. Det som gjorde att jag bröt ihop totalt. ’Ni får inte ha sex förrän jag har gjort första undersökningen nästa torsdag.’ När maken sa det till mig, så brast det. Fullständigt.
Vi är alltså lediga nästa vecka. Egentligen skulle vi åkt på bröllopsresa till Vietnam. Men hormon-behandlingen gjorde att det inte gick att genomföra. Då bestämde vi oss för att ta en vecka ledigt och åka iväg till ett SPA-hotell för total avkoppling. Bara vi två. Hitta tillbaka till oss och för några få dagar försöka att inte tänka på vad vi går igenom. Det är klart som fan att när vi för första gången på väldigt länge inte behöver ligga efter ett schema, ja då får vi inte ligga alls. Den här behandlingen och utredningen äter upp mig. Jag har ingen kontroll över nånting. Allting planeras och struktureras kring ett gäng ägg som ska lossna och förhoppningsvis gänga sig med några krigare. Vi har tappat bort vårt liv. Vi har tappat bort oss på vägen, det känns som att vi ligger i ett jävla dike.
Jag vill helst av allt bara vara hemma. Sova, jag vill sova så mycket det bara går. Jag skäms över det, men senaste veckan har jag dragit vita lögner för att dra mig ur saker. Jag klarar inte av folk. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag är helt ofokuserad. Kommer av mig i samtal, försvinner långt bort i tankarna och känner mig förvirrad. Jag vill inte ens åka iväg på det där SPA:t längre. Så jag har tvingat maken att avboka skiten. Men vi kan tydligen avboka ända fram tills på söndag så nu ska vi visst fundera på det. Jag vill inte göra nånting. Jag vill bara vara hemma. Kan egentligen strunta i att ha semester helt, jobbet räddar mig på många plan just nu.
Det är ju självklart att vi vill göra allt för att få våra förutsättningar så optimala som möjligt. Vi bestämde oss för spruta ändå. Tvåtusen riksdaler fick vi snällt betala när vi till slut hittat ett apotek med hormonerna hemma. Jajjamän. För jävla dyrt på ren svenska. Men jag ska ju tydligen må bättre av de här än föregående variant. Och chansen är större med injektionerna. Så egentligen har svaret alltid varit självklart. Trots den där jävla nålen.
Vi har velat. Vi har diskuterat. Vad är bäst. Om jag klarar av en omgång till med de ’gamla’ hormonerna. När vi väl hade bestämt oss så ringde vi läkaren. Instruktioner och dosering noterades. Sen kom det. Det som gjorde att jag bröt ihop totalt. ’Ni får inte ha sex förrän jag har gjort första undersökningen nästa torsdag.’ När maken sa det till mig, så brast det. Fullständigt.
Vi är alltså lediga nästa vecka. Egentligen skulle vi åkt på bröllopsresa till Vietnam. Men hormon-behandlingen gjorde att det inte gick att genomföra. Då bestämde vi oss för att ta en vecka ledigt och åka iväg till ett SPA-hotell för total avkoppling. Bara vi två. Hitta tillbaka till oss och för några få dagar försöka att inte tänka på vad vi går igenom. Det är klart som fan att när vi för första gången på väldigt länge inte behöver ligga efter ett schema, ja då får vi inte ligga alls. Den här behandlingen och utredningen äter upp mig. Jag har ingen kontroll över nånting. Allting planeras och struktureras kring ett gäng ägg som ska lossna och förhoppningsvis gänga sig med några krigare. Vi har tappat bort vårt liv. Vi har tappat bort oss på vägen, det känns som att vi ligger i ett jävla dike.
Jag vill helst av allt bara vara hemma. Sova, jag vill sova så mycket det bara går. Jag skäms över det, men senaste veckan har jag dragit vita lögner för att dra mig ur saker. Jag klarar inte av folk. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag är helt ofokuserad. Kommer av mig i samtal, försvinner långt bort i tankarna och känner mig förvirrad. Jag vill inte ens åka iväg på det där SPA:t längre. Så jag har tvingat maken att avboka skiten. Men vi kan tydligen avboka ända fram tills på söndag så nu ska vi visst fundera på det. Jag vill inte göra nånting. Jag vill bara vara hemma. Kan egentligen strunta i att ha semester helt, jobbet räddar mig på många plan just nu.
Det är ju självklart att vi vill göra allt för att få våra förutsättningar så optimala som möjligt. Vi bestämde oss för spruta ändå. Tvåtusen riksdaler fick vi snällt betala när vi till slut hittat ett apotek med hormonerna hemma. Jajjamän. För jävla dyrt på ren svenska. Men jag ska ju tydligen må bättre av de här än föregående variant. Och chansen är större med injektionerna. Så egentligen har svaret alltid varit självklart. Trots den där jävla nålen.
Igår när jag skulle ta första injektionen så höll jag i sprutan i vad som kändes som en timme eller två. Att den lilla saken till och med kan lukta sjukhus och få en att känna sig så misslyckad, det är inte illa med tanke på att dess storlek. Det gjorde ruskigt ont att trycka in nålen. När hormonerna injicerats skulle man räkna till tio innan man drog ut nålen. Jag har nog aldrig räknat till tio så snabbt i hela mitt liv.
