Jag har väldigt många tillgängliga äggblåsor. Drygt fyrtio stycken räknade de till på första ultraljudet. Det är alltså dessa äggblåsor som man genom hormoninjektionerna, ska trigga till att bli ca 18-19 mm/styck. Då plockar man ut de för att få gosa till sig med makens krigare. Och förhoppningsvis så är det några som fattar tycke för varandra. För att de ska göra ett så kallat ägg-plock, så måste man ha minst 4 ägg som är ’godkända’ storleksmässigt.
Idag när vi gjorde ultraljudet så hittade de ett. Trots
doshöjningar i princip var tredje dag de senaste veckorna. Problemet är att om
de hade givit mig en högre dos från början, så hade man riskerat en
överstimulation. Vilket innebär att vi hade fått avbryta behandlingen. Därför
fick jag börja på en lägre dos, som sakta har höjts, just för att de hela tiden
måste övervaka äggen så att man hittar den perfekta dosen i kombination med att
äggen växer till sig.
Efter 18 dagar med injektioner så har ett ägg nått godkänd storlek. Vilket innebär att äggplock uteblir. Och behandlingen avbryts. När vi satt där hos läkaren så kändes det ändå okej. Han förklarade att vi inväntar mens, följt av att undersökningen för att se så att allt är okej. Och därefter drar vi igång med ny behandling under nästkommande cykel. Med en betydligt högre startdos. Han sa att det här inte räknas som ett försök då vi inte genomfört ett äggplock, utan vi har fortfarande våra tre försök kvar. Vi fick sitta ner med sjuksyrran som förklarade hur jag skulle ta kvällens sista injektion. Då bröt jag ihop. Hon avslutade med att fråga hur det kändes. Då gick jag i ungefär en miljon bitar. Helt utan förvarning. Jag känner mig otroligt misslyckad, trött, frustrerad, hjälplös, trött, ledsen, arg och ännu mer trött. Sjuksyrran peppade oss och sa att vi inte fick se det som något bakslag, utan som ett steg närmre rätt dos och äggplock. Självklart hade hon rätt. Vi gick därifrån och såg de kommande veckorna som en liten ledighet från hormoner och läkarbesök. Vi hade en plan, liksom.
I bilen så slår det mig. Jag har nånstans hört, i typ korridoren på avdelningen, eller läst på någon anslagstavla, att de ska ha stängt V27-31 i sommar. Lite snabbt räknar jag ut att det är på gränsen att vi hinner med ett försök innan dess. Vi får tag på läkaren och frågar hur det är tänkt med planen, hinner vi på de här 10 veckorna? Nej. Det gör vi inte. De gör inga äggplock efter v25. Världen rasar samman. Mental örfil. Stenhårt.
Maken- han som är starkast i världen just nu, får sköta allt konverserande med läkaren. Han förklarar att vi inte kan vänta till mitten av augusti. Att vi inte klarar av det. Att de här 2,5 åren som vi har hållit på med baby making-karusellen sakta men säkert tar kål på oss. Vår läkare förstod. Och sa att han skulle återkomma.
”Jag dör inombords.” Det är det enda jag får fram till maken. Jag säger det till honom om och om igen. Och jag känner hur hela kroppen blir helt lam. Benen viker sig och det känns som att någon håller om mitt hjärta och kramar om det. Så hårt att det närsomhelst kommer att gå sönder. Från det att läkaren och maken la på, tills att han ringde igen, så grinade jag. Det var allt jag gjorde. Jag grät tyst på kontoret och fulbölade på toaletten. Alla de hundra gångerna jag gick dit. Jag kan inte förklara det, men det kändes som att allt hopp sipprade ur mig samtidigt som lungorna fylldes med ren o skär förtvivlan. Kronisk ledsamhet, på något vis. Hopplösheten grep tag om mig i den hormondimma som jag befinner mig i just nu.
Efter 18 dagar med injektioner så har ett ägg nått godkänd storlek. Vilket innebär att äggplock uteblir. Och behandlingen avbryts. När vi satt där hos läkaren så kändes det ändå okej. Han förklarade att vi inväntar mens, följt av att undersökningen för att se så att allt är okej. Och därefter drar vi igång med ny behandling under nästkommande cykel. Med en betydligt högre startdos. Han sa att det här inte räknas som ett försök då vi inte genomfört ett äggplock, utan vi har fortfarande våra tre försök kvar. Vi fick sitta ner med sjuksyrran som förklarade hur jag skulle ta kvällens sista injektion. Då bröt jag ihop. Hon avslutade med att fråga hur det kändes. Då gick jag i ungefär en miljon bitar. Helt utan förvarning. Jag känner mig otroligt misslyckad, trött, frustrerad, hjälplös, trött, ledsen, arg och ännu mer trött. Sjuksyrran peppade oss och sa att vi inte fick se det som något bakslag, utan som ett steg närmre rätt dos och äggplock. Självklart hade hon rätt. Vi gick därifrån och såg de kommande veckorna som en liten ledighet från hormoner och läkarbesök. Vi hade en plan, liksom.
I bilen så slår det mig. Jag har nånstans hört, i typ korridoren på avdelningen, eller läst på någon anslagstavla, att de ska ha stängt V27-31 i sommar. Lite snabbt räknar jag ut att det är på gränsen att vi hinner med ett försök innan dess. Vi får tag på läkaren och frågar hur det är tänkt med planen, hinner vi på de här 10 veckorna? Nej. Det gör vi inte. De gör inga äggplock efter v25. Världen rasar samman. Mental örfil. Stenhårt.
Maken- han som är starkast i världen just nu, får sköta allt konverserande med läkaren. Han förklarar att vi inte kan vänta till mitten av augusti. Att vi inte klarar av det. Att de här 2,5 åren som vi har hållit på med baby making-karusellen sakta men säkert tar kål på oss. Vår läkare förstod. Och sa att han skulle återkomma.
”Jag dör inombords.” Det är det enda jag får fram till maken. Jag säger det till honom om och om igen. Och jag känner hur hela kroppen blir helt lam. Benen viker sig och det känns som att någon håller om mitt hjärta och kramar om det. Så hårt att det närsomhelst kommer att gå sönder. Från det att läkaren och maken la på, tills att han ringde igen, så grinade jag. Det var allt jag gjorde. Jag grät tyst på kontoret och fulbölade på toaletten. Alla de hundra gångerna jag gick dit. Jag kan inte förklara det, men det kändes som att allt hopp sipprade ur mig samtidigt som lungorna fylldes med ren o skär förtvivlan. Kronisk ledsamhet, på något vis. Hopplösheten grep tag om mig i den hormondimma som jag befinner mig i just nu.
Maken ringde. Läkaren hade återkommit. Med en ny plan. Vi
ska tillbaka redan om två veckor och med massor av tur, så kan de få in mig i
schemat av patienter. Så att vi kan göra ett försök innan semestern. Först blir
jag ännu mer ledsen och frågar om de var arga på oss. De svinjobbiga
patienterna. Hon med de sega äggen. De som ringer och tjatar. Men läkaren hade
förstått. Och jag inser att vi har sån tur som hamnade hos just honom. Och att jag är
lyckligt lottad som har en bättre hälft som kan prata för mig när jag… ja, dör
inombords.
Efter en liten stund så dök det där hoppet upp igen inombords. Inte lika mycket som innan världen tillfälligt rasade samman, men det kommer trots allt tillbaka. Efter varje bakslag så blir det lite mindre, men jag tänker aldrig tappa det helt. Jag tänker fan aldrig göra det.
