Jag
trodde i min enfald att jag skulle må bra så fort jag slutat med
hormoninjektionerna. Efter 32 dagar med sprutor så var jag rätt less och
svävade runt på ett rosa moln enbart för att jag inte skulle behöva köra in
nålen i fläsket nå mer på ett tag. Jag var öm i hela buken och jag har
fortarande schyssta blåmäkrne i läckra färger. Vad sägs om gul-grön-lila? Helt
ny färgkombo som inte alls framhäver mina kindben nå vidare.
Hormonerna har nog inte riktigt kommit i fas med kroppen ännu. Det känns inte
riktigt som att den är tillbaka i samma gamla form. Jag kan börja grina när jag
städar, när jag diskar, när jag borstar tänderna, när jag jobbar, när jag klär
på mig… Ja, alltså jämt. Det är som att trycka på en knapp. Löjligt kan jag
känna på ett sätt. Antagligen därför som de här gråt-attackerna också avslutas
inom loppet av typ 7 sekunder.
Det här med IVF. Vi har fått tid på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Först blev
jag helt förkrossad när jag insåg att vi skulle behöva åka ända dit med en enkel
restid på över 2 timmar. Men sen vi blev med bil så har allt ändrats och
restiden på knappa timmen ser jag nu som tid för oss att umgås på. Jag har inte
hjärta att överklaga för en ynka timme när jag vet att det finns människor som
åker 45 mil enkel resa och tvingas bo borta i samband med varje besök.
Hursomhelst så avbokade vi första tiden vi fick då jag blev på smällen. Smällen
försvann och vi skulle få en ny tid i februari/mars för ivf. Maken ringde i
förra veckan och eftersom vi är mitt i en behandling, då den senaste drog ut på
tiden, så skall vi avvakta. Vi blev erbjudna en tid så snart som 25 mars då vi
stod på någon form av standby-lista sen sist. Villket innebär att
förhoppningsvis så har vi en tid inom fyra veckor från att vi ringer.
Jag har periodvis ifrågasatt om IVF är för oss. För att det kan gå fel på så många ställen i processen. Men jag har insett att det kan gå rätt på precis lika många ställen och resulterar i något underbart.
