jag sitter i en berg-och dalbana. och det går fort!

Jag har haft en väldigt fin helg. Men så fort jag varit ensam, om det så är på toaletten eller framför scenen så är IVFen det enda jag tänker på. Jag kan inte prata om det. Jag klarar inte av huvuden på sne som tycker att det är synd om oss. Och jag vet att alla menar väl, men jag fixar inte att höra en enda gång till att jag är stark. För jag är inte stark. Jag håller på att gå sönder i en miljon bitar inombords. Det faktum att jag kan jobba ihjäl mig just nu, gör allting mycket lättare. Dessutom är blivande maken en tub med Karlssons Klister, som aldrig tar slut.

Jag tillåter mig själv att i korta stunder fundera på det. Jag börjar grina på en halv sekund. Är jag på jobbet så går jag på toaletten och bankar handen i väggen. Är jag hemma så frågar jag blivande maken en miljard gånger om vi kommer att klara det här. Hela tiden så funderar jag på hur vi ska börja brevet till den där överläkaren. Ibland vill jag strunta i det, överklagan kommer inte att gå igenom. Nästa sekund så tänker jag att jag inte kommer att ge mig förens vi har fått en tid i Stockholm. 

Och vi gifter oss om 33 dagar. Om trettiotre dygn är vi gifta. Idag är en sån dag då jag inte kan se att jag kommer att kunna vara glad en hel dag. Inte ens på vår bröllopsdag. Jag vill inte vara ledsen, jag försöker hela tiden stänga av den där känslan som äter upp en inifrån. Men ibland så går det liksom inte, jag släpper garden i några sekunder och jag blir helt jävla paralyserad. Som att någon kramar om mig hårt. Men inte på ett sätt som man vill bli kramad, utan mer på ett sätt som gör att man får ont i varje millimeter av kroppen.

Så nej, jag är inte stark. Jag kan inte ens förmå mig att prata om det. Jag har bara kunnat berätta det för mamma. Och det tog en bra stund. För som sagt, jag kan inte prata om det utan att bli sådär töntigt ledsen och måste lära mig att andas all over again. Jag har dessutom haft ett enormt sug efter att vilja ringa till Farmor. Prata med henne, hon hade sagt precis rätt saker. Givit mig de bästa råden. Det gjorde hon alltid. 

Jag förstår inte varför jag är så jävla ledsen egentligen. Det är inte över. Det blir bara jävligt mycket svårare. Men det är inte första gången som det dykt upp ett gupp på den här vägen och ändå så har vi kommit såhär långt. Ja, som ni ser, det går upp och ner- till och med på några rader så hinner det vända.