en mental örfil

Vår remiss registrerades den 4 april i år. Det är det exakta datumet som står på vår bekräftelse att de har tagit emot den. Igår var det den 4 oktober och när vi kom hem väntade ett brev från Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vi har fått tid där för ett första besök den 25 oktober.

I somras så fick vi hem ett brev från Fertilitetscentrum i Stockholm. Där kunde vi läsa att det finns en nationell kö för IVF. De radade upp sjukhusen där man kunde hamna, det var Stockholm, Uppsala, Göteborg med flera. Jag fick panik. Vi kunde ju inte hamna någon annanstans än i Stockholm. Blivande maken ringde dit för att få klarhet i det. De hade semesterstängt. Vi ringde samma dag de öppnade igen. Vi berättade om vår oro och hon i andra sidan luren förklarade att man kunde tacka nej till tider och sjukhus, men fortfarande behålla sin plats i kön.  Vi kompletterade samtidigt vår remiss med nödvändiga uppgifter för att den skulle kunna gå vidare i kön.

Sen kom igår. Dagen då vi kom hem och hittade det där brevet innanför dörren. Jag visste att Akademisjukhuset inte ligger i Stockholm, jag sa till blivande maken att det här går ju inte. Utan att ens öppna kuvertet. Han var lugn och svarade gång på gång att vi kan ju tacka nej till tiden och stå kvar i kön. Till slut så kommer vi ju att få en tid i Stockholm, säger han och kramar om mig. Vi öppnar brevet och ser att vi fått en tid den 25 oktober kl 11:00, på reproduktionscentrum i Uppsala. Inte nog med att det inte blev i Stockholm, så lyckades de pricka in en av tre dagar per år som jag har mest att göra på jobbet. Jag skrattade. Men återgick snabbt till att oroa mig över det här med att det var i Uppsala. Blivande maken var inte ett dugg orolig men gick med på att ringa redan idag och reda ut hur vi ska göra för att tacka nej till tiden och stå kvar i kön.  

Han möttes av en frågande kvinna i Uppsala. Hon förstod ingenting av vad han pratade om. Man kan inte stå kvar i kön om man tackar nej. Han ringde då till Fertilitetscentrum i Stockholm, de som har hand om kön och som vi pratade med den 17 augusti. Om just precis det här. Och mycket riktigt så kan vi alltså inte ha kvar sin plats i kön om man tackar nej till erbjudandet om IVF i Uppsala. Kvinnan som han pratade med var fruktansvärt otrevlig och kort i tonen. Att åka 2 timmar enkel resa såg inte hon som ett problem. Det var enligt henne inte ett giltigt skäl för att ifrågasätta beslutet och erbjudandet om behandling. Vi kunde om vi ville skriva ett brev till områdeschefen/överläkare och förklara oss, men hon klargjorde igen att våra 4 timmars-resor inte var ett giltigt skäl för att få möjlighet att vänta i kön tills ett tillfälle dök upp i Stockholm. De kunde hjälpa oss att skicka in remissen igen, så att vi fick en ny tid i vår. Men det är ju ingen skillnad på att ställa oss längst bak i kön igen?! Och det garanterat inte att vi hamnar inom Stockholms län den gången heller. Vi fick sen kontaktuppgifterna dit brevet skulle. Efter att flera gånger ha påpekat att det här minsann var landstingets IVF-kö  så frågade hon ’Vad ska ni skriva då?’.

Ja, vad ska vi skriva? Jag vill fråga hur i de tänker. Vi kommer behöva vara lediga från jobbet varje dag vi har ett besök, då restiden är 4 timmar per besök. Vi har ingen möjlighet att vara borta från jobbet så många dagar. Är vi det så kommer vi att gå back ekonomiskt, då kan vi lika gärna betala för behandlingen och kunna jobba även de dagarna vi har besök hos läkare. Och hur kan de ge sådan motstridig information angående samma fråga beroende på när man ringer? Jag har reagerat så förbaskat dåligt på hormonerna att jag är livrädd för hur jag kommer vara när doserna är än mer koncentrerade och jag måste ta de via sprutor. Jag kommer knappast att må bättre av dem. Samtidigt som jag kommer att oroa mig över den ekonomiska biten och allt annat i livet som pågår under tiden. För man kan liksom inte trycka på ’paus’ på utvalda delar, livet fortsätter. Men att behöva åka fyra timmar per besök, gör mig helt förstörd just nu. Jag får det inte att gå ihop ihuvudet. Jag är så arg. Jag är så ledsen. Jag sitter och smyg-hulkar på jobbet och hoppas att ingen ringer på telefon så jag behöver svara. Det känns som att… som att jag precis gav upp. Jag orkar inte med fler motgångar. Blivande maken sa när han ringde att det är såklart det här händer ’med vår vanliga dåliga tur’. Och han har kanske rätt. Eller han har rätt. Vi har varit tillsammans i två år och två månader. Bara våra operationer skulle väl kunna ha räckt för den tiden? Vi har det senaste året gått på hur många läkarbesök som helst känns det som. Jag har särat på benen fler gånger för läkare än vad jag gjort för Andreas. Och pillrena, ja de är liksom vardag nu. Jag har gjort allt de bett mig om. Hade de åtminstone inte kunnat ge oss rätt information från början då? Eller åtminstone funderat på det härmed att skicka en patient från Stockholm till Uppsala.

Vi fick veta att om man skickat in en remiss och sedan hävdar vårdgarantin, så har man möjligheten att tacka nej till behandlingen och då stå kvar i kön. Men inte om man stått i kön utan att hävda vårdgarantin och väntat på sin tur, då får man enbart den behandlingen som erbjuds. Tackar du då nej, så hamnar du sist i kön. Eller ’de skickar in den igen’ som de så fint beskrev det. Så i teorin så kan vi alltså tacka nej till den här platsen och skicka in vår remiss igen, hävda vårdgarantin och tacka nej tills en behandling i Stockholm erbjuds. Det kommer kräva en hel del pappersarbete för oss, och antagligen minst lika mycket extra jobb med byråkrati-tjafs för Fertilitetscentrum. Men det ser ut som att det är enda alternativet om vi ska ha någon som helst chans att hamna i Stockholm. Och det är ju en bra lösning…

Jag håller på att ge upp. Vi har inte ekonomin för att bekosta försöken själva. Ett försök kostar 32.000 kr. Det är mycket pengar. Hade vi inte planerat bröllop hade vi haft råd, men det är svårt att avstyra det på 36 dagar. Dessutom så har vi redan betalat så mycket att vi inte skulle få det att gå ihop även om vi inte gifte oss. Och om vi hade fått reda på det här somras när vi ringde de, så hade vi haft en chans att välja IVFen istället för bröllop. Och inte behövt vänta. Och vänta. Och vänta. För att sedan få det här serverat på ett landstingsfat. Just nu vill jag inget mer alls. Jag vill inte äta mer hormoner, sära på benen, stå mer i kö eller göra en IVF.

Eller jo det vill jag. Och det är väl därför jag sitter och ful-grinar. För att det konstigt nog har tagit så förbaskat hårt. All energi går åt till utredning, hålla kvar vid hoppet, behandling och att inte gå under när jag knaprar hormonerna. Hur ska jag kunna hitta energi  till att bestrida det här?  Jag drömmer om att en vacker dag bilda familj med blivande maken. Det är min dröm, min dröm som just nu känns otroligt oppunåelig. ’Hopplöst’ sammanfattar det ganska så bra. Samtidigt som jag vill slå mig, för jag kan inte sluta klandra mig själv. Ju mer såna här hinder det är på vägen, desto mer avsky växer det fram gentemot mig själv. Det här är en väg vi inte skulle behövt gå på, om det inte vore för att jag det var fel på mig. Så ja, det kanske är läge att börja tro på ett litet mirakel. För som det ser ut nu så blir det ingen behandling.