På sistone har jag självmant ifrågasatt huruvida jag ska fortsätta blogga eller inte. Hur naivt det än låter så har jag blivit nästan paff över att så många klickar in här för att läsa de där orden jag plitar ner. Jag blir generad och lite rädd, jag börjar tänka både en och två gånger på det jag skriver och jag vill inte riktigt behöva göra det.
Det är ingen sån där 'idag har jag ätit det här och gjort det här'-blogg. Visserligen så blir det en del rapporter om olika saker jag har gjort, men det här är och kommer alltid att vara en blogg för min skull. Det är mer en 'såhär lever man ett liv med både skavanker och härligheter'-blogg. Jag vill inte censurera livet. Det är för jävla jobbigt stundtals för att sedan bli som ett koncentrerat lycko-piller. Och på nåt sätt så är jag tacksam över det, att jag får känna allt det här. Jag vill tro att de där jävla guppen på vägen som man ska ta sig över faktiskt ger en verktyg att hantera jobbiga saker längre fram och lär en att uppskatta det där underbara du har runt omkring dig. Jag vill tro att de där bra sakerna i livet gör att du älskar mer och att du samlar energi till att ta dig över guppen. Bloggen hjälper mig att komma ihåg det. Ibland går jag tillbaka, läser den lite som en dagbok. För min egen skull, i jakten på att hitta den där balansen i livet som jag behöver hitta.
Igår på morgonen låg vi i sängen och drog oss. Jag vet inte vad vi pratar om, men vi kan ligga i sängen i flera timmar och konversera. Det är nåt utav det bästa jag vet. Hursomhelst så hade jag precis krypit ner i sängen igen efter ett toalettbesök. Jag vet inte varför men jag sa till blivande maken att jag nog ska sluta blogga. Att jag inte skrivit ett ord på över två veckor. Han sa då till mig att inte sluta, att jag ska fortsätta.
Och han har rätt. Jag ska inte sluta. Det här är min psykolog. Eller snarare psykologens anteckningsblock.
