Jag har en väldigt stor familj. För blivande maken blev det något av en chock att helt plötsligt gå ifrån en familj på två till en familj på betydligt fler. Han har inga syskon och har stundtals svårt att förstå 'syskon-dynamiken' som han säger. Det här att man kan bråka och vara de värsta av ovänner, för att i nästa sekund skratta och kramas. Vi är nog i och för sig väldigt intensiva, vi vet allt om varandra och pratar väldigt ofta i telefon. Men å andra sidan så skulle jag göra precis vad som helst för att skydda brorsorna. Och det är precis det brorsorna gör för mig. Jag förstår att det måste kännas som att slängas in i en torktumlare efter att ha hängt på en tvättlina i en sommarbris hela ens liv. Tur för mig att blivande maken kirrade biffen. Nu är det som att han alltid funnits där, hans plats vid middagsbordet är självklar.
Vi spenderade förra helgen ute på landet hos mamsingen och gummi-pappsingen. Det var nog en av de bästa helgerna någonsin. Träffade familjen och mina kära mostrar. Hängde med kusinerna och bröderna. Firade lillebror och gummi-pappsingens gemensamma 70-årsdag. Vi saknade dock militär-brodern. Det är aldrig riktigt komplett när inte alla är samlade.
Vi trivs där, med alla de som betyder så mycket för oss. Blivande maken är redan en del av familjen. Det behövs ingen underskrift på ett vigselbevis för att klargöra det.
