crapface, typ.

Sådärja. Världens bästa läkare gjorde ett ultraljud idag. Ungefär samtidigt så började jag blöda. Perfekt tajming... Mina östrogen-nivåer hade visst fuckat upp allt. Därav de väldigt många dagarnas övertid. Hon trodde däremot att vi hinner med en omgång med piller före USA. Kör igång kuren med hormoner på lördag. Och sen ytterligare ett ultraljud precis innan vi flyger över Atlanten. Nu håller vi tummarna för en eventuell ägglossning.

Sen ska vi tydligen 'mysa lite extra' som det så fint står i alla foldrar osv. Haha. Vad hände med sex? Idka samlag? 'Mysa lite extra' är en ytterst politiskt korrekt formulering. Så jävla kliniskt. Lite synd att vi kommer spendera några dagar ifrån varandra då vi egentligen borde 'mysa lite extra'.

Även fast man intalar sig själv att man inte hoppas att det finns en böna där inne, så börjar man hoppas när man inte börjar på blöda på en mindre evighet och läkaren ber en att göra grav-test osv. Besvikelsen är liksom nästan kronisk när man ligger där och livmodern ekar tom på skärmen.

Blivande maken hade också börjat hoppas. Min besvikelse kan jag hantera, men att se i hans ögon hur något inom honom dog en smula... Det är så otroligt jobbigt att se. Jag önskar att jag hade kunnat bespara honom hela den här resan.

Ny tag. Hej och hå.