måndag, december 2

När Pärlan blev Pärlan.

Vi hade precis avslutat försöket som vi fick avbryta. När läkaren skickade hem oss vid det avbrutna försöket så sa han åt mig att ta ägglossningssprutan, det fanns ju faktiskt ett ägg som var rätt i storlek och slemhinnan likaså. Han så åt oss att åka hem, ta sprutan och följa det ack så alltid härliga ligg-schemat. Därefter skulle jag börja köra med progesteron tre gånger om dagen för både slemhinnan och stabiliseringen av hormonerna.

Vi åkte hem. Trixade med sprutan som gjorde jävligt ont att injicera och tog en kväll med AW på stammishaket tillsammans med vännerna. Det var precis det vi behövde, vänner och lite öl. Eller massor av öl. Vi åkte hem tidigt, fredagströtta och salongsberusade. Vi kom hem och konstaterade snabbt att ’nu ligger vi på stört, annars kommer vi att somna i soffan med kläderna på.

Vi hade en jäkligt fin helg därefter. Vi tog dagarna som de kom och försökte att inte tänka på det avbrutna försöket, de hade ju i princip lovat oss att vi skulle få en ny chans innan de stängde för sommaren. Dagarna gick och prick 14 dagar efter ägglossningssprutan skulle vi tillbaka till Uppsala för planering av nya behandlingen. Några dagar innan vi skulle träffa läkaren så började jag vakna på nätterna. ’Mensvärken’ var ihållande och blåsan pajade ihop samtidigt som jag inte kunde ha på mig varken tröjor, maken eller gå i trappor- brösten var stenhårda och gjorde fruktansvärt ont. Det är ’mina’ typiska första symtom när jag är gravid. Maken la lite försiktigt märke till det, samtidigt som vi inte vågade säga något högt. Kunde det ha fungerat? Det där lilla ensamma ägget? Jag kikade en kväll på biverkningarna av progesteronet och konstaterade därefter att alla de symtomen likväl kunde vara biverkningar av tabletterna jag fortfarande tog 3 gånger per dag.  

14 dagar senare så åkte vi den där vägen till Uppsala igen. Vi hade tagit semester den dagen. Vi hade halv bröllopsdag, 6 månader tidigare gifte vi oss i bowlinghallen och vi firade med lite ledigt. I bilen drack vi kaffe och lyssnade på radio. De spelade Goo Goo Dolls med låten Iris. Jag berättade för maken om när jag var med världens finaste vänner och såg de på Berns några år tidigare. Vi hade för ovanligheternas skull en eftermiddagstid på en fredag. Det var bara vi på hela kliniken. Vi kom in och gick igenom det avbrutna försöket med läkaren Greta. Hon var en av två som vi hade varvat mellan under första omgången. Det blev en undersökning och efter lite trixande så fick vi ett schema för ett försök innan sommaren. Greta frågade om mensen kommit. Ingen mens sa jag, men jag hade mina känningar att den var på gång. Maken inflikade att han ändå hade funderat på om jag inte kunde vara gravid med tanke på de senaste dagarnas symtom. Jag kontrade, skeptisk som jag var, med att det var biverkningarna av progesteronet. Jag skulle ändå lämna ett blodprov i samband med att vi gick, så då sa läkaren att jag även skulle kissa på en sticka. Innan vi gick så fick vi alla nya recept, ny tidsplanering och hon skulle återkomma under kvällen med provsvaren.Vi gick till labbet, jag lämnade ett blodprov. Gick och kissade i en kopp som sköterskan stoppade ner en sticka i. Testet var negativt. Men det var liksom lugnt, det gjorde inget. Vi skulle få en ny chans innan sommaren. Vi var glada och traskade iväg till apoteket på sjukhuset (som typ är de enda som har alla mediciner hemma) och hämtade ut den nya skörden.

Hemresan gick snabbt och vi stannade på vägen för att köpa goda ostar, lite vin och några smarriga öl. Vi skulle ju fira den halva bröllopsdagen och det kommande försöket!  Det var strålande väder och vi satte oss på altan i solen när vi kom hem. Pratade, njöt och sen förflyttade vi oss in till soffan för att kika på några avsnitt av Game of Thrones. Och trycka i oss ännu mer illaluktande ostar. 

Vid 22 på kvällen skulle jag byta substans och påbörja nya behandlingen. Strax innan klockan tio så ringer min telefon. Skyddat nummer, vem tusan ringer från skyddat nummer så sent en fredagskväll? Jag vägrade svara och bad maken svara. Han ville inte heller svara och sen slutade det att ringa. Det gick nån minut och sen ringde det från skyddat nummer igen. Jag svarar väl då, sa jag och blängde surt på maken. ”Hej Linda, det här var Greta från Reproduktionscentrum på Akademiska.” Då slog det mig att hon inte hade återkommit med provsvaren under kvällen, men det var väl bara för att allt var som det skulle. Det hann jag konstatera i mitt huvud innan hon fortsatte att prata. ”Ursäkta att jag ringer så sent, men provsvaren dröjde i och med att du lämnade de på eftermiddagen och det är först nu jag fått ta del av de. Du lämnade ett blodprov när du gick och det visade sig vara positivt, du är gravid.” Just där och då så skriker jag ”VAAA?! Men stickan var ju negativ?!” Jag vänder mig om till maken som nu börjar ana vad Greta sagt på andra sidan luren. ”Det är så pass tidigt i graviditeten att det inte gav utslag på stickan då vi testade på eftermiddagsurinet. Värdena i blodet är fortfarande låga, men de finns där. Så jag önskar att ni kommer tillbaka nästa torsdag så att vi får se att värdet stegrar som det ska.” Jag tror att jag lät lite disträ i kombination med chockad för hon avslutade med att säga ”Linda, det här är jättegoda nyheter, eller hur?”. Och jag skrattade. Vi skrattade. Sen la vi på, följt av gråtfest hemma i soffan.

Vi köpte två graviditetstest och bestämde oss för att testa med morgonurinet på måndagen och onsdagen. Om hcg-värdet ökade skulle plussen bli starkare för varje test och på torsdagen skulle vi ju ändå tillbaka till Uppsala för blodprov. På måndagen så vaknade jag självklart med tuppen. Låg och vred o vände mig. Sen fick det vara nog, jag traskade upp och kissade på stickan. Satte timern. Stirrade rakt in i väggen på toaletten. Telefonen vibrerade och jag kunde inte förmå mig att kika på testet. Till slut blev jag less på mig själv och slet åt mig stickan. Men vad fan, det är ju ett plus?! Jag går in i sovrummet och väcker maken samtidigt som jag kör upp stickan med kiss på, rakt i hans ansikte. ”SER DU PLUSSET ELLER HALLUCINERAR JAG?!” Han såg plusset. Vi grinade lite till. Samma procedur på onsdagen, men med en aningens mindre dramatisk fru. Däremot följt av samma gråtfest i sängen på morgonkvisten.

På torsdagsmorgonen så åker vi till Uppsala igen. Traskar in till labbet och sjuksköterskan frågar hur jag mår. Vi berättar att vi har tagit två tester hemma som båda har varit positiva och visat starkare plus varje gång. ”Vad var det för märke på de testen? För en del test är väldigt opålitliga så ta inte ut nåt i förskott”. Där slet hon ut typ allt mitt hopp och jag ville börja gråta på fläcken. Hon fyllde några rör och förklarade att de i vanlig ordning hör av sig efter klockan 13:30 med resultatet. Vi gick därifrån, rätt så tömda på… glädje, typ. Vi hade ju sett två finfina plus som sköterskan väldigt snabbt tog ifrån oss. Och nu var vi inte säkra på någonting.

Timmarna gick. De skulle ringa maken med resultatet då jag skulle sitta upptagen i möte under eftermiddagen. Klockan blev 13:50. Jag skickade sms och undrade om han hört något. Nej, inget samtal. Klockan blev 14:30, fortfarande inget samtal. Jag smsade igen. ”Säg som det är, jag kan ta de dålig nyheterna”. De hade ju inte återkommit alls med några dåliga nyheter men i sann hormondimma så kom dramatiken fram. När klockan passerat 15 så ringde maken till kliniken. De hade visst haft varit överrumplade av provsvar idag, därför hade det dröjt. De skulle återkomma alldeles strax. Det gick bara några minuter innan maken ringde upp mig igen. Han säger hej på andra sidan luren och jag tror mig förstå vad sköterskan har sagt. ”Jag hör att det var negativt. Vad händer nu då?” Han kontrar med ”Hur hör du att det var negativt när det var positivt?”. Han skrattar och säger att sköterskan återkommit och varit jätteglad för vår skull- värdet var perfekt och hade ökat precis som det skulle. Jag började gråta tyst och hysteriskt på kontoret. ”Vi är gravida!” säger maken och jag försöker få fram något hörbart mellan hulkningarna.

Tre veckor senare så återvänder vi till Uppsala. Det är dags för ett tidigt ultraljud. Det är vid de tidiga ultraljudet som vi på hösten dessförinnan upptäckte att föregående graviditet avbrutits. Vi var nervösa och livrädda. Jag är den som alltid säger saker i stil med ”äh, det kommer inte finnas något hjärta som slår, men det är lugnt eller hur?” samtidigt som maken kontrar med ”men tänk om det finns ett hjärta som slår?”. Vi satt i väntrummet i vad som kändes som en mindre evighet. Jag tror att vi aldrig fått vänta så pass länge som vi gjorde just den dagen. Dessutom så var jag så pass borta i både koncentration och tankar att en annan patient med samma namn gick in när de ropade på mig. Vi satt snällt kvar och höll frenetiskt i varandras händer och befann oss i vår egna lilla värld där vi stängde ut hela omgivningen.

Till slut fick vi gå in till Greta. Jag får mitt första recept på Lergigan mot kräkningarna och hon säger att det kommer att avta. Jag hoppade upp i gynstolen och gjorde mig redo. Hon satte på ultraljudet och började undersökningen. Där på skärmen såg vi den lilla bönan. Men jag såg inget hjärta och hann självklart dra slutsatsen att graviditeten avbrutits. ”Nu ska vi se hur hjärtat ser ut” säger hon och håller ultraljudet still. Vi ser den lilla vita pricken blinka på skärmen. Och vi hör hur det slår. Där och då kör vi igång en av våra gråtfester. Vi har för första gången fått se vår lilla Pärla.

Greta förklarar att allt ser jättefint ut och att om graviditeten mot all förmodan inte fortlöper som den ska, så är vi välkomna tillbaka för fler försök. Vi traskar mot utgången. Rödögda. Glada. I väntrummet sitter det nya par och jag känner med varenda en av dem. Jag vill ställa mig och skrika ”Ge inte upp!”. Jag nickar till sjuksköterskan som tagit de flesta av mina blodprov, hon ler tillbaka. Maken tar tag i min hand och det är som att vi med hela våra väsen säger tack till kliniken. Tack för att ni givit oss Pärlan.