Men ändå så ballar jag ur. Helt plötsligt så får jag
dåndimpen i situationer som jag utan några problem hanterar flera gånger i
veckan annars. Jag har inget tålamod. Alltså inte ens en liten gnutta. Och jag
är så rackarns arg hela tiden. Jag vill mest bara skrika. Blivande
maken fick ta hand om en skitsur pre-wife häromdagen. Alltså jag var helt
oresonlig. Jag är fullt medveten om det såhär i efterhand och egentligen så är
jag det när jag flippar ur också, men det skiter jag fullständigt i just då.
Istället så är jag förbannad, frustrerad och slår gärna extra hårt i saker och
ting. Stampar gör jag också. Och jag som hade slutat att stampa!
Jag hatar att inte ha kontroll. Och just nu så är det mycket
jag inte kan styra över. Jag har inte koll på allting. Och det gör mig stressad
på nåt konstigt sätt. Jag har ingen koll på en drös med bröllops-prylar. Och
det är saker jag inte behöver ha koll på. Men varför ska jag ha så svårt att släppa
det? För min egen skull så måste jag verkligen släppa det, inte bara säga att
jag gör det- utan verkligen göra det. Jag behöver inte ha koll på aaaallting.
Men så förstår jag varför jag är så jävla dum i huvudet just
nu. Jag knaprar ju hormoner. Och då blir jag arg för att jag låter de påverka
mig i sån jävla stor utsträckning som de gör. Att jag inte kan kontrollera mig
själv. Och så är vi tillbaka på det där med kontrollbehovet. Vafan, liksom.
