Idag skulle vi ha besökt kliniken igen. Men vår läkare är
sjuk så tiden flyttades till på måndag. Det gör mig egentligen ingenting, det
blir några dagar till utan hormoner och tabletter. Just nu så passar det mig
rätt bra, att slippa hormoner i några dagar till.
Min kropp är inte van vid att ha såna höga nivåer av
hormoner i kroppen. Jag får otroliga humörsvängningar. Inte så att jag skriker
och gormar, utan jag blir väldigt låg. Jag vill helst av allt ligga under
täcket och bara gråta. Jag vet inte varför, men det är det jag vill göra. En
stund senare är allt bra igen. Under hela resan så fick jag kämpa emot den där
jävla känslan att ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet. Tänk dig att
ha PMS gånger hundra och samtidigt ha en koncentrerad dålig dag på det. Nu, när
jag är nästintill normal hormonmässigt sett, så blir jag så arg på kroppen för
att den fick mig att tänka ’shit, vad allting suger’ när jag var i New York.
Underbara New York. Känslan gick över fort, som längst var jag nere i några
timmar, vilket innebar att jag var tyst och drog mig undan lite. Samtidigt är
jag tacksam över att jag ’bara’ blev låg och deppig. Det hade kunnat vara så
mycket värre. Däremot så märker jag att det är svårt att förstå för folk i min omgivning. Ingen är van vid att jag håller tyst och drar mig undan. Det är antagligen så långt ifrån mitt vanliga beteende att det får folk att reagera. Det är däremot anledningen till att vi är öppna med hela grejen, för att vi inte ska behöva förklara när allt känns som skit. Nej, det går inte att styra hormonerna utifrån en resa eller nåt annat. Kroppen
gör lite som den vill och jag får anpassa mig efter när den är mottaglig för de
små pillrena. Det som skrämmer mig är att den här omgången var en enkel dos.
Nästa gång blir det antagligen en dubbel dos. Och jag kommer garanterat att dra mig undan och isolera mig.
Jag längtar till det besöket då vi går från kliniken och
känner glädje inombords. För nån gång måste ju även det ske.
