Jag känner mig otacksam som inte kan tänka 'jag är lycklig'. Jag vill kunna säga det och mena det av hela mitt hjärta, i varje hjärtslag. Istället får jag mentala örfilar av sorg, en känsla som letar sig in i varendra ådra av kroppen. Det går över fort, oftast på bara några minuter. I värsta fall nån timme eller två. Det är en ren och skär sorg som tar över hela mitt varande. Jag kan tappa andan av en låt. En doft. Ett minne. En tanke. Hjärtat och magen knyter sig och det känns som att klumpen i halsen växer sig större och större. Jag glömmer bort att andas, det känns liksom inte viktigt längre. Istället försöker jag febrilt stänga ute den där känslan, den där akuta sorgen som vill sätta käppar i mitt liv.
Jag sörjer och saknar. Jag sörjer trasiga relationer som jag inte kan laga. Jag saknar delar av mitt hjärta.
Jag ska vara positiv. Gå vidare. Acceptera. Hej och hå. Jag är positiv, det är därför de här stunderna inte tar över hela mitt liv. Utan bara då och då. Det är faktiskt jävligt skillat!
