Det här är ett svårt inlägg att skriva. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja för att på ett så bra sätt som möjligt kunna förklara mig. Jag tror nog att vi börjar den 15 november i fjol. Det var den dagen min viktnedgång startade. Eller nej förresten, vi börjar inte alls där, vi börjar tidigare än så. När jag var 7 år blev jag skickad till en dietist, för redan då var jag överviktig. Redan då var det ett problem för min omgivning.
Jag har aldrig mått dåligt över mina extra kilon, inte heller har jag haft några kroppsliga symptom så som högt blodtryck eller ont i knäna. Däremot så blev det ett problem i och med ett besök hos läkaren som sa att jag aldrig kommer att kunna fullfölja en graviditet så länge jag är överviktig. Allt berodde på min vikt. Det var där och då som jag bestämde mig för att gå ner de nödvändiga kilona. Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle påverka mig och min omgivning.
Jag ser mig själv i spegeln varje dag vilket gör det svårt att se den fysiska skillnaden, centimetrarna som har försvunnit är inte lika uppenbara för mig som för de runt omkring mig. Jag ser istället hur min kropp har gått ifrån att vara mjuk och kurvig, till skrynklig och hängig.Att ha minskat nästan 12 storlekar i byxor och 8 storlekar i överdelar gör att det finns betydligt större utbud i butikerna, det gör också att man har en garderob med kläder man inte kan ha längre. Det gäller även att kunna dölja det som hänger, för det är fysiskt krävande att ha det i vägen. Tack gode gud för Bridget Jones-trosor och strumpbyxor som både formar och drar in på alla ledder. Att på morgonen försöka hitta något att ha på sig, som både sitter bra och får en att känna sig fin, har varit nästintill omöjligt. Många tårar och flera klädhögar senare så har jag insett att om något inte passar så slänger jag det omgående, att riva ut garderoben på golvet varje dag funkar inte.
Det som har varit mest omvälvande för mig är hur min omgivning har börjat bemöta mig på ett annorlunda sätt. Och nu pratar jag inte om folk som jag möter för första gången, utan människor som jag har en relation till sen tidigare. Varje möte börjar med en kommentar om min vikt, följt av hur fin jag har blivit. Just det, hur fin jag har blivit. Första halvåret var mest knäckande, då jag inte visste hur jag skulle hantera det och jag hamnade i en existentiell kris. Jag var exakt samma person som förut, varför är jag finare nu för? Som person har jag inte ändrat mig ett dugg, min personlighet har varken förändrats eller försvunnit tillsammans med kilona. Men ändå fick jag gång på gång höra hur fin jag blivit. Den meningen hade fått en helt annan innebörd om personerna hade tagit bort det lilla ordet ’blivit’. Hade jag 'bara' fått höra att jag är fin, hade jag kanske inte hamnat i den jävliga krisen som fått hela min självkänsla att nästintill bli obefintlig. Jag blir så fruktansvärt arg och besviken när jag tänker på hur människor jag känt i flera år, en del längre än så och några i hela mitt liv, bemöter och behandlar mig på ett sätt som jag faktiskt har förtjänat under hela tiden- men som helt plötsligt blir rättfärdigat i och med min viktnedgång. Vi pratar om kravlöst umgänge, att bli tagen mer på allvar, att bli sedd och att bli lyssnad på. Samtidigt blir jag arg på mig själv, för jag trodde att jag var starkare än att jag skulle låta mig bli påverkad av något sånt här, jag trodde att jag var mer säker på min egen person än vad jag tydligen var. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle börja ifrågasätta och tvivla på mig själv.
Jag säger ’var’ för att jag är starkare idag. Jag vet vilka som ser mig för den jag är och som inte identifierar min person med min vikt. Det svåraste har varit att förstå vilka det är och att medvetet välja bort de. För mitt välmåendes skull. Tyvärr kan man inte välja bort alla, utan måste lära sig att hantera det. Jag håller på att lära mig att uppskatta min kropp som den ser ut idag. Allt blir inte bättre för att man går ner i vikt. Jag har tappat hår. Min hy är sämre än någonsin. Jag måste äta piller for life. Min ägglossning har upphört då kroppen invändigt gått in i svält-mode och inte vill ta sig ur det. Det ironiska är att läkare sa i princip rakt ut att allt ordnar sig. Bara jag går ner i vikt.
Jag ångrar inte min viktnedgång idag. Även om jag många gånger svurit över mina tappade kilon det senaste året. Ytterligare 25 år av övervikt hade nog gjort sitt på både leder och hjärta. Men jag ångrar att jag inte har bett de människor som påpekat hur fin jag har blivit, dra åt skogen. Jag har slutat säga tack när den kommentaren kommer flygande likt en jävla örfil, för jag är inte tacksam över att känna mina höftben sticka ut. Det känns aningen... tragiskt, typ. Känslan av besvikenhet när jag inser att jag har blivit behandlad annorlunda på grund av min vikt är ibland överväldigande. Att lära sig hantera det är så jävla svårt. Jag kommer nog aldrig kunna acceptera det helt och tycker fan inte att jag ska behöva det heller.
Hade det inte varit för min blivande man, stödet från min mamma, mina brorsor, underbara vänner och min fina moster hade jag nog fortfarande varit mitt i den där krisen. Istället är jag jävligt förbannad på min omgivning som inte längre dömer mig för att jag äter en cheeseburgare och som ser mig för första gången när jag väger 40 kg mindre.
Jag har aldrig mått dåligt över mina extra kilon, inte heller har jag haft några kroppsliga symptom så som högt blodtryck eller ont i knäna. Däremot så blev det ett problem i och med ett besök hos läkaren som sa att jag aldrig kommer att kunna fullfölja en graviditet så länge jag är överviktig. Allt berodde på min vikt. Det var där och då som jag bestämde mig för att gå ner de nödvändiga kilona. Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle påverka mig och min omgivning.
Jag ser mig själv i spegeln varje dag vilket gör det svårt att se den fysiska skillnaden, centimetrarna som har försvunnit är inte lika uppenbara för mig som för de runt omkring mig. Jag ser istället hur min kropp har gått ifrån att vara mjuk och kurvig, till skrynklig och hängig.Att ha minskat nästan 12 storlekar i byxor och 8 storlekar i överdelar gör att det finns betydligt större utbud i butikerna, det gör också att man har en garderob med kläder man inte kan ha längre. Det gäller även att kunna dölja det som hänger, för det är fysiskt krävande att ha det i vägen. Tack gode gud för Bridget Jones-trosor och strumpbyxor som både formar och drar in på alla ledder. Att på morgonen försöka hitta något att ha på sig, som både sitter bra och får en att känna sig fin, har varit nästintill omöjligt. Många tårar och flera klädhögar senare så har jag insett att om något inte passar så slänger jag det omgående, att riva ut garderoben på golvet varje dag funkar inte.
Det som har varit mest omvälvande för mig är hur min omgivning har börjat bemöta mig på ett annorlunda sätt. Och nu pratar jag inte om folk som jag möter för första gången, utan människor som jag har en relation till sen tidigare. Varje möte börjar med en kommentar om min vikt, följt av hur fin jag har blivit. Just det, hur fin jag har blivit. Första halvåret var mest knäckande, då jag inte visste hur jag skulle hantera det och jag hamnade i en existentiell kris. Jag var exakt samma person som förut, varför är jag finare nu för? Som person har jag inte ändrat mig ett dugg, min personlighet har varken förändrats eller försvunnit tillsammans med kilona. Men ändå fick jag gång på gång höra hur fin jag blivit. Den meningen hade fått en helt annan innebörd om personerna hade tagit bort det lilla ordet ’blivit’. Hade jag 'bara' fått höra att jag är fin, hade jag kanske inte hamnat i den jävliga krisen som fått hela min självkänsla att nästintill bli obefintlig. Jag blir så fruktansvärt arg och besviken när jag tänker på hur människor jag känt i flera år, en del längre än så och några i hela mitt liv, bemöter och behandlar mig på ett sätt som jag faktiskt har förtjänat under hela tiden- men som helt plötsligt blir rättfärdigat i och med min viktnedgång. Vi pratar om kravlöst umgänge, att bli tagen mer på allvar, att bli sedd och att bli lyssnad på. Samtidigt blir jag arg på mig själv, för jag trodde att jag var starkare än att jag skulle låta mig bli påverkad av något sånt här, jag trodde att jag var mer säker på min egen person än vad jag tydligen var. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle börja ifrågasätta och tvivla på mig själv.
Jag säger ’var’ för att jag är starkare idag. Jag vet vilka som ser mig för den jag är och som inte identifierar min person med min vikt. Det svåraste har varit att förstå vilka det är och att medvetet välja bort de. För mitt välmåendes skull. Tyvärr kan man inte välja bort alla, utan måste lära sig att hantera det. Jag håller på att lära mig att uppskatta min kropp som den ser ut idag. Allt blir inte bättre för att man går ner i vikt. Jag har tappat hår. Min hy är sämre än någonsin. Jag måste äta piller for life. Min ägglossning har upphört då kroppen invändigt gått in i svält-mode och inte vill ta sig ur det. Det ironiska är att läkare sa i princip rakt ut att allt ordnar sig. Bara jag går ner i vikt.
Jag ångrar inte min viktnedgång idag. Även om jag många gånger svurit över mina tappade kilon det senaste året. Ytterligare 25 år av övervikt hade nog gjort sitt på både leder och hjärta. Men jag ångrar att jag inte har bett de människor som påpekat hur fin jag har blivit, dra åt skogen. Jag har slutat säga tack när den kommentaren kommer flygande likt en jävla örfil, för jag är inte tacksam över att känna mina höftben sticka ut. Det känns aningen... tragiskt, typ. Känslan av besvikenhet när jag inser att jag har blivit behandlad annorlunda på grund av min vikt är ibland överväldigande. Att lära sig hantera det är så jävla svårt. Jag kommer nog aldrig kunna acceptera det helt och tycker fan inte att jag ska behöva det heller.
Hade det inte varit för min blivande man, stödet från min mamma, mina brorsor, underbara vänner och min fina moster hade jag nog fortfarande varit mitt i den där krisen. Istället är jag jävligt förbannad på min omgivning som inte längre dömer mig för att jag äter en cheeseburgare och som ser mig för första gången när jag väger 40 kg mindre.
