När Pärlan blev Pärlan.

Vi hade precis avslutat försöket som vi fick avbryta. När läkaren skickade hem oss vid det avbrutna försöket så sa han åt mig att ta ägglossningssprutan, det fanns ju faktiskt ett ägg som var rätt i storlek och slemhinnan likaså. Han så åt oss att åka hem, ta sprutan och följa det ack så alltid härliga ligg-schemat. Därefter skulle jag börja köra med progesteron tre gånger om dagen för både slemhinnan och stabiliseringen av hormonerna.

Vi åkte hem. Trixade med sprutan som gjorde jävligt ont att injicera och tog en kväll med AW på stammishaket tillsammans med vännerna. Det var precis det vi behövde, vänner och lite öl. Eller massor av öl. Vi åkte hem tidigt, fredagströtta och salongsberusade. Vi kom hem och konstaterade snabbt att ’nu ligger vi på stört, annars kommer vi att somna i soffan med kläderna på.

Vi hade en jäkligt fin helg därefter. Vi tog dagarna som de kom och försökte att inte tänka på det avbrutna försöket, de hade ju i princip lovat oss att vi skulle få en ny chans innan de stängde för sommaren. Dagarna gick och prick 14 dagar efter ägglossningssprutan skulle vi tillbaka till Uppsala för planering av nya behandlingen. Några dagar innan vi skulle träffa läkaren så började jag vakna på nätterna. ’Mensvärken’ var ihållande och blåsan pajade ihop samtidigt som jag inte kunde ha på mig varken tröjor, maken eller gå i trappor- brösten var stenhårda och gjorde fruktansvärt ont. Det är ’mina’ typiska första symtom när jag är gravid. Maken la lite försiktigt märke till det, samtidigt som vi inte vågade säga något högt. Kunde det ha fungerat? Det där lilla ensamma ägget? Jag kikade en kväll på biverkningarna av progesteronet och konstaterade därefter att alla de symtomen likväl kunde vara biverkningar av tabletterna jag fortfarande tog 3 gånger per dag.  

14 dagar senare så åkte vi den där vägen till Uppsala igen. Vi hade tagit semester den dagen. Vi hade halv bröllopsdag, 6 månader tidigare gifte vi oss i bowlinghallen och vi firade med lite ledigt. I bilen drack vi kaffe och lyssnade på radio. De spelade Goo Goo Dolls med låten Iris. Jag berättade för maken om när jag var med världens finaste vänner och såg de på Berns några år tidigare. Vi hade för ovanligheternas skull en eftermiddagstid på en fredag. Det var bara vi på hela kliniken. Vi kom in och gick igenom det avbrutna försöket med läkaren Greta. Hon var en av två som vi hade varvat mellan under första omgången. Det blev en undersökning och efter lite trixande så fick vi ett schema för ett försök innan sommaren. Greta frågade om mensen kommit. Ingen mens sa jag, men jag hade mina känningar att den var på gång. Maken inflikade att han ändå hade funderat på om jag inte kunde vara gravid med tanke på de senaste dagarnas symtom. Jag kontrade, skeptisk som jag var, med att det var biverkningarna av progesteronet. Jag skulle ändå lämna ett blodprov i samband med att vi gick, så då sa läkaren att jag även skulle kissa på en sticka. Innan vi gick så fick vi alla nya recept, ny tidsplanering och hon skulle återkomma under kvällen med provsvaren.Vi gick till labbet, jag lämnade ett blodprov. Gick och kissade i en kopp som sköterskan stoppade ner en sticka i. Testet var negativt. Men det var liksom lugnt, det gjorde inget. Vi skulle få en ny chans innan sommaren. Vi var glada och traskade iväg till apoteket på sjukhuset (som typ är de enda som har alla mediciner hemma) och hämtade ut den nya skörden.

Hemresan gick snabbt och vi stannade på vägen för att köpa goda ostar, lite vin och några smarriga öl. Vi skulle ju fira den halva bröllopsdagen och det kommande försöket!  Det var strålande väder och vi satte oss på altan i solen när vi kom hem. Pratade, njöt och sen förflyttade vi oss in till soffan för att kika på några avsnitt av Game of Thrones. Och trycka i oss ännu mer illaluktande ostar. 

Vid 22 på kvällen skulle jag byta substans och påbörja nya behandlingen. Strax innan klockan tio så ringer min telefon. Skyddat nummer, vem tusan ringer från skyddat nummer så sent en fredagskväll? Jag vägrade svara och bad maken svara. Han ville inte heller svara och sen slutade det att ringa. Det gick nån minut och sen ringde det från skyddat nummer igen. Jag svarar väl då, sa jag och blängde surt på maken. ”Hej Linda, det här var Greta från Reproduktionscentrum på Akademiska.” Då slog det mig att hon inte hade återkommit med provsvaren under kvällen, men det var väl bara för att allt var som det skulle. Det hann jag konstatera i mitt huvud innan hon fortsatte att prata. ”Ursäkta att jag ringer så sent, men provsvaren dröjde i och med att du lämnade de på eftermiddagen och det är först nu jag fått ta del av de. Du lämnade ett blodprov när du gick och det visade sig vara positivt, du är gravid.” Just där och då så skriker jag ”VAAA?! Men stickan var ju negativ?!” Jag vänder mig om till maken som nu börjar ana vad Greta sagt på andra sidan luren. ”Det är så pass tidigt i graviditeten att det inte gav utslag på stickan då vi testade på eftermiddagsurinet. Värdena i blodet är fortfarande låga, men de finns där. Så jag önskar att ni kommer tillbaka nästa torsdag så att vi får se att värdet stegrar som det ska.” Jag tror att jag lät lite disträ i kombination med chockad för hon avslutade med att säga ”Linda, det här är jättegoda nyheter, eller hur?”. Och jag skrattade. Vi skrattade. Sen la vi på, följt av gråtfest hemma i soffan.

Vi köpte två graviditetstest och bestämde oss för att testa med morgonurinet på måndagen och onsdagen. Om hcg-värdet ökade skulle plussen bli starkare för varje test och på torsdagen skulle vi ju ändå tillbaka till Uppsala för blodprov. På måndagen så vaknade jag självklart med tuppen. Låg och vred o vände mig. Sen fick det vara nog, jag traskade upp och kissade på stickan. Satte timern. Stirrade rakt in i väggen på toaletten. Telefonen vibrerade och jag kunde inte förmå mig att kika på testet. Till slut blev jag less på mig själv och slet åt mig stickan. Men vad fan, det är ju ett plus?! Jag går in i sovrummet och väcker maken samtidigt som jag kör upp stickan med kiss på, rakt i hans ansikte. ”SER DU PLUSSET ELLER HALLUCINERAR JAG?!” Han såg plusset. Vi grinade lite till. Samma procedur på onsdagen, men med en aningens mindre dramatisk fru. Däremot följt av samma gråtfest i sängen på morgonkvisten.

På torsdagsmorgonen så åker vi till Uppsala igen. Traskar in till labbet och sjuksköterskan frågar hur jag mår. Vi berättar att vi har tagit två tester hemma som båda har varit positiva och visat starkare plus varje gång. ”Vad var det för märke på de testen? För en del test är väldigt opålitliga så ta inte ut nåt i förskott”. Där slet hon ut typ allt mitt hopp och jag ville börja gråta på fläcken. Hon fyllde några rör och förklarade att de i vanlig ordning hör av sig efter klockan 13:30 med resultatet. Vi gick därifrån, rätt så tömda på… glädje, typ. Vi hade ju sett två finfina plus som sköterskan väldigt snabbt tog ifrån oss. Och nu var vi inte säkra på någonting.

Timmarna gick. De skulle ringa maken med resultatet då jag skulle sitta upptagen i möte under eftermiddagen. Klockan blev 13:50. Jag skickade sms och undrade om han hört något. Nej, inget samtal. Klockan blev 14:30, fortfarande inget samtal. Jag smsade igen. ”Säg som det är, jag kan ta de dålig nyheterna”. De hade ju inte återkommit alls med några dåliga nyheter men i sann hormondimma så kom dramatiken fram. När klockan passerat 15 så ringde maken till kliniken. De hade visst haft varit överrumplade av provsvar idag, därför hade det dröjt. De skulle återkomma alldeles strax. Det gick bara några minuter innan maken ringde upp mig igen. Han säger hej på andra sidan luren och jag tror mig förstå vad sköterskan har sagt. ”Jag hör att det var negativt. Vad händer nu då?” Han kontrar med ”Hur hör du att det var negativt när det var positivt?”. Han skrattar och säger att sköterskan återkommit och varit jätteglad för vår skull- värdet var perfekt och hade ökat precis som det skulle. Jag började gråta tyst och hysteriskt på kontoret. ”Vi är gravida!” säger maken och jag försöker få fram något hörbart mellan hulkningarna.

Tre veckor senare så återvänder vi till Uppsala. Det är dags för ett tidigt ultraljud. Det är vid de tidiga ultraljudet som vi på hösten dessförinnan upptäckte att föregående graviditet avbrutits. Vi var nervösa och livrädda. Jag är den som alltid säger saker i stil med ”äh, det kommer inte finnas något hjärta som slår, men det är lugnt eller hur?” samtidigt som maken kontrar med ”men tänk om det finns ett hjärta som slår?”. Vi satt i väntrummet i vad som kändes som en mindre evighet. Jag tror att vi aldrig fått vänta så pass länge som vi gjorde just den dagen. Dessutom så var jag så pass borta i både koncentration och tankar att en annan patient med samma namn gick in när de ropade på mig. Vi satt snällt kvar och höll frenetiskt i varandras händer och befann oss i vår egna lilla värld där vi stängde ut hela omgivningen.

Till slut fick vi gå in till Greta. Jag får mitt första recept på Lergigan mot kräkningarna och hon säger att det kommer att avta. Jag hoppade upp i gynstolen och gjorde mig redo. Hon satte på ultraljudet och började undersökningen. Där på skärmen såg vi den lilla bönan. Men jag såg inget hjärta och hann självklart dra slutsatsen att graviditeten avbrutits. ”Nu ska vi se hur hjärtat ser ut” säger hon och håller ultraljudet still. Vi ser den lilla vita pricken blinka på skärmen. Och vi hör hur det slår. Där och då kör vi igång en av våra gråtfester. Vi har för första gången fått se vår lilla Pärla.

Greta förklarar att allt ser jättefint ut och att om graviditeten mot all förmodan inte fortlöper som den ska, så är vi välkomna tillbaka för fler försök. Vi traskar mot utgången. Rödögda. Glada. I väntrummet sitter det nya par och jag känner med varenda en av dem. Jag vill ställa mig och skrika ”Ge inte upp!”. Jag nickar till sjuksköterskan som tagit de flesta av mina blodprov, hon ler tillbaka. Maken tar tag i min hand och det är som att vi med hela våra väsen säger tack till kliniken. Tack för att ni givit oss Pärlan.  

Vi väntar barn.

Den där anledningen till varför det inte blev ett till ivf-försök innan sommaren... ja, den anledningen ligger just nu och buffar i min mage.

Vi är gravida och väntar en liten tjej. Hon är beräknad till januari och vi har alltså passerat halva tiden.

Det avbrutna ivf-försöket resulterade som sagt i ett ägg. Men det var allt som krävdes för att vi skulle lyckas på egen hand. "Spontan graviditet" står det i journalen.

Jag har valt att inte skriva något de senaste månaderna. Den kroniska oron som tog udden av lyckan de första månaderna gjorde att jag nästan inte ville prata om det. Jag var rädd för att jinxa graviditeten. Ja, det kanske låter konstigt, det kan jag erkänna. Men det har fram till för inte alls många dagar sen varit en väldigt logisk tankegång. Det i kombination med att ha kräkts och mått illa varje dag från v.7, samt att vi självklart varit och till viss del fortfarande är rädda att något ska gå fel- har gjort att den första halvan av den här graviditeten inte varit något som jag velat och kunnat dela med mig av.

Nu ska jag njuta av min tredje kräkfria morgon med en kopp kaffe ute på landet. I hopp om att slippa ta Lergigan och att lilla pärlan ska visa att hon kan göra kullerbyttor även idag.

Nu tar vi en paus.

Av olika anledningar så blir det inget nytt ivf-försök innan sommaren. Jag ska fokusera på att ta det lugnt. Vila och njuta av livet. Tillsammans med den fantastiske man som jag har turen att få kalla min make.

"Grattis till avbruten behandling! Ni har vunnit en ytterligare väntetid på 4 månader."

Vi har varit i Uppsala ungefär var tredje dag de senaste veckorna. Vi har spenderat otaliga timmar i bilen, nästan 140 mil har vi åkt. Lämnat prover och gjort ultraljud. Vi har varit vid gott mod mest hela tiden. Till och med de dagliga injektionerna har gått över förväntan. Under ett vanligt IVF-försök så brukar det bli ett eller två ultraljud för att kontrollera äggen. Idag var vi där på vårt sjätte besök.

Jag har väldigt många tillgängliga äggblåsor. Drygt fyrtio stycken räknade de till på första ultraljudet. Det är alltså dessa äggblåsor som man genom hormoninjektionerna, ska trigga till att bli ca 18-19 mm/styck. Då plockar man ut de för att få gosa till sig med makens krigare.  Och förhoppningsvis så är det några som fattar tycke för varandra. För att de ska göra ett så kallat ägg-plock, så måste man ha minst 4 ägg som är ’godkända’ storleksmässigt.

Idag när vi gjorde ultraljudet så hittade de ett. Trots doshöjningar i princip var tredje dag de senaste veckorna. Problemet är att om de hade givit mig en högre dos från början, så hade man riskerat en överstimulation. Vilket innebär att vi hade fått avbryta behandlingen. Därför fick jag börja på en lägre dos, som sakta har höjts, just för att de hela tiden måste övervaka äggen så att man hittar den perfekta dosen i kombination med att äggen växer till sig.

Efter 18 dagar med injektioner så har ett ägg nått godkänd storlek. Vilket innebär att äggplock uteblir. Och behandlingen avbryts. När vi satt där hos läkaren så kändes det ändå okej. Han förklarade att vi inväntar mens, följt av att undersökningen för att se så att allt är okej. Och därefter drar vi igång med ny behandling under nästkommande cykel. Med en betydligt högre startdos. Han sa att det här inte räknas som ett försök då vi inte genomfört ett äggplock, utan vi har fortfarande våra tre försök kvar. Vi fick sitta ner med sjuksyrran som förklarade hur jag skulle ta kvällens sista injektion. Då bröt jag ihop. Hon avslutade med att fråga hur det kändes. Då gick jag i ungefär en miljon bitar. Helt utan förvarning. Jag känner mig otroligt misslyckad, trött, frustrerad, hjälplös, trött, ledsen, arg och ännu mer trött. Sjuksyrran peppade oss och sa att vi inte fick se det som något bakslag, utan som ett steg närmre rätt dos och äggplock. Självklart hade hon rätt. Vi gick därifrån och såg de kommande veckorna som en liten ledighet från hormoner och läkarbesök. Vi hade en plan, liksom.

I bilen så slår det mig. Jag har nånstans hört, i typ korridoren på avdelningen, eller läst på någon anslagstavla, att de ska ha stängt V27-31 i sommar. Lite snabbt räknar jag ut att det är på gränsen att vi hinner med ett försök innan dess. Vi får tag på läkaren och frågar hur det är tänkt med planen, hinner vi på de här 10 veckorna? Nej. Det gör vi inte. De gör inga äggplock efter v25. Världen rasar samman. Mental örfil. Stenhårt.

Maken- han som är starkast i världen just nu, får sköta allt konverserande med läkaren. Han förklarar att vi inte kan vänta till mitten av augusti. Att vi inte klarar av det. Att de här 2,5 åren som vi har hållit på med baby making-karusellen sakta men säkert tar kål på oss. Vår läkare förstod. Och sa att han skulle återkomma.

”Jag dör inombords.” Det är det enda jag får fram till maken. Jag säger det till honom om och om igen. Och jag känner hur hela kroppen blir helt lam. Benen viker sig och det känns som att någon håller om mitt hjärta och kramar om det. Så hårt att det närsomhelst kommer att gå sönder. Från det att läkaren och maken la på, tills att han ringde igen, så grinade jag. Det var allt jag gjorde. Jag grät tyst på kontoret och fulbölade på toaletten. Alla de hundra gångerna jag gick dit. Jag kan inte förklara det, men det kändes som att allt hopp sipprade ur mig samtidigt som lungorna fylldes med ren o skär förtvivlan. Kronisk ledsamhet, på något vis. Hopplösheten grep tag om mig i den hormondimma som jag befinner mig i just nu.

Maken ringde. Läkaren hade återkommit. Med en ny plan. Vi ska tillbaka redan om två veckor och med massor av tur, så kan de få in mig i schemat av patienter. Så att vi kan göra ett försök innan semestern. Först blir jag ännu mer ledsen och frågar om de var arga på oss. De svinjobbiga patienterna. Hon med de sega äggen. De som ringer och tjatar. Men läkaren hade förstått. Och jag inser att vi har sån tur som hamnade hos just honom. Och att jag är lyckligt lottad som har en bättre hälft som kan prata för mig när jag… ja, dör inombords.

Efter en liten stund så dök det där hoppet upp igen inombords. Inte lika mycket som innan världen tillfälligt rasade samman, men det kommer trots allt tillbaka. Efter varje bakslag så blir det lite mindre, men jag tänker aldrig tappa det helt. Jag tänker fan aldrig göra det. 

Det här kanske är början på slutet. Eller så är vi mitt i det.

Att bilda familj och få barn är något som de allra flesta ser som en naturlig del av livet, en del av planeringen. Men vad händer när det inte blir som man har tänkt sig?

Läkarna sa till mig att jag var tvungen att gå ner i vikt för att kunna fullfölja en graviditet. Det här sa de till mig när jag vägde 127 kg. Då hade jag menstruationer, däremot inte regelbundna, och därmed ägglossningar. Jag hade varit gravid, men fått missfall. Jag tog ett beslut och lyssnade på läkarnas rekommendationer. Viktnedgången började och menstruationen upphörde. Jag har sen den dagen haft en egen ägglossning, bara några månader efter att jag började med viktnedgången. Med egen så menar jag en ägglossning som jag inte framkallat genom hormoner. Så läkarna hade inte rätt.

Vi kom till en klinik i Stockholm. Vi fick en underbar läkare. Hon var direkt, förstående och gav oss både en diagnos och plan. Jag har PCOS, vilket rent krasst har gjort mig överviktig. Då det är ett av symptomen på syndromet. Men det hade ingen av alla de läkarna som jag träffat innan konstaterat. Det var som att kliva rakt ut i klarhet efter att ha befunnit sig i en grå dimma i flera år. Efter en fullständig utredning med undersökningar för att få ställa oss i IVF-kö, så visar det sig även att jag bara har en fungerande äggledare. Vi kom då överens om att genomgå hormonbehandlingar i väntan på IVF.

Nu sitter vi här efter tre hormonbehandlingar, ett missfall och ytterligare två hormonbehandlingar. Och har påbörjat vår första IVF. Hormoninjektioner varje kväll. Snart ska jag även komplettera med substansen som håller kvar ägget så att det inte släpper. Två sprutor varje kväll i x antal dagar. Hur många vet vi inte än. Det beror som vanligt på hur kroppen min reagerar. Om äggen lyssnar på läkaren och hormonerna.

Vi har fått en liten bok av Akademiska. Samma som vi fick av vår läkare på kliniken när vi skickade in remissen om att ställa oss i IVF-kön. Längst bak i den boken så skriver de om chanserna för att bli gravida genom IVF. Att när det befruktade ägget är insatt i livmodern så måste det fästa. ”Det är naturen som bestämmer om ägget fäster och börjar att dela sig.” Jag tycker att det var så fint skrivet och jag håller verkligen fast vid de orden. Det gjorde att jag gav den delen av IVF:en till naturen och dess gång, istället för att känna frustration över hur jag ska göra och inte göra för att ägget ska fästa.

Så nu hoppas vi. Vi hoppas att jag ska släppa ifrån mig minst 4 ägg. Att några av de ska befruktas. Och sen fästa i livmodern. Ja, det är lång väg kvar och vi är beredda på att göra det här massor av gånger. Vi tänker inte ge upp. Men det vore så himla fint om det här var sista gången vi behöver traska på den här vägen.  

Vår egna värld.

Vi lever i en konstig värld, där det finns två invånare. Jag och maken. Undermedvetet så tänker vi på det hela tiden. Världen är uppbyggd kring vår längtan efter ett barn, den där perfekta kombinationen av oss två. Marken vi går på är byggd av rädsla och hopp, i en blandning som gör det outhärdligt åt båda hållen. Ibland så pratar vi om det, det är som att just då så träffas vi båda av solstrålar fyllda av förväntningar. Sen dyker det upp moln som tar bort udden av de där strålarna. Ofta i samband med ett negativt besked eller väntan på  en eventuell undersökning eller början på en kur. Molnen tar ner oss på jorden och försöker få oss att se IVFen som något sekundärt till resten av vårt liv. Det går ofta sisådär, beroende på vart i en eventuell behandling vi befinner oss. Sen fortsätter det så, om och om igen. Det enda jag vet efter den tiden som vi hittills har spenderat i vår värld, är att det skulle var olidligt om jag inte delade den med maken. Det finns ingen annan som jag vill titta i ögonen och hålla i handen, både när solen tittar fram och när molnen dyker upp. 

'in-between-treatments'

Det är några veckor sen vi var på Akademiska. Och veckorna som följt har vi levt i någon form av... det är svårt att förklara. Ni vet när någon säger att de är 'in-between-jobs'? Det är typ så man kan definiera de här veckorna, 'in-between-treatments'. När vi gjorde upp en plan för IVF:en så kändes det då som en evighet innan det var dags att börja med blödarpillrena och sätta igång allt. Nu är jag inne på dag fem. Och när jag bläddrade i almanackan imorse så är det bara några veckor kvar till IVFen. Om allt går som det läkaren vill. Vilket man inte ska räkan med, men det vore ju väldigt trevligt om äggen någon gång gjorde som de förväntades. Det vore så ofantligt skönt, för just nu så oroar jag mig enormt över att inte tillräckligt många ägg ska bli ’redo’. Att vi inte kommer så långt som till själva IVFen. Av någon anledning så oroar jag mig inte för själva befruktningen, eftersom vi blivit gravida på egen hand förut så litar jag mer på makens krigare än på mina ägg. Det är ju trots allt de som ställer till det.

När vi åkte från Akademiska så var jag stressad, frustrerad över att det var så många veckor innan det var dags. Efter några dagar så har man varvat ner, man tänker inte på det lika mycket. Sen så har man helt plötsligt kontrollen över sitt eget liv igen. Man kan faktiskt planera, om än bara två veckor framåt, och det känns som att man lever igen. Och vi ser varandra, istället för en disig ridå av hormoner.

Vi har inte pratat med många om IVFen. Vår familj och absolut närmsta vänner vet om det. Knappt. Det tog ett tag innan vi berättade det. Vi är på nåt sätt chockade över att det är dags, att bollen är i rullning. Jag är rädd, förväntansfull och lite mer rädd om vartannat. Jag tror att om vi pratar om det så jinxar vi det. I mitt huvud så har jag som delmål, eller hinder, som vi måste klara. Det första är att jag måste producera tillräckligt många ägg, följt av äggplocket. Sen går vi vidare till att det måste finnas nog med kvalitativa ägg, som i sin tur måste befruktas. Så det är en del som måste klaras av innan jag kan fokusera på IVFen, själva insättningen. Häromdagen så var det en familjemedlem som konstaterade vilken månad barnet skulle födas i. Jag nästan ruggade tillbaka. Av någon anledning så kan jag inte tillåta mig själv att ens tänka så långt. Och jag har inte ens snuddat vid den tanken hittills. Samtidigt som jag vet att jag inte kan tänka i de banorna ännu, så blev jag lite rädd över att jag inte hade gjort det.

det här med vänner som blir gravida

Träffade en mage häromdagen. Vännen hade inte berättat något. För att hon inte visste hur hon skulle formulera det. Hur hon skulle tala om det.

Vi har varit öppna med det faktum att vi har genomgått en utredning och att vi försöker få barn. Inte så att vi pratar om det med alla, men om någon frågar- så berättar vi. Det här har gjort att jag ett antal gånger sen vi började försöka få barn, för det är såklart att en hel del vänner blev rädda att de inte kunde få barn när vi började vår utredning att de genast startade babymaking-verksamheten och alla lyckades på i princip första försöket, har fått höra ’Vi är gravida’ på så många sätt.

Gemensamt för alla sätt är att vi tydligen numera anses vara gjorda av glas. Och meningen som innehåller ordet ’gravida’ sägs med huvudet på sne, gärna krystat och inlindat i bomull- om man får fram det överhuvudtaget det vill säga. 

Det absolut värsta sättet att berätta det för oss på- är att inte berätta det för oss som man skulle berätta det för vem som helst av sina andra vänner. Att bli gravida är något av det finaste som finns. Och det är fantastisk nyhet! Gör det inte till en svår grej, utan låt oss få vara glad för er skull.

Att selektivt inte berätta för oss alternativt berätta för oss på ett ’speciellt’ sätt, gör oss ledsna. Vi känner oss ibland väldigt allena, utanför på något sätt. Att särbehandla oss på det sättet, gör det onödigt jobbigt för både de som vill berätta för oss att de är gravida och för oss som vill jubla för deras skull. 

en sån där uppdatering

När vi kom fram till Akademiska i Uppsala i måndags så var jag livrädd. Vi fick träffa läkaren och la upp en plan för ivf:en. Hon frågade när jag skulle ha min nästa mens. Jag förklarade då att jag inte har fått en egen blödning på över 2 år. Varje gång läkaren på kliniken behövt ’starta’ igång mig så har jag behövt Provera. Jag berättade också att jag aldrig börjar blöda samma dag, ibland har det startat på dag 7- ibland på dag 13. ’Är du säker på det? Det är väldigt ovanligt att det är så!’ Hur ska jag veta att det inte är normalt? Läkaren på kliniken har aldrig kommenterat det och varför frågar läkaren mig, hon har hela utredningen och journalen framför sig med specifika datum etc för varje påbörjad behandling?

Det blev en plan. Vi, jag sväljer piller och Andreas påminner mig varje dag så att jag inte glömmer, börjar under påskhelgen. Sen blir det sprutor igen. Förhöjd dos från start och dubbla injektioner med både hormoner och äggen-får-inte-mogna-för-tidigt-substansen från dag 5. Om allt går som det ska, så blir det äggplock i månadsskiftet april-maj. Om det blir några dugliga ägg så får de säga hej på makens krigare och förhoppningsvis är det några som gillar varandra lite extra, med andra ord att äggen befruktas och celldelningen börjar. Då ska det skjutsas in i livmodern och med lite tur stannar de där. Ja, som ni märker så är det inte bara att göra som det stod på den där skylten i Polen; ”In, out. Repeat- if neccesary”. Det är så mycket som ska klaffa. Jag är rädd att det ska gå fel nånstans på vägen. Att äggen, som så många gånger förr, inte gör som vi vill.

hur gick det här till?

Blod på papperet. Säger 'Hej, mensen. Jag hatar dig'. Ringer Akademiska i Uppsala för att få tid. 'Vi har fått ett återbud, kan ni komma idag kl 14:30?'. Ringa kliniken för att få ut journalen. Går in på toaletten och grinar. Känner mig så jävla misslyckad. Vi kan ju bli gravida på egen hand, men det här är tydligen bra för då vet vi att ett 'bra' ägg blir befruktat. Är det därför jag känner mig misslyckad? För att jag inte kan behålla ett barn? Gråter lite till. Jobbar undan det mest panikiga på jobbet. Får ångest över att jag inte duschade imorse, jag duschar alltid på morgonen när jag vet att jag ska sära på benen och undersökas. Går in på toan igen och  grinar lite till. Skriker inombords 'VARFÖR GRINAR JAG?!' och bättrar på sminket. Sätter på mig jackan och lämnar kontoret. Kommer på halvvägs till tunnelbanan att jag glömt väskan. Springer tillbaka och inser att jag också glömt telefonen. Nu är jag på väg för att möta maken. Vi ska till Uppsala. För nu börjar visst vår IVF-behandling.

"Even if it's a lie say it will be alright"

Jag trodde i min enfald att jag skulle må bra så fort jag slutat med hormoninjektionerna. Efter 32 dagar med sprutor så var jag rätt less och svävade runt på ett rosa moln enbart för att jag inte skulle behöva köra in nålen i fläsket nå mer på ett tag. Jag var öm i hela buken och jag har fortarande schyssta blåmäkrne i läckra färger. Vad sägs om gul-grön-lila? Helt ny färgkombo som inte alls framhäver mina kindben nå vidare.

Hormonerna har nog inte riktigt kommit i fas med kroppen ännu. Det känns inte riktigt som att den är tillbaka i samma gamla form. Jag kan börja grina när jag städar, när jag diskar, när jag borstar tänderna, när jag jobbar, när jag klär på mig… Ja, alltså jämt. Det är som att trycka på en knapp. Löjligt kan jag känna på ett sätt. Antagligen därför som de här gråt-attackerna också avslutas inom loppet av typ 7 sekunder.

Det här med IVF. Vi har fått tid på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Först blev jag helt förkrossad när jag insåg att vi skulle behöva åka ända dit med en enkel restid på över 2 timmar. Men sen vi blev med bil så har allt ändrats och restiden på knappa timmen ser jag nu som tid för oss att umgås på. Jag har inte hjärta att överklaga för en ynka timme när jag vet att det finns människor som åker 45 mil enkel resa och tvingas bo borta i samband med varje besök.

Hursomhelst så avbokade vi första tiden vi fick då jag blev på smällen. Smällen försvann och vi skulle få en ny tid i februari/mars för ivf. Maken ringde i förra veckan och eftersom vi är mitt i en behandling, då den senaste drog ut på tiden, så skall vi avvakta. Vi blev erbjudna en tid så snart som 25 mars då vi stod på någon form av standby-lista sen sist. Villket innebär att förhoppningsvis så har vi en tid inom fyra veckor från att vi ringer.

Jag har periodvis ifrågasatt om IVF är för oss. För att det kan gå fel på så många ställen i processen. Men jag har insett att det kan gå rätt på precis lika många ställen och resulterar i något underbart. 

Vi har fått livet tillbaka. Typ.

Igår var vi på kliniken igen. Ägget har växt till sig bra, hela fyra mm på två dagar. Vi fick veta att jag skulle ta sista injektionen på kvällen, vilket innebär att vi inte behöver gå till kliniken på ungefär tvåochenhalv vecka. Jag tog som sagt sista sprutan igår, släpp-taget-ägg-fanskap-sprutan. Och den gjorde så jävla ont. Jag var inte riktigt beredd på det, men den var betydligt värre än hormon-injektionerna. Och större nål, typ tusen gånger större nål. Eller i alla fall tre gånger så stor och det räcker mer än väl för att man ska sitta och böla när man sticker in den i fläsket.

Det att vi med största sannolikhet missar ägglossningen känns sekundärt till att få tillbaka livet i cirkus två veckor. Att vi kan planera, jobba, umgås- utan att gå till läkaren var tredje dag. Spermierna överlever ju i hela 48 timmar med lite tur, så med ännu mera tur så kanske de lever även när ägget släpper och maken står på scen i Valencia. Nu när man tänker på det, så vore det ju bra kul att kunna säga till barnet att hen blev till när pappa var i Spanien.

Vi har också fått nya ordinationer kring att vuxenmysa, då makens krigare är av bra kvalité så skall vi utöka antalet tillfällen under ägglossningen. Alltså känner ni hur kliniskt det låter? Och då har jag inte ens nämnt det faktum att vi har ett 12-timmars schema. Så egentligen får vi inte tillbaka vårt liv förrän om några dagar, först skall det alltså frenetiskt vuxenmysas med jämna mellanrum. 

skämtar du med oss?!

Det var precis det vi sa när vi satt hos läkaren igår. Nu är det nämligen ett ägg som har börjat växa. Det kommer att vara redo om några dagar och ägglossning är beräknad till helgen.

I helgen har maken ett gig i Spanien.

En av grundförutsättningarna för att kunna göra barn är att båda parter är i samma land. Vad är oddsen liksom. Det här är enda helgen på hela våren som han är bortrest. Och självklart så känner ägget för att växa till sig till dess. Kunde det inte gjort som läkaren sa från början och bli redo på ca 14 dagar istället för att kräva över en månad i växa-till-sig-tid?

Och jag är så trött på att vi inte kan planera nånting. Vårt liv kretsar kring läkarbesök, hormoner, cyklar och ägglossning. Vi lever livet- jobbar, träffar vänner, renoverar, umgås. Men samtidigt så känns det som att vi har satt livet på hold, vi har tryckt in paus-knappen på obestämd tid. Vi har till exempel inte kunnat åka iväg på bröllopsresa ännu. Och att planera in en längre semester utanför stan är inte att tänka på. Det är ett val vi har gjort då vi mer än nånting vill bli tre i familjen. Men ibland känns det tråkigt, speciellt då det uppenbarligen skiter sig ändå. Ska vi fejka att vi har saker inplanerade? Skriva in fejk-gig i almanackan? Lura äggen att nu åker en av de väsentliga delar i baby-making-processen iväg, så kanske de lever livet och släpper hej vilt?

Just nu känns det som att jag har tagit sprutor i över en månad helt i onödan. Vilket jag rent krasst faktiskt har gjort. Och det känns rätt så värdelöst. Jag ska tillbaka imorgon för ytterligare ultraljud och se hur ägget vuxit till sig. Sjätte besöket på 18 dagar. Och få mer specifik info kring när ägget släpper. Tills dess- ännu mer hormoner, och ännu fler sprutor. Jippi.

Ja, det sista var ironi. Koncentrerad ironi i fem bokstäver. 

hur ett besök på kliniken kan bli den roligaste stunden på hela veckan

I fredags så var vi på kliniken igen. Det var femte besöket på femton dagar.

I vanlig ordning så registrerade vi oss vid receptionen och sätter oss utanför vår läkares rum. De senaste gångerna har maken upptäckt att det finns en vagn med kaffe och lite småkakor. Han tar lite kaffe i en sån där klassisk plast-kaffe-mugg. Ni vet en sån där med ett konstigt handtag som inte alls är kul att hålla i då handtaget är både vasst och i en underlig form. Han stoppade ner en träpinne (eller träsked ska det väl vara, men den ser faktiskt ut mer som en pinne) och tog en kaka. Samtidigt så kommer vår läkare och vi traskar in på hennes rum. Jag går direkt och klär av mig, maken sätter sig på samma plats han alltid sitter på. Jag hoppar upp i gyn-stolen och särar på benen. Jag vänder på huvudet och ser maken sitta och sörpla i sig kaffe och tar sig en tugga på kakan. Jag småfnissar och vänder igen på huvudet för att spana in min livmoder och äggstockar på skärmen. Läkaren mäter och håller på. Varje gång så ligger jag där och tror att jag förstår vad som pågår på skärmen, men jag inser att hur mycket jag än intalar mig själv det så kommer det inte göra att myntet helt magiskt trillar ner och jag helt plötsligt förstår vad alla ’fläckar’ innebär. Hursomhelst så hade i alla fall äggen börjat växa till sig, men inte tillräckligt för att byta till äggsläppar-substansen i sprutorna. Så vi fick en ny tid på måndag, idag, för ännu ett ultraljud. Lagom tills jag slängt på mig kläderna har maken druckit upp sitt kaffe och ätit upp sin kaka. Vi lämnar kliniken och jag utbrister i skratt.

Jag förklarar för maken varför jag inte kan sluta skratta; jag har precis legat och särat på benen inne hos läkaren medan han satt bredvid med en kaka och sörplade i sig en kopp kaffe. Alltså jag börjar skratta bara jag tänker på det nu i efterhand också. Han är ju så jäkla rolig min man! Jag vet att han mår dåligt över att han inte kan göra något, han känner sig hjälplös. Vi säger alltid att det är VI som gör det här, för vi gör det tillsammans, oavsett vem som gör vad liksom. Han följer alltid med, oavsett om det ”bara” är ett ultraljud, och håller mig i handen. Men det är så hysteriskt roligt hur VI går igenom ett besök på kliniken på olika sätt; jag klär av mig kläderna och särar på benen. Han sörplar i sig en kopp ful-kaffe och äter en kaka. Samtidigt som vi båda ivrigt stirrar på mina äggstockar på skärmen framför oss. Sen så traskade vi, skrattandes och hysteriskt fnissandes, bort på Ringvägen mot närmsta fik. För jag ville faktiskt också ha en kopp kaffe och en kaka.

Hur mår du i hjärtat?

Jag fick ett mail med frågan 'Hur mår du i hjärtat?'. Och jag började ju såklart grina. Det gör jag väldigt mycket just nu. Helst när ingen ser, bara ibland framför maken. På toaletten. När jag vaknar på nätterna. I duschen. Det är mitt favoritställe att ful-böla på, i duschen. Det är något med att jag inte kan göra mycket annat än att tänka i några minuter och då börjar jag automatiskt grina.

Jag känner mig så jävla patetisk. Varje kväll när jag kör in sprutan i buken så känner jag mig än mer lite värdelös.

Det känns som att vårt liv är som en sån där amerikansk jävla drama-dravel-film. Man möter kvinna. Faller hejdlöst för varandra. Hus. Giftermål. Jakten på ett barn. Med allt vad det innebär liksom.

Men det finns inget lyckligt slut inom sikte i den här versionen som utspelar sig i en förort till Stockholm. Maken hoppas och tror. Jag blir bara arg, speciellt när han lovar mig att vi kommer att bli gravida snart. Att det är vår tur. För om han säger det, så tror jag på honom. Jag tror att det kommer att ordna sig. Och den besvikelsen som infinner sig då varje gång det är blod i trosan, den är fan inget jag önskar min värsta fiende. 

en fredag i februari

Och ännu ett besök på kliniken och ännu ett ultraljud. Finns massor av äggblåsor men inga av de har vuxit till sig. Så det är bara att fortsätta med sprutorna i några dagar till innan dosen ska höjas igen. Förutsatt att äggen inte helt plötsligt tänker ”Men va fan, jag vill ju släppa loss lite”. Men jag känner mina ägg och de är fan svårflörtade. Uppenbarligen. Jag ska tillbaka på tisdag och har då särat på benen fyra gånger på mindre än två veckor. Och jag kan garantera att det låter betydligt roligare än vad det faktiskt är.

Omgången med hormoner vi hämtade ut för drygt två veckor sen är nu slut, så vi fick snällt åka och hämta ut nya. Den här gången behövde vi bara betala 225 riksdaler. För hormonerna som egentligen kostar 3598,50 kronor. Jag får genast dåligt samvete för att vi nyttjar skattepengar som behövs på annat håll. Jag funderar seriöst på om jag kanske skulle tagit de andra hormonerna, som inte kostar lika mycket. Jag skäms nästan för att jag nu har kommit upp i summan för högkostnadsskyddet, samtidigt som jag är otroligt tacksam. För vem har drygt sjuochetthalvttusen att lägga på hormoner under ett spann på två veckor? Inte vi i alla fall.

Maken påminde mig om att vi faktiskt nyligen betalade in vinstskatten efter lägenhetsförsäljningen till Skatteverket. Och det gör att vi kan hämta ut några omgångar hormoner utan dåligt samvete. Och tydligen så innebär det att jag inte heller behöver ha dåligt samvete över att jag nyttjat landstinget genom åren och den skatten jag har betalat i 12 år har nog kanske inte räckt till för att täcka upp vad jag kostat. Men det är vad han tycker, jag tycker fortfarande att det känns lite dumt. Som att jag snyltar på något vis.

Grattis på födelsedagen...

...säger jag till mig själv. Jag firar med att få ordinerad förhöjd dos av hormoner. För jag har ju självfallet inte svarat på den 14 dagar långa behandlingen med de nya hormonerna som injiceras med spruta. Jag har inte haft några biverkningar alls, utöver några få mentala dippar och ett svajjigt humör. Vilket är lika ljuvt som en sommaräng om man jämför med biverkningarna av de andra hormonerna.

Så jag fortsätter med injektionerna. Magen är full av blå, gröna och gula blåmärken i olika storlekar, en del som knappnålar- en del som femkronor, efter stick som fått blodkärl att brista. Men trots den mycket oattraktiva magen så har vi faktiskt för första gången på väldigt länge kunnat 'vuxenmysa' utan att utgå ifrån ett strikt schema. Det kanske låter som en banal och självklar sak, men för oss känns det som att vi har fått tillbaka kontrollen över en liten del av vårt liv. Så vi high-fivade glatt och sa i kör hur jävla glada vi är att vi lyckades snärja varandra, att jag är gift med min bäste vän och vice versa. För utan min make hade jag fan inte tyckt att livet varit så jävla kul just nu.

Tjugosju år. Jaha. Där ser man. För två år sen hade Farmor precis gått bort, Andreas skulle operera hjärtat om några dagar och dagen efter på uppvaket så skulle jag berätta att jag var gravid. För ett år sen så var vi i början av utredningen på kliniken och planerade bröllopet. I år så inser jag att jag inte alls är där jag trodde att jag skulle vara i livet vid den här åldern. Å andra sidan så trodde jag inte att jag skulle vara såhär jävla lycklig. Och kär. Och gift. Men jag var däremot tvärsäker på att jag skulle vara mamma. Konstig ekvation, va?

This could break my heart or save me.

Efter mycket om och massor av men så blev det nya hormoner den här omgången. Varje dag i 14 dagar så ska jag alltså injicera hormonerna själv. För att sen byta ämne och köra i ytterligare fem dagar. Har jag sagt att jag inte är förtjust i nålar? Alltså jag har aldrig kunnat titta när en syrra har stuckit mig. Och nu måste jag alltså göra det själv.

Vi har velat. Vi har diskuterat. Vad är bäst. Om jag klarar av en omgång till med de ’gamla’ hormonerna. När vi väl hade bestämt oss så ringde vi läkaren. Instruktioner och dosering noterades. Sen kom det. Det som gjorde att jag bröt ihop totalt. ’Ni får inte ha sex förrän jag har gjort första undersökningen nästa torsdag.’ När maken sa det till mig, så brast det. Fullständigt.

Vi är alltså lediga nästa vecka. Egentligen skulle vi åkt på bröllopsresa till Vietnam. Men hormon-behandlingen gjorde att det inte gick att genomföra. Då bestämde vi oss för att ta en vecka ledigt och åka iväg till ett SPA-hotell för total avkoppling. Bara vi två. Hitta tillbaka till oss och för några få dagar försöka att inte tänka på vad vi går igenom. Det är klart som fan att när vi för första gången på väldigt länge inte behöver ligga efter ett schema, ja då får vi inte ligga alls. Den här behandlingen och utredningen äter upp mig. Jag har ingen kontroll över nånting. Allting planeras och struktureras kring ett gäng ägg som ska lossna och förhoppningsvis gänga sig med några krigare. Vi har tappat bort vårt liv. Vi har tappat bort oss på vägen, det känns som att vi ligger i ett jävla dike.

Jag vill helst av allt bara vara hemma. Sova, jag vill sova så mycket det bara går. Jag skäms över det, men senaste veckan har jag dragit vita lögner för att dra mig ur saker. Jag klarar inte av folk. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag är helt ofokuserad. Kommer av mig i samtal, försvinner långt bort i tankarna och känner mig förvirrad. Jag vill inte ens åka iväg på det där SPA:t längre. Så jag har tvingat maken att avboka skiten. Men vi kan tydligen avboka ända fram tills på söndag så nu ska vi visst fundera på det.  Jag vill inte göra nånting. Jag vill bara vara hemma. Kan egentligen strunta i att ha semester helt, jobbet räddar mig på många plan just nu.

Det är ju självklart att vi vill göra allt för att få våra förutsättningar så optimala som möjligt. Vi bestämde oss för spruta ändå. Tvåtusen riksdaler fick vi snällt betala när vi till slut hittat ett apotek med hormonerna hemma. Jajjamän. För jävla dyrt på ren svenska. Men jag ska ju tydligen må bättre av de här än föregående variant. Och chansen är större med injektionerna. Så egentligen har svaret alltid varit självklart. Trots den där jävla nålen. 

Igår när jag skulle ta första injektionen så höll jag i sprutan i vad som kändes som en timme eller två. Att den lilla saken till och med kan lukta sjukhus och få en att känna sig så misslyckad, det är inte illa med tanke på att dess storlek. Det gjorde ruskigt ont att trycka in nålen. När hormonerna injicerats skulle man räkna till tio innan man drog ut nålen. Jag har nog aldrig räknat till tio så snabbt i hela mitt liv.

 Det känns så fantastiskt hopplöst just nu. Jag gör allt. Vi gör allt. Vi ger upp så mycket, för vaddå? Det finns inga garantier. Och hittills har det varit väldigt mycket sorg. Det känns som att det är en dröm som är väldigt ouppnåelig. Och det här med att inte klandra sig själv… Det gör man ju. Hur kan man inte göra det? 

en inre fight

Jag har svårt att förlåta mig själv för hur jag tillåtit andra att behandla mig. Jag har alltid varit den som ursäktat deras beteende mot mig, rättfärdigat det. Utan att egentligen veta varför. Jag har tagit det som en självklarhet att det är mig det är fel på. Tills en terapeut sa till mig, efter väldigt många timmars ältande och försök till att förstå -Tänk om det inte är du som har gjort fel?

Innan jag träffade maken så var jag i en relation tillsammans med en karl som fick mig tro att jag var värd ungefär… ja, ingenting. Vid flera tillfällen sa han att han skulle bryta ner mig helt, för att kunna forma mig. Och jag skulle aldrig vara säker på nånting, det sa han också till mig. Tillsammans med orden ’du kan göra bättre, ansträng dig’. Och jag köpte det.

Man kan tro att jag inte gjorde någonting. Men så var inte fallet. Jag har alltid haft en enorm hög press på mig själv, men aldrig så att det varit ohälsosamt. Jag har bara alltid velat prestera det bästa jag kunnat. Jag gjorde allt för att han skulle se mig, för att han skulle vilja vara med mig, för att han skulle älska mig.

En kväll så var han väldigt berusad och gjorde mig väldigt illa. Där och då så bestämde jag mig för att jag var värd något annat än konsekvent känna mig värdelös. Den kvällen avslutade jag den relationen, både mentalt och emotionellt. 

Men den där relationen som bröt ner mig har lämnat spår jag inte märkt av förrän på senare tid. Och jag ångrar idag bittert hur jag tillät honom att förstöra mig på det sättet. Att det har krävts tid och terapi för att få mig att förstå att jag är värdig. Att jag inte behöver prestera i allt jag gör för att någon ska älska mig.

Ibland, i mina absolut svagaste stunder, så får den relationens spår mig att tvivla på om maken älskar mig. Jag älskar honom så djupt och innerligt. Men i de stunderna så förstår jag inte hur han kan älska mig på det sättet han säger att han gör- utan att jag anstränger mig. När jag är jag, och inget mer. Det är i de stunderna då jag måste påminna mig om att jag är värdig och att min make älskar mig på precis samma sätt som jag älskar honom. Och det kan ingen ta ifrån oss, inte ens gamla spöken.  

Florence + The Machine

"When food is gone you are my daily meal"