I fredags så var vi på kliniken
igen. Det var femte besöket på femton dagar.
I vanlig ordning så registrerade vi oss vid receptionen och sätter oss utanför vår läkares rum. De senaste gångerna har maken upptäckt att det finns en vagn med kaffe och lite småkakor. Han tar lite kaffe i en sån där klassisk plast-kaffe-mugg. Ni vet en sån där med ett konstigt handtag som inte alls är kul att hålla i då handtaget är både vasst och i en underlig form. Han stoppade ner en träpinne (eller träsked ska det väl vara, men den ser faktiskt ut mer som en pinne) och tog en kaka. Samtidigt så kommer vår läkare och vi traskar in på hennes rum. Jag går direkt och klär av mig, maken sätter sig på samma plats han alltid sitter på. Jag hoppar upp i gyn-stolen och särar på benen. Jag vänder på huvudet och ser maken sitta och sörpla i sig kaffe och tar sig en tugga på kakan. Jag småfnissar och vänder igen på huvudet för att spana in min livmoder och äggstockar på skärmen. Läkaren mäter och håller på. Varje gång så ligger jag där och tror att jag förstår vad som pågår på skärmen, men jag inser att hur mycket jag än intalar mig själv det så kommer det inte göra att myntet helt magiskt trillar ner och jag helt plötsligt förstår vad alla ’fläckar’ innebär. Hursomhelst så hade i alla fall äggen börjat växa till sig, men inte tillräckligt för att byta till äggsläppar-substansen i sprutorna. Så vi fick en ny tid på måndag, idag, för ännu ett ultraljud. Lagom tills jag slängt på mig kläderna har maken druckit upp sitt kaffe och ätit upp sin kaka. Vi lämnar kliniken och jag utbrister i skratt.
Jag förklarar för maken varför jag inte kan sluta skratta; jag har precis legat och särat på benen inne hos läkaren medan han satt bredvid med en kaka och sörplade i sig en kopp kaffe. Alltså jag börjar skratta bara jag tänker på det nu i efterhand också. Han är ju så jäkla rolig min man! Jag vet att han mår dåligt över att han inte kan göra något, han känner sig hjälplös. Vi säger alltid att det är VI som gör det här, för vi gör det tillsammans, oavsett vem som gör vad liksom. Han följer alltid med, oavsett om det ”bara” är ett ultraljud, och håller mig i handen. Men det är så hysteriskt roligt hur VI går igenom ett besök på kliniken på olika sätt; jag klär av mig kläderna och särar på benen. Han sörplar i sig en kopp ful-kaffe och äter en kaka. Samtidigt som vi båda ivrigt stirrar på mina äggstockar på skärmen framför oss. Sen så traskade vi, skrattandes och hysteriskt fnissandes, bort på Ringvägen mot närmsta fik. För jag ville faktiskt också ha en kopp kaffe och en kaka.
I vanlig ordning så registrerade vi oss vid receptionen och sätter oss utanför vår läkares rum. De senaste gångerna har maken upptäckt att det finns en vagn med kaffe och lite småkakor. Han tar lite kaffe i en sån där klassisk plast-kaffe-mugg. Ni vet en sån där med ett konstigt handtag som inte alls är kul att hålla i då handtaget är både vasst och i en underlig form. Han stoppade ner en träpinne (eller träsked ska det väl vara, men den ser faktiskt ut mer som en pinne) och tog en kaka. Samtidigt så kommer vår läkare och vi traskar in på hennes rum. Jag går direkt och klär av mig, maken sätter sig på samma plats han alltid sitter på. Jag hoppar upp i gyn-stolen och särar på benen. Jag vänder på huvudet och ser maken sitta och sörpla i sig kaffe och tar sig en tugga på kakan. Jag småfnissar och vänder igen på huvudet för att spana in min livmoder och äggstockar på skärmen. Läkaren mäter och håller på. Varje gång så ligger jag där och tror att jag förstår vad som pågår på skärmen, men jag inser att hur mycket jag än intalar mig själv det så kommer det inte göra att myntet helt magiskt trillar ner och jag helt plötsligt förstår vad alla ’fläckar’ innebär. Hursomhelst så hade i alla fall äggen börjat växa till sig, men inte tillräckligt för att byta till äggsläppar-substansen i sprutorna. Så vi fick en ny tid på måndag, idag, för ännu ett ultraljud. Lagom tills jag slängt på mig kläderna har maken druckit upp sitt kaffe och ätit upp sin kaka. Vi lämnar kliniken och jag utbrister i skratt.
Jag förklarar för maken varför jag inte kan sluta skratta; jag har precis legat och särat på benen inne hos läkaren medan han satt bredvid med en kaka och sörplade i sig en kopp kaffe. Alltså jag börjar skratta bara jag tänker på det nu i efterhand också. Han är ju så jäkla rolig min man! Jag vet att han mår dåligt över att han inte kan göra något, han känner sig hjälplös. Vi säger alltid att det är VI som gör det här, för vi gör det tillsammans, oavsett vem som gör vad liksom. Han följer alltid med, oavsett om det ”bara” är ett ultraljud, och håller mig i handen. Men det är så hysteriskt roligt hur VI går igenom ett besök på kliniken på olika sätt; jag klär av mig kläderna och särar på benen. Han sörplar i sig en kopp ful-kaffe och äter en kaka. Samtidigt som vi båda ivrigt stirrar på mina äggstockar på skärmen framför oss. Sen så traskade vi, skrattandes och hysteriskt fnissandes, bort på Ringvägen mot närmsta fik. För jag ville faktiskt också ha en kopp kaffe och en kaka.
