en inre fight

Jag har svårt att förlåta mig själv för hur jag tillåtit andra att behandla mig. Jag har alltid varit den som ursäktat deras beteende mot mig, rättfärdigat det. Utan att egentligen veta varför. Jag har tagit det som en självklarhet att det är mig det är fel på. Tills en terapeut sa till mig, efter väldigt många timmars ältande och försök till att förstå -Tänk om det inte är du som har gjort fel?

Innan jag träffade maken så var jag i en relation tillsammans med en karl som fick mig tro att jag var värd ungefär… ja, ingenting. Vid flera tillfällen sa han att han skulle bryta ner mig helt, för att kunna forma mig. Och jag skulle aldrig vara säker på nånting, det sa han också till mig. Tillsammans med orden ’du kan göra bättre, ansträng dig’. Och jag köpte det.

Man kan tro att jag inte gjorde någonting. Men så var inte fallet. Jag har alltid haft en enorm hög press på mig själv, men aldrig så att det varit ohälsosamt. Jag har bara alltid velat prestera det bästa jag kunnat. Jag gjorde allt för att han skulle se mig, för att han skulle vilja vara med mig, för att han skulle älska mig.

En kväll så var han väldigt berusad och gjorde mig väldigt illa. Där och då så bestämde jag mig för att jag var värd något annat än konsekvent känna mig värdelös. Den kvällen avslutade jag den relationen, både mentalt och emotionellt. 

Men den där relationen som bröt ner mig har lämnat spår jag inte märkt av förrän på senare tid. Och jag ångrar idag bittert hur jag tillät honom att förstöra mig på det sättet. Att det har krävts tid och terapi för att få mig att förstå att jag är värdig. Att jag inte behöver prestera i allt jag gör för att någon ska älska mig.

Ibland, i mina absolut svagaste stunder, så får den relationens spår mig att tvivla på om maken älskar mig. Jag älskar honom så djupt och innerligt. Men i de stunderna så förstår jag inte hur han kan älska mig på det sättet han säger att han gör- utan att jag anstränger mig. När jag är jag, och inget mer. Det är i de stunderna då jag måste påminna mig om att jag är värdig och att min make älskar mig på precis samma sätt som jag älskar honom. Och det kan ingen ta ifrån oss, inte ens gamla spöken.